Fosterdiagnostiken har haft och har fortfarande som
viktigaste mål att tidsbestämma graviditeten samt
kontrollera att fostret och graviditeten utvecklas normalt.
Genom den snabba tekniska utvecklingen på området har
emellertid möjligheterna att upptäcka sjukdomar och
missbildningar hos foster ökat påtagligt. Begreppet
missbildningar kan innefatta både mycket allvarliga
tillstånd och lätta avvikelser. Större delen av
missbildningarna är trots allt orsakad av icke kända
faktorer.
Den dominerande delen av fosterdiagnostiken utförs
dagligen och rutinmässigt på mödravårdscentralerna. Den
går ut på att skapa bästa möjliga betingelser för fostrets
tillväxt, främst då genom ultraljudsundersökningar. För en
del kvinnor har fosterdiagnostiken medfört att de har vågat
bli gravida. Hit hör kvinnor i högre ålder eller de som bär
på vissa ärftliga anlag som medför risk för att barnet föds
med en allvarlig skada eller sjukdom.
I debatten har begreppet fosterdiagnostik hittills
sammankopplats med de förhållandevis fåtaliga
undersökningar som är inriktade på att upptäcka sjukdomar
och missbildningar som motiverar ett avbrytande av
havandeskapet. En viktig uppgift för framtiden blir att inte
bara förutsäga fostrets tillstånd utan också kunna
diagnostisera och behandla sjukdomstillstånd under
fosterstadiet. Fosterdiagnostiken ger också en bättre
förberedelse inför förlossningen för de blivande föräldrarna
om fostret är skadat.
Fosterdiagnostikens problem
Genom den alltmer utvecklade tekniken är det möjligt
att upptäcka allt fler sjukdomar och missbildningar hos
foster. Detta leder till att inte endast grava handikapp
upptäcks utan även smärre avvikelser hos fostret kan
upptäckas.
De blivande föräldrarna som får reda på att fostret är
skadat i något avseende hamnar i ett svårt dilemma när det
gäller att ta ställning till om graviditeten skall avbrytas eller
inte. Detta skapar etiska och psykologiska problem som
inte blir mindre på grund av att diagnostiken i ökande grad
kan ge de blivande föräldrarna ett tidigt besked om fostrets
tillstånd. Hittills är det främst Downs syndrom som leder till
dessa avväganden.
På senare tid har nya metoder börjat tillämpas vid
fosterdiagnostik. Eftersom även smärre avvikelser går att
upptäcka vid fosterdiagnostik kan detta leda till ett etiskt
dilemma. Kvinnan kan fram till 18:e veckan begära abort
oavsett vilken bevekelsegrund hon har för sitt beslut.
Ett abortbeslut som grundar sig på att fostret har smärre
avvikelser eller att det har ''fel'' kön försvagar synen på
människovärdet. Internationellt har dessa problem
uppstått. Ett framtidsperspektiv som grundar sig på att
endast friska barn har ett värde kan inte vara godtagbart.
Fosterdiagnostik bör omgärdas av vissa restriktioner
Det kan konstateras att man endast kan förutse 25 % av
alla missbildningar genom fosterdiagnostik. Om
fosterdiagnostiken skulle byggas ut så att alla kvinnor fick
del av den skulle det ta resurser från annan medicinsk
verksamhet.
Fosterdiagnostiken bör inte släppas helt fri utan
omgärdas med vissa restriktioner. Den bör i första hand
användas i syfte att kontrollera graviditetens förlopp eller
för att se om fostret lider av någon allvarlig sjukdom eller
skada.
Vid rutinbesök på mödravårdscentraler bör kvinnor få
information främst om ultraljudsundersökning. De bör
även informeras om andra former av fosterdiagnostik, även
sådana som inte skall erbjudas alla. Det bör vara den
behandlande läkaren som avgör vilka medicinska
undersökningar som skall göras på en patient. Även om
graviditet inte är något sjukdomstillstånd är det ändå
läkaren som avgör om det är medicinskt motiverat med
fosterdiagnostik.
Vi anser inte att kvinnor över 35 år obligatoriskt skall
erbjudas fosterdiagnostik utan det skall vara kvinnans
upplevda oro, oavsett ålder, som skall vara vägledande för
läkaren att göra en bedömning. I många fall kan det vara
psykologisk hjälp som behövs, i andra fall kan det finnas
skäl till fosterdiagnostik.
En känslig fråga i sammanhanget är om läkaren skall
vara skyldig att lämna information om alla fynd och
sjukdomstillstånd, även sådana sjukdomar som inte
uppträder förrän i vuxen ålder.
Enligt vår uppfattning bör läkaren endast ge information
om sådant som kan påverka barnets hälsotillstånd och som
kan leda till terapeutiska åtgärder. Information som inte
efterfrågas vid undersökningen, s.k. bifynd, bör inte lämnas
ut som tex. barnets kön. Andra upplysningar som inte har
med fostrets hälsotillstånd bör heller inte lämnas ut.
Genom DNA-baserad diagnostik kan analysen
begränsas till att avse efterfrågad information vilket inte är
fallet vid vissa andra metoder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att fosterdiagnostik skall utföras
om kvinnan och hennes läkare gemensamt gjort
bedömningen att så är angeläget,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud
att upplysa om kön i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 21 januari 1991
Ingrid Hemmingsson (m)
Bertil Persson (m)