Smärta drabbas vi alla av någon gång i livet. En del
drabbas av kronisk smärta. Det innebär att smärtan inte är
övergående och att den varat i minst sex månader. En sådan
smärta ger effekter av både fysisk och psykisk natur.
Resurserna för smärtlindring i vårt land står inte i rimlig
proportion till behovet. De är för små. Detta är
otillfredsställande både ur personlig och
samhällsekonomisk synvinkel, för att inte tala om det
mänskliga lidande som smärtan utgör. Att inte kunna bota
kronisk smärta är oerhört påfrestande för både den vårdade
och vårdaren.
En viktig utgångspunkt inom all vård måste vara
patientens egen uppfattning av sin sjukdomssituation.
Patientens upplevelse av sin smärta måste tas på allvar och
bedömas därefter. Detta gäller även när läkaren inte lyckas
diagnostisera smärtans ursprung. Patient och vårdpersonal
måste samråda. Ibland behöver även anhöriga involveras. I
varje utvärdering av smärtbehandlingen skall man ta med
patientens egen bedömning av nyttan av behandlingen.
Smärtvårdsenheter skall finnas i varje landsting.
Självklart skall detta inte bara gälla cancersjuka. Det finns
redan etablerade smärtgrupper runt om i landet vars
erfarenheter skall tas tillvara vid inrättandet av nya
smärtvårdsenheter. Det finns s.k. gästhem för
cancerpatienter i projektform, som arbetar med alternativ
vård, dvs. en helhetsvård där man tar hänsyn till patientens
fysiska, psykiska och sociala status.
Det finns ofta ett samband mellan patientens
ryggsmärtor och den psykosociala situationen. Detta gör
inte smärtan mindre, men kanske kan behandlingen
underlättas om man tar tar hänsyn till så många
orsaksfaktorer som möjligt. Här kan kunniga och
legitimerade kiropraktorer, naprapater och
ortopedmedicinare göra stor nytta. Behandlingen hos dessa
vårdgivare skall vara ersättningsberättigad från den
allmänna sjukvårdsförsäkringen.
Smärtlindring skall i Sverige stå på en så hög nivå, att
man inte skall behöva åka utrikes för att få vård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i
varje landsting och att personalen får den utbildning och
vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
Stockholm den 15 januari 1991
Anita Stenberg (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Paul Ciszuk (mp)
Eva Goe s (mp)
Marianne Samuelsson (mp)