De senaste decennierna har vi för varje år fått allt större
problem med stegrade kostnader för sjukvård och
socialvård. Dessa kostnader har nu nått sådana dimensioner
att de hotar spräcka förutsättningarna för hela vårt
välfärdssamhälle. Det har blivit en ond cirkel med allt fler
människor socialt, fysiskt och psykiskt handikappade, och
det sociala arvet förstärker allt detta för varje generation.
För att bryta denna onda cirkel fordras en djupgående
analys av orsaken till problemen och kraftfulla insatser på
kort sikt från hela samhällets sida. Hitintills har de styrande
ej kunnat eller velat förstå sammanhangen utan har haft
skygglappar för ögonen. Följden har blivit att man svårt
försummat nödvändigt förebyggande arbete, speciellt bland
barnen.
En av de viktigaste orsakerna till alla dessa problem är
den stora folkomflyttningen i vårt land, som började ta fart
efter andra världskriget. Människor tvingades flytta in till
tätorterna med motsvarande utarmning av landsbygden.
Bostäder byggdes på löpande band i miljonprogrammet
utan hänsyn till mänskliga och sociala aspekter. Människor
kände sig rotlösa och blev isolerade. Det sociala
skyddsnätet fungerade inte. Det var bäddat för svåra sociala
och psykiska problem. Självmord, barn- och
kvinnomisshandel, alkoholism, narkotikaproblem,
kriminalitet har ökat katastrofalt. Vi har fått en helt ny stor
grupp av socialt nedtrampade människor, som utgör kanske
10--15 procent av befolkningen. Värst utsatta är som vanligt
barnen. Dessa grupper står också för en stor del av våra
sjukvårdskostnader. Detta klara, statistiskt lätt fastställda
faktum, har mycket litet diskuterats när det gällt att komma
till rätta med vår sjukvårdskris och de enorma kostnaderna
för sjukvård och socialvård.
För att på lång sikt komma åt den verkliga orsaken till
alla dessa problem måste vi självklart skapa ett helt nytt
samhälle. Miljöpartiet lägger i år många motioner med
konkreta förslag hur detta skall genomföras. Men att skapa
ett nytt samhälle tar många år, och under tiden måste vi med
kraftfulla åtgärder och mycket större insatser än nu lösa
dagens problem men framför allt satsa på förebyggande
åtgärder, som mycket snart kommer att ge positiva resultat.
Detta förebyggande arbete måste helt naturligt till största
delen satsas på barn och ungdomar. De sista 10--20 åren har
det varit en genomgående stark tendens att man i stället
alltmer börjat spara på barnen -- på resurserna för
barnavårdscentraler, barnomsorg, skola, fritidsaktiviteter
för socialt utsatta ungdomar, socialvård o.s.v. Vi måste nu
bryta den onda cirkeln och sätta in stora resurser: Intresse
och engagemang för att arbeta socialt förebyggande bland
barn och ungdomar i alla åldrar. Ju tidigare vi kommer in,
desto större effekt blir det. Vi kommer att göra stora
ekonomiska vinster men framför allt hindra mycket
mänskligt lidande.
I själva verket är kanske detta den enda chansen för vårt
välfärdssamhälle att överleva. I vår stora ambition att
övervinna fattigdomen och utveckla vår välfärd har mycket
mänskligt och mycket av det vi kallar kultur försummats på
ett ödesdigert sätt. Den framsynte läkaren Hans Lohman
myntade redan för minst 10 år sedan de bevingade orden ''vi
får det allt bättre men mår bara sämre''. Hur skall då allt
detta förebyggande arbete gå till?
Barn som far illa ger i alla sammanhang och i alla åldrar
olika signaler ifrån sig. Vi måste lära oss att bli lyhörda för
dessa och så tidigt som möjligt försöka avhjälpa de problem
som ligger bakom -- i familjen, i samhället.
Redan på BVC kan man, t.ex. när man har s.k.
''skrikbarn'', försöka ta reda på bakomliggande orsak
genom samtal med föräldrarna. Det framkommer då ofta
bakomliggande problem i familjen, som går att åtgärda.
Dålig viktökning kan också vara ett tecken på störningar i
familjen, t.ex. dålig mor-barnrelation, som går att avhjälpa
med tidig kontakt. Distriktssköterskor bör få mer tid att
ägna sig åt barnen för att hinna med det viktiga psykosociala
arbetet. Föräldragrupper, som också har stor betydelse i det
psykosocialt förebyggande arbetet, måste också ges mer
tidsmässiga resurser.
Alla barn har på något sätt kontakt med barnomsorgen,
och här har personalen stora möjligheter att se barnens
beteende till vardags. De ger många signaler, och vi måste
enligt § 12 socialtjänstlagen få resurser att gå in och hjälpa
till när det behövs, så att det kan bli god kontakt och
samarbete mellan föräldrar, personal på barnstugorna och
socialarbetarna för att lösa problemen.
Alla barn går i skolan, och här har vi den verkliga
chansen att fånga upp de barn som inte mår bra. Vi måste
till varje pris hjälpa dessa. Varje barn som har svåra
problem i sin familj behöver ha någon annan vuxen som det
kan ty sig till, tycka om, ha som föredöme och känna
trygghet hos. I Borlänge har man i många år prövat en
modell som kallas ''fritid i skola''. Alla barn på låg- och
mellanstadiet erbjöds fritidsaktiviteter av något slag, och de
som ej anmälde sig till något sökte man upp genom
dörrknackning. Många av dessa visade sig ha stora problem
och var understimulerade. De erbjöds då att få delta i s.k.
gängetgrupper -- små grupper med ledare som ordnade
sysselsättning för dem hela året om -- vinter som sommar.
Man lyckades på det sättet fånga upp de flesta ungdomarna
i riskzonen utan att de behövde känna sig utpekade och
lyckades hindra att de kom in i negativa gäng. Många
slussades in i föreningar, som kunde tillfredsställa något av
de intressen som nästan alla visade sig ha.
Detta är några exempel på uppsökande verksamhet,
som vi måste bedriva i alla åldrar om vi skall kunna nå och
hjälpa barn som riskerar att hamna på livets skuggsida. Det
finns många andra väl utprovade projekt i vårt land, som
skulle kunna samlas centralt och spridas ut till alla
kommuner och landsting.
Nästan alla ungdomar i puberteten har större eller
mindre problem, som de ofta inte får någon hjälp med. Till
synes små problem kan utlösa självmord eller leda till andra
katastrofer, som kan påverka hela deras liv. Längtan efter
ömhet och trygghet leder ofta till tidigt (för tidigt) sexualliv,
som kan leda till könssjukdomar och aborter. De behöver
få akut hjälp. De behöver framför allt någon utanför
familjen och skolan att tala med om alla sina problem. Här
har de s.k. ungdomsmottagningarna, som funnits i landet i
snart 20 år, spelat en stor roll i det förebyggande arbetet.
Miljöpartiet lägger i år i en annan motion förslaget att
sådana ungdomsmottagningar skall inrättas i alla
kommuner.
De ovan beskrivna verksamheterna är endast några få
exempel på allt man skulle kunna göra som socialt
förebyggande arbete. Landsting och kommuner måste nu
äntligen komma i gång med sådan verksamhet som de är
ålagda enligt socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen. Det kommer att kosta men ger mycket
snart stor utdelning, och vi har ute i kommunerna stora
personella resurser, som dock måste effektiviseras och
samarbeta bättre än nu.
Men det är inte bara vårdarbetare, lärare och andra
''specialister'' som skall engageras i denna gigantiska kamp.
Det måste bli en ny stor folkrörelse, som alla människor
deltar i. I sista hand handlar det om att bry sig om
varandra -- om medmänsklighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att H-byrån på
socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en
motor för denna verksamhet i hela landet och samtidigt ha
en kontrollerande funktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera
grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt
arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör anvisa
föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt
förebyggande verksamhet,
4. att riksdagen beslutar att barnavårdscentraler typ I
återinförs i tätorter.
Stockholm den 15 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Anita Stenberg (mp)