Debatten om HIV/aids måste hållas levande. Ingen får
inges föreställningen att problemen kring sjukdomen är
bemästrade. Fortfarande sker smittspridningen med nästan
kuslig regelbundenhet, ca 25 nyupptäckta fall varje månad.
Det betyder att vi får allt fler drabbade bland oss,
människor som går och bär på sin oro för att de är smittade,
men som kanske inte vågar berättta det ens för sina
närmaste vänner. Människor som kämpar mot allt fler
uppdykande sjukdomssymptom som en följd av smittan,
människor som tvingas leva med alla de relationsproblem
som förekommer när smittan blir känd. Också inom
sjukvården får HIV-infektionen och aidssjukdomen en
ökad tyngd, såväl inom den öppna som den slutna
verksamheten.
Under den relativt korta tid som HIV-viruset varit känt,
har många väsentliga fakta tagits fram. Vi känner bl a
smittvägarna och därmed också hur det är möjligt att
undvika smittspridning. Kunskapen är inte begränsad till ett
fåtal utan torde vara väl spridd bland allmänheten.
Trots detta fortsätter alltså infektionen att överföras från
person till person i så gott som oförminskad takt. Det visar
att människor inte i tillräcklig utsträckning dragit de rätta
slutsatserna av sin kunskap om HIV/aids. Givetvis har
användningen av droger, som avtrubbar omdömet, också en
negativ inverkan.
Informationsinsatser
Det är utan tvekan en svår uppgift att förmedla
obehaglig kunskap, som dessutom är förknippad med
människors mest intima liv. Det får inte ske på ett sådant
sätt att mottagarna slår dövörat till utan att man känner sig
berörd av budskapet.
Den information som riktas till ungdomar hör till den
allra viktigaste. Det är därför angeläget att skolan har
tillgång till de medel och den kompetens som krävs för att
en fördjupad sex- och samlevnadsundervisning kan ske, där
upplysning ges om HIV och andra sexuellt överförbara
sjukdomar såsom clamydia, kondolom m fl. Den starka
ökningen av flera veneriska sjukdomar är utomordentligt
allvarlig. Inte bara för sjukdomarnas egna svåra effekter,
utan också därför att deras förekomst ökar risken för
spridning av HIV-smitta.
Enligt riksdagens beslut utgick 6,5 miljoner kr till
Skolöverstyrelsen för att ett särskilt fortbildningsprogram
för lärare skulle kunna genomföras. Beslutet innebar också
att HIV/aids-frågorna i framtiden skall integreras som en
naturlig del av skolans undervisning på såväl
grundskolenivå som gymnasienivå.
Den utvärdering av skolans HIV-förebyggande
undervisning som SÖ företagit, visar att flertalet skolor tar
upp HIV/aids-frågan i samlevnadsundervisningen och
dessutom i samband med ett antal andra ämnen.
Undersökningen pekar emellertid också på att vissa
förutsättningar måste uppfyllas för den sex- och
samlevnadsundervisning som riksdagen efterlyst. Den
kräver kompletteringar såväl i lärarnas grundutbildning
som i läroplanen m m.
Det är angeläget att de synpunkter som framförs i
utvärderingen beaktas av regeringen i det kommande
arbetet. Vad som här anförts bör ges regeringen till känna.
Ungdomsmottagningar
Vi har från centern i tidigare motioner framhållit vikten
av att ungdomsmottagningar finns över hela landet och i
sådant antal att alla ungdomar kan nås. I många landsting
har man, glädjande nog, prioriterat verksamheten och ett
tämligen stort antal mottagningar har tillkommit under
senare tid. Under det allra senaste året har emellertid
oroande signaler kommit från flera håll om en starkt
försämrad ekonomi, som gett anledning till att flera,
tidigare prioriterade verksamheter ifrågasätts. Regeringens
avisering av ytterligare indragningar av medel från
kommuner och landsting ger anledning till särskild oro.
Enligt vår mening är det ytterst allvarligt om
kommunernas och landstingens ekonomi försämras så att
angelägen förebyggande verksamhet, inte minst den som
bedrivs av ungdomsmottagningar, äventyras. Detta bör ges
regeringen till känna.
Aids i forskningen och vården
Trots den intensiva forskning som pågår, finns ännu inget
vaccin mot HIV/ aids och inget botande läkemedel. Man
har emellertid fått fram ett antal medicinska preparat som
kan bromsa infektionen och väsentligt lindra
sjukdomssymptomen. Under den senaste tiden har det
dessutom redovisats forskningsresultat som inger hopp om
att man skall lyckas framställa ett verksamt vaccin inom en
icke avlägsen framtid. Det torde råda stor enighet om att
forskningen på området måste vara högt prioriterad
eftersom framgångsrika resultat kan undanröja ett stort
mänskligt lidande och dessutom inbespara stora
samhällskostnader.
Än så länge är således aids en obotbar sjukdom. Det
reser alldeles särskilda krav på omhändertagandet och
vården av patienterna. Det är glädjande att konstatera att
svensk sjukvård som den kommer till uttryck exempelvis på
Roslagstulls sjukhus har hög kvalitet. Det är angeläget att
den erfarenhet som nu finns på ett antal platser av
behandling och vård av HIV-smittade patienter sprids till
övrig sjukvård och också till tandläkarna. Detta inte minst
för att undvika att patienterna bemöts på ett
förödmjukande sätt, vilket enligt uppgifter fortfarande
förekommer.
Utvärdering
Alla landsting torde numera ha byggt upp sina egna
organisationsmodeller för HIV-bekämpande verksamhet.
Ingenstans har man haft någon egentlig erfarenhet att
grunda arbetet på eftersom HIV/aids för alla innebär en ny
situation. Vi anser att det nu skulle vara värdefullt för det
fortsatta förebyggande arbetet om en utvärdering av
genomförda verksamheter kunde göras. Det skulle inte
gälla bara informationsinsatser utan också kontaktspårande
verksamhet, vård och omhändertagande. Vad som här
anförts om behovet av utvärdering av verksamheten bör ges
regeringen till känna.
Frivilligorganisationernas arbete
Vid sidan om de verksamheter som utförs genom det
allmännas försorg, har frivilligorganisationerna tagit på sig
stora uppgifter. Ungdomsföreningar, fackliga
organisationer, idrottsföreningar m fl har i många fall unika
förutsättningar till såväl förebyggande som
kamratstödjande verksamhet. Eftersom organisationerna
oftast har mycket begränsade ekonomiska resurser har de
stort behov av statliga anslag. Enligt vår mening bör därför
en större andel, än vad som hittills varit fallet, av de statliga
informationsmedlen avsättas till frivilligorganisationernas
arbete. Vad som här anförts om frivilligorganisationernas
roll i informationsarbetet bör ges regeringen till känna.
Noaks Ark
När en HIV-smittad redogör för sina erfarenheter som
smittad, blir det ofta en skakande berättelse. Inte minst är
människors attityder fortfarande ofta så negativa att många,
för andra helt vardagliga situationer, blir mycket
komplicerade för den smittade. En del har menat att de
skulle behöva en egen ombudsman att vända sig till. Att det
behövs ett organ, som utan krav på registrering, kan ge
hjälp och stöd till drabbade, råder det inte någon tvekan
om. Ett sådant organ är stiftelsen Noaks Ark. Oräkneliga
är de timmar av oegennyttigt arbete som utförs av många av
organisationens medlemmar. Utan detta arbete skulle
behovet av samhälleliga insatser vara mångdubbelt större.
Det finns därför enligt vår uppfattning anledning att från
statens sida stödja Noaks Arks verksamhet. Som vi tidigare
anfört är de frivilliga organisationernas ekonomiska
resurser begränsade. Det arbete som bedrivs inom stiftelsen
Noaks Ark bör särskilt beaktas vid fördelningen av det
statliga stödet. Vad som här anförts om behovet av statligt
stöd till Noaks Ark bör ges regeringen till känna.
Tvångsvård av vissa HIV-smittade
Den som är HIV-smittad måste följa de regler som
smittskyddslagen föreskriver. Det betyder bl a att han inte
får leva på ett sådant sätt att han medvetet riskerar att
överföra infektionen. Nästan alla respekterar de regler som
finns. En liten grupp utgör dock ett undantag. Det är
människor, som fungerar insiktslöst och utan
hänsynstagande till smittorisker. Oftast har de haft en
synnerligen svår uppväxtsituation. I dessa få fall kan det
vara nödvändigt att tillgripa tvångsisolering. Det finns olika
åsikter om var vården skall ske. En del har förespråkat
kriminalvårdsanstalt, andra, vilket utgör majoriteten, anser
att sjukhus är att föredra. Ingendera av
institutionsformerna torde till alla delar motsvara behovet.
Enligt vår mening är det viktigt att behovet av
rehabiliterande insatser inte eftersätts. Syftet måste som
hittills vara att främst genom terapeutiska insatser söka
förmå den intagne att ändra sin inställning till sjukdomen
och till att följa de förhållningsregler som måste gälla. Det
är således inte sjukvård i egentlig mening som främst krävs.
Detta har också hävdats av en del läkare som inte velat ta
ledningsansvaret för dessa patienter. För att inte riskera att
vårdbehovet inte kan tillgodoses, har det bedömts som
nödvändigt med en lagändring som medger att någon annan
befattningshavare än läkare ges ledningsansvaret i dessa
fall. Vi kan dela den uppfattningen. Vi vill understryka att
lagändringen inte får göras så generell att stora delar av
smittskyddslagens område kommer att undandras läkarnas
ansvar. Det måste av lagtexten framgå att undantaget
endast gäller i de fall som ovan beskrivits.
Kampen mot narkotika
Kampen mot narkotika är också en kamp mot aids.
Även om vi numera inte så ofta talar om ''riskgrupper''
befinner sig narkomanerna tveklöst i en speciellt utsatt
situation. Dels innebär själva missbruket att omdömet
avtrubbas och att kroppens eget försvar mot infektioner
minskar, dels utgör delning av verktyg för intravenöst bruk
en stor smittrisk.
I den aktuella debatten om fria sprutor till narkomaner
framförs ofta uppfattningen att kampen mot HIV-
infektionen är en sak och kampen mot narkotika en annan.
Vi hävdar motsatsen och menar att det är ett primärt
intresse också i HIV/aids-arbetet att kraftigt minska
narkotikamissbruket. När en infektionsläkare
tillhandahåller sprutor till en patient med motivet att detta
kan förhindra smitta men samtidigt hävdar att det inte är
hans sak att känna ansvar för att komma till rätta med
patientens narkomani, anser vi att det är uttryck för en
dubbelmoral som är svår att försvara.
Vi har i stor enighet byggt upp ett svenskt program för
narkotikabekämpningen. Vi fördömer allt icke-medicinskt
bruk av narkotika, det gäller även s k soft drugs, dvs hasch
och liknande. Det betyder att även eget bruk av narkotika
betraktas som kriminellt.
Att mot den bakgrunden genom sjukvårdens försorg
tillhandahålla sprutor, dvs ''brottsverktygen'', ger en
felaktig signal och bryter entydigheten i samhällets
budskap.
I Lund--Malmö-området pågår sedan ett antal år en
tämligen omfattande verksamhet med utbyte av sprutor till
narkomaner. Det har hävdats att man därigenom nått goda
resultat i smittbekämpningen. Denna verksamhet skiljer
sig, enligt uppgifter, på en väsentlig punkt från annan
förekommande verksamhet. Det uppges nämligen att
samtliga patienter också ges kontakt med narkomanvården
och socialtjänsten. Patientens problem angrips således från
två fronter. Som verksamheten tidigare var uppbyggd, har
den dock inte varit möjlig att vetenskapligt utvärdera.
Enligt centerns uppfattning är det angeläget att en sådan
utvärdering kan komma till stånd. Det är av den
anledningen vi ställt oss bakom riksdagsbeslutet
innebärande rätt till försöksverksamhet med fria sprutor på
tre platser i landet under förutsättning av socialtjänstens
medverkan. Någon sprututdelning därutöver skall enligt
beslutet inte längre få förekomma.
Någon försöksverksamhet utöver den i Skåne har inte
kommit till stånd sannolikt beroende på svårigheten att nå
samförstånd mellan sjukvården och socialtjänsten.
Däremot fortsätter, i varje fall på någon plats i landet,
verksamhet med ensidigt sprututbyte. Vi beklagar detta. Vi
menar att det i just dessa fall inte räcker med att läkarna
hävdar sin professionalism. Här måste det allmänna
samhällsintresset få komma till uttryck. Det är heller inte
prövat om sprututdelning till narkomaner kan anses stå i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet.
Enligt vår uppfattning måste denna konflikt lösas. Det
är vår förhoppning att det kan ske på frivillig väg. I annat
fall bör någon form av lagändring övervägas. Vad som här
anförts om utdelandet av fria sprutor och behovet av
utvärdering och ev. lagändring på området bör ges
regeringen till känna.
Prostitution
De som är prostituerade och samtidigt narkomaner hör
till de mest utsatta och utnyttjade i samhället. Vetskapen
om att det finns HIV-smitta bland de prostituerade har inte,
märkligt nog, fått kunderna att upphöra med affärerna.
Eftersom kunderna ofta har familj, utsätter de sina fasta
partners för risken att smittas. Kundernas beteende utgör
därmed en oacceptabelt hög risk för heterosexuell
smittspridning.
Aids-epidemin reser därför nya skäl för att prova
förutsättningarna för att göra det till en kriminell handling
att utnyttja prostituerade. I just detta sammanhang är en
sådan åtgärd inte i första hand moraliskt betingad, utan en
insats för att skydda människor från att bli HIV-smittade.
Vad som här anförts om kriminalisering av de
prostituerades kunder bör ges regeringen till känna.
Hjälp till Rumäniens barn
Även om aids inger oss i Sverige stora bekymmer, är det
ett långt större problem i många andra länder. Det gäller
inte minst i ett så närliggande land som Rumänien, där
situationen för många barn är helt oacceptabel. De som
besökt de rumänska institutionerna har kunnat konstatera
den oerhörda mänskliga och materiella nöd som där råder.
De gåvor som strömmat in i landet från Sverige och andra
håll, har endast i begränsad omfattning kunnat avhjälpa
situationen. Ett problem är att de som arbetar på
barnhemmen dels är alldeles för få, dels i de flesta fall helt
saknar utbildning för sitt arbete. Det går heller inte att få
tag på utbildad personal i landet.
Enligt vår uppfattning skulle Sverige här kunna göra en
behjärtansvärd insats genom att erbjuda en del av den
rumänska barnhemspersonalen att under en tid få vistas i
Sverige och ta del av våra svenska kunskaper och
erfarenheter på området.
Det bör också övervägas om vi har möjlighet att kunna
ta emot ett antal av de sjuka barnen för att de, i varje fall
under en tid, skall kunna få del av den goda och mänskliga
vård som vi i Sverige kan erbjuda. Inom ramen för av
regeringen föreslagen anvisning till Bidrag till WHO bör
fem miljoner omfördelas till ovan nämnda ändamål. Vad
som här anförts om hjälp och bistånd till Rumäniens aids-
sjuka barn bör ges regeringen till känna.
Aids i tredje världen
HIV/aids finns numera spridd över hela världen. Även i
Asien och i Sovjetunionen har smittan slagit rot och ökar nu
snabbt i stora områden.
Allra svårast är situationen för många länder i tredje
världen, där infektionens följder är oöverblickbara. Det
gäller inte minst för länder i Centralafrika, där det finns 10
till 100 gånger så många fall som i USA och Europa. Det
finns för närvarande inga säkra siffror på hur omfattande
epidemin är i Afrika. I flera av länderna har man inte velat
erkänna förekomsten av HIV/aids eller också har man grovt
underskattat omfattningen bl a av rädsla för negativa
effekter på turismen. Särskilt hårt drabbade är barnen i
Afrika. Många smittas redan i moderslivet och dör tidigt.
De överlevande kommer i allt större utsträckning bli
föräldralösa genom att båda föräldrarna är smittade och
avlider. Det stora antalet ensamma barn är redan ett stort
problem.
På en del sjukhus är mer än 50% av patienterna sjuka i
aids eller förstadier till aids. På andra sjukhus är hela 90%
av de tuberkulossjuka HIV-smittade.
Det bistånd som varit inriktat på att hjälpa u-länderna i
deras bekämpning av HIV/aids har inte alltid varit anpassat
efter ländernas kulturella villkor, och har därför i många fall
inte haft avsedd effekt. Vad som här anförts om aids-
bekämpning i tredje världen bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att den hjälp som från Sverige riktas till
länderna i tredje världen är utformad efter
mottagarländernas förutsättningar. Under anslaget
''Särskilda program'' avsätts medel till aids-bekämpningen,
dels globalt genom WHO, dels genom bilaberalt samarbete
och enskilda organisationer. Centerpartiet föreslår i en
partimotion angående bistånd att 130 miljoner för
budgetåret 1991/92 skall anslås till aids-bekämpning i tredje
världen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HIV/aids i skolans sex- och
samlevnadsundervisning,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att den ekonomiska
situationen inte leder till att ungdomsmottagningarnas
verksamhet äventyras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utvärdering av
landstingens HIV/aids-bekämpande verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i
informationsarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statligt stöd till den verksamhet
som bedrivs inom stiftelsen Noaks Ark,
5. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om utdelandet av fria sprutor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utvärdering och
eventuell lagändring vad gäller fria sprutor,
[att riksdagen hos regeringen begär att frågan om
kriminalisering av de prostituerades kunder skall prövas i
enlighet med vad som anförts i motionen,2]
7. att riksdagen till Bidrag till WHO, Anslag 6, för
budgetåret 1991/92 anvisar 5
000
000 kr. för bistånd till sjuka barn i Rumänien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp till Rumäniens aidssjuka
barn,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aids-bekämpningen i tredje
världen.3]
Stockholm den 18 januari 1991
Rosa Östh (c)
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
Ulla Tillander (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)