Hiv är ett allvarligt hot mot folkhälsan. Många
utvecklingsländer står inför en katastrof. I Sverige räknar
man att en person smittas varje dag.
I motionen föreslår folkpartiet liberalerna en rad
åtgärder mot hiv/aids. Kraftfulla insatser bör göras för att
vidareutbilda lärare och informera elever om hiv och andra
sexuellt överförbara sjukdomar. Särskilda
informationsinsatser krävs för invandrare och dem som är
omhändertagna i kriminalvården. Taket för
metadonbehandling bör undanröjas och
sprututbytesprogram i kontrollerade former införas vid
landets infektionskliniker i nära samarbete med
socialtjänsten. Särskilda insatser krävs för hjälp till de
prostituerade. Hiv-testning bör kunna genomföras
anonymt. Hiv-testning bör erbjudas vid
flyktingmottagningarna och utföras mer rutinmässigt inom
hälso- och sjukvården. Inom arbetslivet bör strategier
utvecklas för hur hivsmitta skall kunna undvikas.
Sjukvården för hiv-smittade bör utvecklas. Eftersom de
flesta hiv/aidsfallen finns i storstäderna bör dessa få extra
ekonomiskt stöd ur aidsanslaget. Forskningen inom detta
område bör få fortsatt stöd.
Bakgrund
Totalt har fram till i dag -- under ett knappt årtionde --
närmare 300 000
fall av aids rapporterats från l57 länder. Över 95
procent av de rapporterade fallen är mellan 20 och 49 år.
Sannolikt är antalet aidsfall bland vuxna betydligt högre,
uppemot en miljon. Det föreligger en underrapportering
framför allt från utvecklingsländerna på grund av
svårigheter i diagnostik och brister i rapporteringen. Mellan
400 000
och 500 000
barn under fem år beräknas ha utvecklat aids. Nittio
procent av dessa kommer från Afrika söder om Sahara. De
flesta är oupptäckta och flertalet redan döda.
Världshälsoorganisationen (WHO) räknar med totalt
fem-sex miljoner fall av aids bland vuxna i världen fram till
år 2000. Av dessa kommer 75 %
att ha dött före sekelskiftet. De flesta av aidsfallen
kommer att inträffa i utvecklingsländerna och hälften
kommer att vara kvinnor. Enligt WHO:s prognoser
beräknas l5--20 miljoner vuxna vara smittade år 2000.
Man kan urskilja tre epidemier: den bland de
homosexuella, den bland injicerande narkomaner och den
bland heterosexuella. Epidemien håller nu på att ändra sig
så att kurvan över antalet homosexuella med aids flackas av
och stiger inte längre brant uppåt. Detta skulle kunna bero
på beteendeförändringar i denna kategori.
Utvecklingen bland injektionsnarkomanerna är
annorlunda. Där håller den ackumulerade kurvan på att gå
om kurvan över homosexuella. Hiv-smittan är särskilt
utbredd bland narkomanerna i norra Italien, norra Spanien
och sydöstra Frankrike. Även Jugoslavien med
belgradområdet är drabbat. I Tyskland är omkring 20 %
av injektionsnarkomanerna infekterade, i England
mellan 1 och 25 %,
i Holland 30 %.
I Warszawa har man en snabb spridning av hiv bland
narkomanerna och har nu minst 500 fall.
I Sverige introducerades hiv-smittan bland
homosexuella män i slutet av l970-talet och bland
injektionsmissbrukare i Stockholm l983. Spridning via blod
och blodprodukter ägde rum under tiden l980 till l985, då
testning av allt blod och alla blodprodukter samt
värmebehandling av faktorkoncentrat för blödarsjuka
genomfördes.
I dag har ca 2 600 personer rapporterats som smittbärare
varav hälften är homosexuella/bisexuella män. Närmare 600
är intravenösa missbrukare, 200 har smittats via
blodprodukter och drygt 500 heterosexuellt. Ett tiotal barn
har smittats av sina mödrar. Man räknar med att ungefär en
person smittas om dagen i Sverige. Anmärkningsvärt är att
över hälften av de nyrapporterade fallen påträffats bland
invandrare.
Något botemedel finns ännu inte mot hiv/aids.
Läkemedel prövas som kan ha en viss lindrande och
livsförlängande effekt. Faran är på intet sätt över, även om
hiv inte längre återfinns på löpsedlar och bland
tidningsrubriker. Smittan breder ut sig. Den måste bromsas
och kan bromsas genom att var och en söker skydda sig mot
viruset. Men en effektiv kamp mot smittan kräver också
kraftfulla gemensamma insatser.
Från januari 1986 har folkpartiet liberalerna i
partimotioner föreslagit ett omfattande åtgärdsprogram
mot denna smittsamma sjukdom. När vi framlade den första
av dessa motioner var det regeringens bedömning att
insatser mot aids endast krävde 5 milj.kr. (under budgetåret
1986/87). Vi föreslog en tiodubbling av detta anslag.
Regeringen har därefter steg för steg övertygats om att
lägets allvar kräver långt större insatser. Vi välkomnar
detta. Samtidigt beklagar vi att en lång rad angelägna
åtgärder helt i onödan har fördröjts genom en alltför
segdragen beslutsprocess i regeringskansliet.
I proposition 1990/91:100 anger regeringen att hiv/aids
fortfarande är ett allvarligt samhällsproblem, att det krävs
speciella insatser i kampen mot HIV/aids och att
omfattningen av samhällets insatser för att motverka
smittspridningen i dagsläget inte bör reduceras.
Folkpartiet liberalerna instämmer i detta. Så länge vi
inte har något botemedel och inget vaccin mot hiv/aids
måste vi fortsätta att arbeta med effektiva
informationsinsatser och utbildningsaktiviteter för att hejda
smittspridningen. En samordning av socialstyrelsens och
socialdepartementets arbete med målsättningen att uppnå
kostnadsbesparingar välkomnar vi också men vill samtidigt
understryka att man inte bör lyfta in uppgifter i
regeringskansliet som normalt skall ligga på myndigheter.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att l93,5
milj.kr. anslås för bekämpningen av hiv/aids under
nästkommande budgetår. Det är en minskning jämfört med
föregående år. Vi tillstyrker detta förslag men markerar på
vissa punkter hur vi anser att insatserna bör utformas.
Förebyggande insatser
Så länge ingen bot finns mot hiv är förebyggande insatser
enda möjligheten att förhindra spridningen. Information
om hur man kan skydda sig mot hiv måste nå alla grupper i
vårt samhälle på ett sådant sätt att informationen också
används. Kunskapsspridning om hiv bör integreras med
upplysning om hur man skyddar sig mot andra sexuellt
överförbara sjukdomar och informationen om alkohol med
droger och riskerna med drogmissbruk.
Informationen bör vara en naturlig del av mödra- och
barnhälsovårdens upplysningsarbete. Den bör integreras i
skolans undervisning om sexuellt överförbara sjukdomar
och drogmissbruk och göras positiv, inte med hotbilder. Det
är viktigt att denna undervisning inte äventyras genom
ändringen av huvudmannaskapet. Alla tänkbara
ansträngningar måste göras vid ungdomsmottagningar, i
samband med skolundervisning och i skolhälsovården för
att lära ungdomarna hur de skall skydda sig. Mot denna
bakgrund bör riksdagen föreskriva vidgade insatser för
undervisning om hiv som en del av sex- och
samlevnadsundervisningen. Den bör också ingå i
värnpliktsutbildningen och i företagshälsovårdens och
primärvårdens hälsoupplysning.
Med tanke på att många av de nysmittade är invandrare
är det viktigt att hiv-informationen till dem utformas med
hänsyn tagen till kulturella och språkliga förhållanden.
Även om spridningen av hiv bland homosexuella
män nu stabiliserats är det viktigt att man försöker
nedbringa den ytterligare. Vi anser att metoder måste
utvecklas för att minska riskbeteenden bland homosexuella
och om hur man kan skydda sig mot hiv.
För den andra riskgruppen, narkomaner, är den
viktigaste åtgärden för att hejda spridningen av hiv en
effektiv bekämpning av narkotikamissbruket. Det tar
emellertid ofta tid att motivera narkotikamissbrukare till
narkomanvårdande behandling. Svårigheterna och
återfallsriskerna är uppenbara för alla som arbetar inom
detta fack.
Riktade förebyggande åtgärder för
narkotikamissbrukare är därför nödvändiga och skall ses
som ett komplement till narkomanvård, inte som en
ersättning för denna.
Talrika studier världen över visar nu att flertalet
narkotikamissbrukare -- i vissa studier upp till 80 %
-- kan ändra injiceringsvanor till mindre riskabla om
de förutom individuell information får konkreta medel för
att åstadkomma sådana förändringar, dvs. tillgång till rena
sprutor och spetsar och medel (natriumhypoklorit) som
effektivt rengör smutsiga verktyg. Det finns områden i
världen, t.ex. i Italien och Skottland, där alla tecken tyder
på att smittspridningen nu stannat upp inom
narkomangruppen genom sådana insatser.
Också i Sverige har vi positiva erfarenheter av
sprututbytesprogram. I Malmö och Lund har man program
där man erbjuder individuell information dels om riskerna
för hiv och andra infektioner, dels om hur man skall skydda
sig mot dem. Man erbjuder hiv-testning, utbyte av sprutor
och spetsar enligt ett utbytessystem och gratis kondomer.
Dessutom erbjuder man narkomanvård via en
socialarbetare som ofta besöker infektionsklinikens
mottagning och erforderlig medicinsk hjälp.
Av de l l07 narkomaner som sökt mottagningen i Malmö
under tiden l987--l990 kände man till 571 förut. Man fick
således kontakt med mer än 500 tidigare okända
narkomaner. Sammanlagt gjordes l5 000
besök varvid 47 000
sprutor och 93 000
nålar lånades ut. 2 500 hiv-tester utfördes.
Återlämningsgraden av sprutor var mycket hög, 99 procent,
och av nålar 9l procent. I och med sprututbytesprogrammet
bröts uppgången av hepatit bland missbrukare. Hiv-smitta
förekom sporadiskt l986 och l987. Ett nysmittat fall
upptäcktes vintern l989, liksom ytterligare sju fall som var
kontakter. Under l990 hittade man inget fall av hiv-smitta
bland missbrukarna i Malmö. Likartade erfarenheter har
gjorts i Lund.
Samtidigt kommer oroande rapporter från Stockholm
och Göteborg om nyupptäckt hivsmitta och gulsot bland
missbrukare. Från strikt vetenskaplig synpunkt kan det
synas angeläget att Göteborg med den än så länge låga
förekomsten av hivsmitta bland intravenösa missbrukare
skulle förbli ett kontrollområde till Malmö och Lund genom
och inte införa sprututbytesprogram. Men etiskt sett är
detta oacceptabelt. Sprututbytesprogram måste kunna
införas överallt där det finns narkomaner som delar sprutor.
Den debatt som förekommit kring
sprututbytesprogrammen visar på en vårdideologisk klyfta
mellan hälso- och sjukvården och socialtjänstens
narkomanvård. Denna klyfta måste överbryggas med tanke
på att det är narkomanerna som är förlorarna i denna strid.
Vårt samhälle kan lida obotlig skada om inte allt görs -- och
görs genast -- för att förhindra spridning av hiv-smittan.
När det gäller överföring av hiv genom samlag har det
tyvärr visat sig svårt att få narkotikamissbrukare att
praktisera säkrare sex. Detta är därför en mycket angelägen
uppgift att ta i tu med, eftersom det är via sexuellt umgänge
hiv-smittan kan spridas från narkomangruppen ut i övriga
samhället.
Metadonbehandlingens effekter har redovisats i ett antal
studier. Här framgår entydigt att metadonbehandling dels
skyddar mot hiv-spridning, dels minskar dödligheten i
missbrukargruppen om behandlingen sätts in i tid.
Resurserna för metadonbehandling är dock otillräckliga.
Hösten l990 väntade ett 30-tal färdigutredda patienter på
metadonbehandling. Bland stockholmspatienterna var 60
procent hiv-smittade. Dessutom hade l70 personer anmälts
till metadonbehandling genom läkarremiss eller
socialutredning. Av dessa var l20 från Stockholm och också
i den gruppen uppskattades 60 %
vara hiv-smittade. Andelen hiv-smittade bland
narkomanerna från landets övriga delar var inte känd men
sannolikt lägre än i stockholmsgruppen.
År l989 dog minst sju personer i väntan på
metadonbehandling. Antalet som avled l990 är ännu inte
bekant. En snabb utbyggnad av möjligheterna till
metadonbehandling som svarar mot behoven är därför
angelägen. Dessa patienter får inte prioriteras lägre än
andra med livshotande tillstånd.
Strikta medicinska kriterier bör tillämpas vid intagning
till metadonbehandling, vilket dock inte utesluter att
akutbehandling också bör kunna ges till döende
injektionsmissbrukare (s.k. nödmetadon). Det ''tak'' som
för närvarande fins för metadonbehandling på 450 platser
bör avlägsnas. Det är medicinskt sett oetiskt att sätta sådana
gränser för livräddande behandling, inte minst med tanke
på de senaste internationella erfarenheterna.
Vid en avvägning av argumenten för och emot att ge
narkomanerna tillgång till rena sprutor och spetsar och
heroinmissbrukare möjligheter till metadonbehandling,
finner vi att övervägande skäl talar för tillgång till sådana
program.
Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör
infektionsklinikerna omgående införa sprututbytesprogram
i enlighet med den modell som används i Malmö och Lund,
dvs. inom en medicinsk ram med stöd av den lokala
socialtjänsten och sjukvårdshuvudmannen i området.
Det torde vara ett känt faktum att narkotikamissbruket
bland dem som är omhändertagna inom
kriminalvården är omfattande. Därmed finns också
risk för spridning av hiv i fängelserna. Om inte
narkotikahanteringen på fängelserna stoppas kan hiv-
situationen förvärras. Åtgärderna måste riktas mot själva
narkotikainnehavet och inte mot innehav av
injektionsredskap -- annars riskerar man att förvärra
epidemin.
I Norge har man positiva erfarenheter av gruppvis
sexualundervisning i fängelserna med information om
säkrare sex och säkrare användning av sprutor. Men det
fordras specialutbildad personal för att ge denna
undervisning. Vi föreslår att man inför sådan undervisning
också i Sverige.
I likhet med övriga sexuellt överförbara sjukdomar
sprids hiv genom prostituerade. De som går på heroin
bör få möjlighet till metadonbehandling. Det är viktigt att
ge de prostituerade hjälp till social anpassning och
möjlighet till kontroller och hälsoupplysning. Den
verksamhet som olika s.k. prostitutionsgrupper bedriver
bör stödjas och aktiveras. De finner ofta prostituerade som
utövar sin verksamhet dolt på skrubbar och hotell. De
prostituerades kunder är också viktiga att nå med riktad
information och påverkan.
Förebyggande insatser bygger på åtgärder från olika
personalgrupper, myndigheter och inte minst målgrupperna
och deras intresseorganisationer. Det är viktigt att dessa
organisationer som hittills byggt på omfattande ideellt
arbete vid sidan om ordinarie arbete får ordentligt
ekonomiskt stöd bl.a. ur det anslag socialstyrelsen tilldelats
för åtgärder mot hiv.
Smittspårning
Smittspårningen måste intensifieras och omfatta testning
av de sexualpartners som en hiv-patient kommit i kontakt
med.
Smittspårningen kan i vissa fall kompliceras av de
önskemål om anonymitet som en del patienter har. Detta
utgör emellertid inget hinder för den stora huvuddelen av
det viktiga smittspårningsarbetet.
Smittspårning är inte någon bisyssla. De ansvariga
läkarna måste kunna utföra detta inom ramen för sin
reglerade arbetstid. Särskilt utbildade kuratorer kan här
göra en värdefull insats.
Testning
Alla medborgare har idag rätt till hiv-testning. Det är
viktigt att denna möjlighet utnyttjas om man misstänker att
man kan vara smittad. För att stimulera testning är det
viktigt att den förenas med bästa möjliga stöd och vård för
dem som visar sig vara positiva. Fullt anonym testning bör
kunna utföras för dem som så önskar. Dagens oklara
skrivningar om anonymitet bör undanröjas.
Den lilla förlusten av möjlighet till samhällskontroll
uppvägs mer än väl av det faktum att fler kan antas vilja
testa sig. Önskemål har framförts från vissa håll om
masstestning av hela befolkningen efter screening av vissa
grupper. Folkpartiet liberalerna tar avstånd från sådana
förslag. De är resurskrävande och kan dessutom på grund
av den långa latenstiden mellan smitta och hiv-positivitet
invagga en smittad person i falsk säkerhet.
Däremot bör hiv-testning i ökande utsträckning införas
som frivilligrutin vid olika hälsoundersökningar och
behandlingar. Gravida och personer tillhörande olika
riskgrupper bör erbjudas sådan frivillig testning.
Hiv-testning bör också införas mer rutinmässigt i hälso-
och sjukvården dels för patienternas skull, dels med tanke
på de risker personalen kan utsättas för. Samtidigt måste
resurser skapas för att man psykologiskt skall kunna ta hand
om de fall av hiv-positivitet man på detta sätt kommer att
påträffa.
Med tanke på hiv-smittans spridning internationellt är
det viktigt att rutiner utvecklas för hiv-testning vid
invandrarverkets flyktingmottagningar. Asylsökande
flyktingar bör erbjudas hiv-test som en naturlig del av
hälsokontrollen oavsett från vilket ursprungsland man
kommer. Även anknytningsfallen och de gäststuderande
bör erbjudas testning i samband med läkarundersökning.
Sjukvård
Såväl antalet hiv-smittade som antalet aidssjuka ökar nu.
Med all sannolikhet kommer ökningen att fortsätta. De
måste alla få en god fysisk och psykisk vård. Att aktivt bistå
dem är motiverat inte bara från humanitära synpunkter
utan också från smittskyddssynpunkt.
Kring varje hiv-smittad bör finnas ett vårdteam. Utöver
kontinuerlig kontakt med läkare måste de smittade även
erbjudas psykosocialt stöd. I många fall behövs rådgivning
även för de anhöriga.
I delar av USA försöker man se till att varje hiv-patient
har en särskild stödperson som ger psykiskt stöd och vakar
över hans fysiska hälsa. Sådana frivilliginsatser har
påbörjats även i Sverige och bör ges ytterligare stimulans.
Ett närmare samarbete mellan infektionskliniker och
psykiatriska kliniker bör komma till stånd för att förbättra
omhändertagandet av de hiv-positiva och aidssjuka.
Det föds nu några barn med hiv. Det är viktigt att det
skapas beredskap för att ta hand om dem och deras
föräldrar, särskilt när deras föräldrar börjar bli sjuka.
Utbränning, hög personalomsättning och bristande
kunskaper är fortfarande ett problem inom hiv/aids-vården.
Här bör åtgärdsprogram utarbetas med utgångspunkt från
de erfarenheter som finns bl.a. vid Roslagstulls sjukhus.
Hiv-testning bör införas mer rutinmässigt i sjukvården
med tanke på riskerna för personalen. Samtidigt måste
resurser skapas för att psykologiskt kunna ta hand om de
fall man påträffar av hiv-positivitet.
Arbetsmiljö
Många människor som i arbetslivet riskerar att komma i
kontakt med andra människors blod är oroliga för
smittfaran. Trots att farhågorna i stor utsträckning är
obefogade måste denna oro tas på allvar och mötas med
saklig information och seriösa skyddsåtgärder.
I vår partimotion 1987 föreslogs en bred satsning på aids
i arbetslivet. Vi noterar nu med tillfredsställelse ett klart
växande intresse för hiv-problematiken hos
arbetsmarknadens parter och riktlinjer för hur man skall
handla inom olika branscher börjar nu komma fram. Detta
arbete bör få fortsatt stöd.
Bistånd
Hiv-epidemin håller på att utvecklas till en katastrof av
globala dimensioner. Ett kraftfullt internationellt
samarbete är nödvändigt för att hindra smittans spridning i
alla världsdelar.
Sverige bör fortsätta att aktivt engagera sig i detta arbete
såväl genom WHO som genom bilaterala insatser. Vid
behov bör katastrofbiståndsmedel kunna användas för att
snabbt få igång insatser i de svårast utsatta staterna. Detta
utvecklas närmare i vår motion om bistånd.
Forskning
Forskningen om hiv har redan gett viktiga resultat. Den
måste ges ett kraftfullt stöd. Olika forskningsfonder har
inrättats och utgör en värdefull resurs i kampen mot hiv.
Det är viktigt att stimulera forskare inom olika
specialiteter att ägna sig åt hiv-forskning, såväl insatser
inom immunologi och vaccinforskning som studier i
riskbeteenden, epidemiologi och sjukdomens terapi. Även
psykologiska och sociala aspekter av sjukdomens och dess
bekämpning måste uppmärksammas.
Hiv-arbete i storstäderna
Riksdagen har flera gånger understrukit att hiv-insatsen
i storstadsregionen är en angelägenhet av betydelse för hela
landet. Skall spridningen hejdas måste särskilt kraftfulla
åtgärder sättas in i de områden där smittan är mer utbredd.
Vi står nu inför en historisk chans. Kraftsamling mot hiv-
epidemin ger stora resultat framöver. Epidemin kommer
inte att kunna hejdas än på flera år, men den kan ändå
pressas tillbaka.
Knappast någon samhällsekonomisk investering ger idag
ett så gott utbyte som kraftfulla insatser mot denna smitta.
Det är mot denna bakgrund som vi krävt en kraftig vidgning
av hiv-insatserna. Folkpartiet liberalerna har i tidigare
motioner kritiserat regeringen för att vilja avskaffa det
särskilda bidraget till storstadsområdena. Vi noterar att
regeringen ur anslaget A 5. Insatser mot aids under en
övergångstid ger stöd för smittskyddsarbetet inom de
landsting och kommuner där hiv-smittan är särskilt
utbredd. Eftersom ca 2 100 av de 2 600 fallen av hiv i Sverige
kommer från de tre storstadsområdena och nu successivt
insjuknar i aids är det viktigt att denna satsning på
storstäderna fortsätter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser för
vidareutbildning av lärare och information till elever om hiv
och andra sexuellt överförbara sjukdomar,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till invandrare,
2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av
antalet metadonpatienter till 450 personer som föregående
riksmöte fastställde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att undanröja
köerna till metadonbehandling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omprövning av
sprututbytesprogrammet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till dem som är
omhändertagna i kriminalvården,2]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp till de prostituerade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid hiv-
testning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hiv-testning av invandrare m.fl.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hiv-testning inom sjukvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukvård för hiv-smittade,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till storstäderna.
Stockholm den 18 januari 1991
Daniel Tarschys (fp)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Ulla Orring (fp)