Blod och blodprodukter intar en central och viktig plats i
sjukvården. Från olika synpunkter är det inte bara önskvärt
utan nödvändigt att ett land som vårt har en närmast total
självförsörjningsgrad. Låt mig här nämna bara två
faktorer:Inhemskproducerade produkter kan bättre
kontrolleras från virusinaktiveringssynpunkt,att det från
avspärrnings/försvarssynpunkt är nödvändigt med hög
självförsörjningsgrad.
Blodhanteringen i Sverige är från många synpunkter
bristfällig, vilket jag nedan pekar på, ett nationellt
sammanhållet program för en bättre och billigare
blodförsörjning måste åstadkommas. Man kan fråga sig om
inte en ny huvudman med riksansvar måste bildas. Det bör
prövas om en sådan huvudman kan vara en stiftelse med
olika intressenter inblandade, som exempelvis
sjukvårdshuvudmännen och läkemedelsindustrin. Även
andra huvudmän kan tänkas, som i exempelvis Belgien där
Röda Korset svarar för blodhanteringen och där landet har
en total självförsörjning.
Självförsörjningsgraden
I mitten av 70-talet rekomenderade
Världshälsoorganisationen WHO sina medlemsländer att
bli självförsörjande avseende blod och blodprodukter. I den
debatt som följde i Sverige visade det sig att den svenska
försörjningsgraden var mycket låg och importen av blod och
blodprodukter stor.
Denna omständighet innebar i början på 80-talet en
betydande riskfaktor för spridning av HIV-smitta via
blodtransfusioner, eftersom kvalitetsnivå inte kunde
garanteras på importerat blod i lika hög grad som på det vid
inhemska blodcentraler framställda blodet och plasman.
Denna oro var visade det sig synnerligen befogad, ett
hundratal transfusionssmittade blev alla smittade av
importerat blod och blodprodukter.
Plasmabehovet
Plasman är en produkt som separeras ut ur blodet och
som används i först och främst industriell tillverkning av
läkemedel. Blodplasman spelar därför en central roll i
blodproduktionen. Behandlingen med renframställda
plasmaprodukter innebär väsentliga fördelar för både
patient och sjukvård jämfört med transfusion av blod och
plasma. Patenten behöver vanligtvis endast tillförsel av den
faktor som han/hon lider brist på.
Genom den industriella tillverkningen av
plasmaprodukter finns möjligheter att tillämpa specifikt
virusinaktiverande åtgärder för respektive blodprodukt och
därmed kan transfusionsöverförda sjukdomar reduceras
väsentligt. Tyvärr ger inte nuvarande testmetoder ett
tillräckligt skydd och garanti mot smittämnen kan därför
inte lämnas. Ett särskilt problem utgör non-A och non-B
hepatit som inte kan upptäckas med tillgängliga tester.
Blodplasman lämnar följande läkemedel:
n
Område
Produkt
Intensivvård
Antithrombin
Albumin
Immunologi
Gammaglobulin (immunglobulin för i.m.bruk)
AHF-koncentrat (faktor VIII-koncentrat med von
Willebrandeffekt)
Preconati (faktor IX-koncentrat)
Det är således synnerligen centrala och viktiga
produkter som plasman lämnar. Genom att trygga en
inhemsk plasmaförsörjning ökar möjligheterna för sjuka att
få en högklassig plasma och ett högklassigt läkemedel. Allt
fler exempelvis blödarsjuka upptäcks och efterfrågan på
plasma ökar därför årligen.
Ett nationellt program
För att åstadkomma en förbättrad situation krävs ett
nationellt program som syftar till att ta ett helhetsgrepp och
åstadkomma en speciell organisation för blod och
plasmahanteringen.
Problemformulering
Problemen kan kort formuleras så här:
1. Brist på inhemskproducerad plasma råder 2.
Råvaran är dåligt utnyttjad 3.
Mätmetoder saknas 4.
Ofullständig komponentframställning 5.
Låg faktor VIII-halt 6.
Ingen eller mycket bristfällig samordning 7.
Bristande statistik 8.
Dyr blodförsörjning 9.
Hög kassaktionsgrad.
Medel och mål 1.
Brist på inhemskproducerad plasma
Trots att svensk sjukvårds plasmaleveranser till
läkemedelsindustrin ökat från ca 20 ton till 140 ton under
1980-talet har självförsörjningsgraden sjunkit från ca 80%
till ca 55%. Bakgrunden är att antalet blödarsjuka kraftigt
ökat och att därmed faktor VIII-behovet ökat i efterfrågan.
För att eliminera risken att via faktor VIII-preparat
sprida HIV till de blödarsjuka har kraven på
virusinaktivering vid förädlingen av plasman skärpts. Detta
har medfört en drastisk sänkning av det industriella utbytet
av faktor VIII ur plasman.
På grund av den virusbelastning som finns i
importplasma är det nödvändigt att nu söka lösningar i ett
rikstäckande program som ökar den inhemska
plasmaförsörjningen. I nedanstående tabell visas
virusbelastningen vid olika plasmaursprung och av denna
tabell framgår önskvärdheten av att söka en uthållig och
heltäckande svensk plasmaförsörjning.
nVirusbelastning i plasma av olika ursprung
Referens
Plasmaursprung
Prevalens %
1.
anti-HIV
Sverige
0,0007
2.
USA Californien frivilliga givare
0,0160
3.
USA, New York
0,0300
4.
anti-HCV
Sverige
0,20
Finland frivilliga givare
0,60
Danmark frivilliga givare
0,33
Tyskland frivilliga givare norr
0,24
Tyskland frivilliga givare söder
0,79
Frankrike frivilliga givare
0,68
Italien frivilliga givare
0,87
5.
Holland frivilliga givare
0,69
Holland frivilliga givare Invandr.
5,2
6.
USA betalda plasmagivare
13,7
USA betalda plasmagivare
20,0
(Källa KABI 90-05-23)
2. Råvaran dåligt utnyttjad
En förbättrad teknik för och vid tappning,
komponentframställning, lagring och transfusion ökar
nyttjandegraden av råvaran. Detta leder till att en
fortlöpande forskning inom området krävs och att denna
forskning både måste vara grund- och aktionsforskning.
Det är inte uteslutet, vilket jag kommer till längre fram,
att en bättre teknik vid handhavandet av råvaran kräver en
annan organisatorisk uppläggning av blod- och
plasmahanteringen i landet. Det får anses som synnerligen
uppseendeväckande att landet i den nu så prekära
försörjningssituationen förlorar ''citytappen'' i Stockholm
som var centralt lokaliserad och som hade många givare. En
sådan ordning leder till ökat importbehov och som framgår
av tabellen ovan ökade risker för virusbelastade produkter.
3. Mätmetoder saknas
I denna del är det forskningskapaciteten som saknas
inom ett sammanhållet blodförsörjningsprogram.
Forskning och utveckling inom området har liten kontakt
med den praktiska hanteringen vid de 86 blodcentraler som
finns ute i landstingen.
4. Ofullständig komponentframställning
Komponentframställningen av blodprodukter som jag
ovan redovisat kräver en avancerad utrustning samtidigt
som en ökad användning av blodprodukter i stället för
helblod minskar behovet av blodmängd. Därför krävs att en
översyn görs av organisationen även inom detta område så
att komplett utrustning vid så många centraler som möjligt
medför en ökad komponentframställning.
5. Låg faktor VIII-halt
När det gäller faktor VIII-halten krävs än bättre rutiner
för hantering och snabb infrysning av plasman vid samtliga
blodcentraler. Därigenom kan faktor VIII-halten ökas i
leveranserna till läkemedelsindustrin.
6. Ingen eller mycket bristfällig samordning
Sverige är indelat i sju stycken sjukvårdsregioner som
var och en består av ett antal landsting. I varje region finns
en blodcentral. Samverkansformer har byggts upp inom en
del landsting men rikssamverkan är bristfällig och i vissa fall
ingen.
I två projekt har samverkan mellan blodcentraler
avseende blodlager analyserats. Analyserna har visat att
kassaktionen av röda blodkroppar kan bli lägre än 5%
samtidigt som risken minskar för att blod inte finns i lager
när det behövs.
Detta visar entydigt på att den nuvarande
organisationen inom ramen för landstingens organisation är
dålig när det gäller blod- och blodproduktsidan. Det torde
vara lätt att argumentera för att åstadkomma en
rikstäckande organisation för blod och plasmahanteringen.
Hur denna organisation ska se ut bör bli föremål för
regeringen att analysera. En rikstäckande organisation i
offentlig eller privat regi skulle öka samverkansgraden och
forskningssidan väsentligt och medverka till att effektivitet
och nyttjandegraden höjdes, samtidigt som organisationen
skulle kunna mer metodiskt locka givare till verksamheten.
Här i motionen kan nämnas huvudmän som staten,
staten i samverkan med industrin, då i första hand KABI-
VITRUM som är landets enda plasmaförädlande industri.
KABI i samverkan med Röda Korset i stiftelseform eller
liknande.
7. Dyr blodförsörjning
I anslutning till en diskussion om organisationen är det
angeläget att också föra in det ekonomiska resonemanget.
Blodcentralerna säljer i dag blod och blodplasma till
industrin. Industrin förädlar blodet och återför
komponenterna till landstingen över apoteksbolaget.
Denna cirkus av administration och tröghet i hanteringen
medför att svensktillverkade blodprodukter blir
världsledande prismässigt. Utländska jättar i
läkemedelsbranschen kan därmed vinna stora
marknadsandelar i en allt mer ekonomiskt trängd
landstingssjukvård. Därmed ökar också införseln av
utländskt blod med de risker detta har och som vi i Sverige
erfarit när ett antal patienter med blödarsjuka blivit HIV-
smittade.
Hanteringen av svenskt blod mellan blodcentraler och
en ev. ny organisation och industrin bör ses över. Om
blodhanteringen skall kvarstå i nuvarande
organisationsform i landstingsregi bör i vart fall en ny
ekonomisk hantering se dagens ljus. Landstingen kan
överlämna råvaran till industrin utan avgift och betala
industrin förädlingskostnaden, därmed skulle åtminstone
en del av en kostnadsdrivande hantering falla bort. Detta
område bör göras till föremål för översyn av regeringen och
förslag till en effektiv och billig hantering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den
nuvarande nationella organisationen vad avser blod- och
blodproduktshanteringen i landet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn
av blodhanteringen i landstingen visavi industrin sett från
ekonomisk synpunkt.