med anledning av prop. 1990/91:96 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.
Propositionen
Regeringen föreslår i propositionen att statsbidraget till
missbrukar- och ungdomsvården tillfälligt omfördelas på
sätt som gör att den brist som i dag råder på behandlingshem
och ungdomsvårdshem om möjligt minskar. Omläggningen
innebär att statsbidraget omvandlas till att främst bli ett
platsbidrag. Regeringen räknar med att förändringen
kommer att leda till att 400 nya platser tillskapas under två
år.
Vidare föreslår regeringen att en beredningsgrupp
tillsätts med uppgift att se över den nuvarande
organisationsstrukturen för de särskilda ungdomshemmen
och för de s.k. § 23-hemmen. Skälet till översynen är de
oklara ansvarsförhållanden som rått sedan 1983, då
kommunerna och landstingen tog över ansvaret för vården
enligt LVU och LVM.
Handlingsförlamad regering
Det har under en lång rad av år riktats stark kritik mot
den ordning som råder, inte minst vad gäller vård av barn
och ungdomar. Inte minst har denna kritik kommit från
moderata samlingspartiet. Vi har t.ex. konsekvent påpekat
det allvarliga i den splittring det förändrade
huvudmannaskapet för vården innebär i och med att
kommuner och landsting fick ta över ansvaret år 1983.
Denna kritik har delats av flera myndigheter, inte minst JO,
men också av landets kommuner och då främst de mindre
kommunerna.
Den socialdemokratiska regeringens senkomna reaktion
på problem och missförhållanden som länge rått inom
denna form av vård är i och för sig välkommen. Men det är
samtidigt allvarligt att regeringen inte är intresserad av att
på ett konkret sätt verkligen åtgärda de brister som i dag
råder inom främst ungdomsvården. Att tillsätta en
beredningsgrupp för att se över frågorna är i sig bra men
regeringen ger samtidigt denna beredningsgrupp så vida och
otydliga direktiv att resultatet knappast blir det som bl.a.
socialutskottet gett uttryck åt. Låt oss nedan genom ett par
exempel påvisa den brist på handlingskraft och vilja som
kännetecknar propositionen.
Regeringen tar t.ex. upp problemet med
socialtjänstförordningens 18 § som möjliggör för
föreståndarna att neka att skriva in en person. Dock
föreslås inte någon förändring av denna paragraf i
förordningen, vilket är minst sagt förvånansvärt.
Vid behandlingen av regeringens proposition 1989/90:28
om vård i vissa fall av barn och ungdomar konstaterade
socialutskottet också behovet av översyn av bl.a.
huvudmannaskapsfrågan. Dessutom bifölls det moderata
kravet på en förändring av socialtjänstförordningens 21 och
26 §§, som i dag dels möjliggör att en ungdom kan straffa
sig ut ur ett behandlingshem, dels omöjliggör inlåsning av
extremt våldsamma och destruktiva ungdomar under en
längre tid.
Regeringen har således uppenbarligen inte insett
allvaret i den nuvarande situationen, eller orkar den helt
enkelt inte vara mer konkret. Vi anser att detta är djupt
olyckligt och allvarligt.
Ändrade statsbidragsregler
Det torde knappast finnas någon som kan ha synpunkter
på den redogörelse regeringen gör i propositionen vad
gäller den platsbrist som i dag råder inom såväl LVM- som
LVU-vården. Det är ''vardagsmat'' för såväl kommunernas
socialtjänst som polismyndigheter. Dessutom drabbas inte
minst de ungdomar som i många fall är i akut behov av
hjälp, av att kommunerna inte har möjlighet att placera
dem.
Regeringens förslag om en tillfällig förändring av
statsbidragsreglerna har vi därför inga invändningar emot.
Vi tror dock inte att detta löser några problem på längre
sikt.
Beredningsgruppens uppdrag
Vid behandlingen av propositionen om förändringar i
LVU-lagen (proposition 1989/90:28) pekade vi i en
kommittémotion på den kritik som bl.a. JO fört fram om
organisationen av de s.k. § 12-hemmen. Med anledning av
den kritik som JO presenterade 1987 menade vi därför att
det var viktigt att huvudmannaskapet för hemmen återgick
till staten.
Vi menade vidare att det är centralt att inrätta hem som
har hela riket som upptagningsområde. Det bör, enligt vår
mening, främst handla om vårdhem för exceptionellt
svårhanterliga ungdomar. Dessa är så få att resurserna
måste koncentreras till små hem med olika inriktningar, där
resurserna och kompetensen kan utnyttjas på det för
ungdomarna bästa sättet. Detta omöjliggörs genom den
nuvarande ordningen.
Ytterligare ett skäl till att staten skall återta
huvudmannaskapet är det faktum att det är vanligt att
kommunernas sociala myndigheter tvingas vända sig till
flera olika hem för att få tag på en plats. De olika vård- och
behandlingshemmen kan i dag neka att ta emot en person
som de misstänker kan bli arbetsam att hantera. Detta
möjliggörs bl.a. genom att det inte finns en enhetlig kontroll
av de olika hemmen. I detta sammanhang måste också
socialtjänstförordningens 18 § förändras så att det blir
huvudmannen som beslutar om inskrivning inte skall ske. I
dag ligger detta på föreståndaren för det enskilda hemmet.
Regeringen har nu sent omsider insett att något behöver
göras för att komma till rätta med de problem den
nuvarande ordningen inneburit av felallokeringar av
resurser och en brist på översyn av behov och efterfrågan på
vård enligt LVU.
Det är mot denna bakgrund vi menar att den aviserade
beredningsgruppen också bör få konkreta uppgifter. Vi
menar att uppdraget att studera ''ett sammanhållet ansvar
för vård, behandling, resurser och ekonomi,...'' måste
konkretiseras att gälla uppdrag att undersöka
förutsättningarna för att ansvaret för institutionsvården
övertas av staten och att man i det arbetet noga studerar den
kritik JO framförde 1987.
I propositionen konstateras att det inte är
tillfredsställande att ungdomar kan ''straffa ut'' sig från den
behandling de är föremål för. Dock underlåter regeringen
att efterkomma riksdagsbeslutet om en översyn av
socialtjänstförordningens 21 § som vi föreslog i en
kommittémotion. Vi finner detta minst sagt förvånansvärt
och menar självfallet att beredningsgruppen skall få i
uppdrag att se över även detta.
Det skall enligt vår mening vara omöjligt att ''straffa ut''
sig från ett behandlingshem och möjligt att placera en
intagen ungdom på en låsbar enhet i princip så länge detta
anses nödvändigt (förordningens 26 §). Vi vill dock betona
att det är viktigt att rättsäkerheten inte sätts ur spel, vilket
beredningsgruppen självfallet måste beakta.
Hemställan
Mot bakgrund av det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av 18 §
socialtjänstförordningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
beredningsgruppen för översyn av missbrukarvård och
ungdomsvård vad avser huvudmannaskapet för vård och
behandling på institution,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
beredningsgruppen för översyn av missbrukarvård och
ungdomsvård vad avser förändringar av 21 och 26 §§
socialtjänstförordningen.
Stockholm den 5 mars 1991
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)