med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.
Den psykiatriska vården har under de senaste
decennierna genomgått stora förändringar. Det gäller
särskilt under 80-talet då utvecklingen gått mycket snabbt
vad gäller avvecklingen av institutionsplatser och
övergången till öppna vårdformer. Inte minst har
förändringen berört tvångsvården, där antalet en viss dag
inneliggande patienter drastiskt minskat från ca 21 000 år
1967 till 2 800 år 1988. Minskningen av antalet fall under de
senaste åtta åren var ca 7 000. Av de 2 800 vårdade
patienterna 1988 hade ca 600 överlämnats till vård av
domstol.
Också vårdorganisationen och innehållet i vården har
förändrats mycket. Numera tillämpas en helhetssyn på
människan, där man samtidigt använder sig av såväl
medicinsk som social kompetens i behandlingsarbetet. De
psykiatriska sjukhusen finns numera till stor del integrerade
i den övriga sjukvården och har på så sätt fått en närhet till
den somatiska vården, vilket varit värdefullt för många
patienter. Integreringen är på många håll en del av den
pågående sektoriseringen, vilken innebär att en klinik har
ansvar för såväl den slutna som den öppna vården inom ett
visst geografiskt område.
Även om den förändring som skett till stor del är positiv,
finns det negativa inslag. För att de öppna vårdformerna
skall fungera måste det finnas lämpliga vårdhem som
alternativ till sjukhusen. Idag är bristen stor på sådan
vårdresurs, vilket särskilt gäller Stockholmsområdet.
Vidare är det nödvändigt att socialtjänsten har möjlighet att
ställa upp med väsentliga stödresurser när patienterna vistas
utanför sjukhusen. I annat fall riskeras att patienterna
hamnar i en synnerligen utsatt situation där deras tillstånd
snabbt kan försämras och där det för vissa patienter kan gå
så långt att de utgör en fara både för sig själva och andra.
Behovet av en ny lagstiftning på området som är
anpassad till dagens situation är således stort. Det nya
lagförslaget innehåller vissa förbättringar. De brister som
dock finns i propositionen torde främst bero på att förslagen
huvudsakligen bygger på socialberedningens betänkande
''Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten'' vilket framlades
år 1984. Beredningen hade inte möjligheter att i sitt arbete
väga in de förändringar i hälso- och sjukvårdslagen och i
lagen om sluten psykiatrisk vård som infördes 1 januari
1983. Istället kom arbetet att i stor utsträckning baseras på
material från ''Psykiskt störda lagöverträdare'' och
socialstyrelsens LSP-förslag som presenterades år 1977.
I en centermotion (1989/90:So539) framhålls behovet av
åtgärder både på kort och lång sikt. Motionen har ännu inte
behandlats. Vi kan konstatera att de krav som ställs i
motionen fortfarande äger giltighet.
Förutsättningar för tvångsvård
Det psykiatriska tvånget ger sjukvården möjligheter att
vårda människor med psykisk sjukdom oberoende av deras
vilja. Läkarna står ofta inför svåra bedömningar och
avgöranden. Det måste därför krävas starka lagliga grunder
för att sådan tvångsvård skall kunna komma till stånd.
Istället för ''psykisk sjukdom'' införs nu ett nytt
samlingsbegrepp -- allvarlig psykisk störning. Vidare
föreslår man att det s.k. jämställdhetsbegreppet utgår.
Förutsättningarna för tvångsvård föreslås förändrade.
Den nuvarande generalindikationen och de olika
specialindikationerna slopas.
Man bör inte underskatta det som av tradition betraktats
som klara symptom på psykisk sjukdom. Begreppet
''allvarlig psykisk störning'' kan dock komma att få en
vidare mening än begreppet psykisk sjukdom. Det kan
också innebära ett steg tillbaka vad gäller attityderna till
psykiskt sjuka. Inte förrän under de senaste decennierna
har förståelsen ökat för att människor med t.ex. psykiska
handikapp eller utvecklingsstörning är drabbade av
sjukdom och därmed har rätt att mötas med samma respekt
som de somatiskt sjuka.
Begreppet ''allvarlig psykisk störning'' får därför inte
uppfattas så att psykiatrisk sjukdom/störning i framtiden
betraktas på ett annat sätt än somatisk sjukdom. Lagen om
psykiatrisk tvångsvård, liksom lagen om rättspsykiatrisk
vård, skall således endast kunna omfatta sådana
omhändertaganden för vård som har sin grund i en stark
förankring i den psykiatriska diagnostiken.
Det finns inte belagt att det nuvarande
sjukdomsbegreppet har lett till opåkallad tvångsvård.
Lagförslaget kan komma att medföra en icke önskvärd
glidning i sådan riktning om de strikt medicinska
faktorernas betydelse reduceras. För patientens del bör det
vara en trygghet att ha ett så precist stöd i lagen som möjligt
vad gäller förutsättningarna för tvångsvård. I annat fall
finns risk för betydande osäkerhet vid överprövning om vad
som legat till grund för intagningsbeslutet.
Vi har idag ett internationellt instrument för
klassifikation av psykiska störningar, DSM-III-R
(Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders,
från 1987). Om denna manual praktiskt sett blev
normerande är begreppet ''psykisk störning''
kvalitativt sett enhetligt avgränsat. Detta löser dock
inte det kvantitativa problem som ryms i termen
''allvarlig''. Kvantiteten kan avgränsas exempelvis genom
specifikation av de yttre konsekvenserna. Vi anser därför
att 3 § förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör få den
lydelsen att det nya begreppet ''allvarlig psykisk störning''
kompletteras med specialindikationer, som närmare anger
de förutsättningar som skall vara vid handen för lagens
tillämplighet.
Det ankommer på vederbörande utskott att utforma
lagtext i enlighet med vad som ovan anförts.
Situationen för psykiskt utvecklingsstörda bör här
särskilt uppmärksammas. Resultatet av den särskilda
utredning som tillsatts 1989 med uppgift att se över service
och vård av psykiskt utvecklingsstörda borde ha varit
tillgängligt i lagstiftningsärendet.
Särskild uppmärksamhet bör vidare riktas mot de
psykiskt svårt störda missbrukarna. Det utgör en växande
och svårbehandlad grupp människor inom psykiatrin.
Gränsdragningsproblem mellan psykiatrins och
socialtjänstens ansvarsområden kan uppkomma.
Intagning för tvångsvård
Den begränsning som görs i 4 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård och som gäller att beslut om
omhändertagande får fattas endast av läkare som enligt
beslut av landstingskommun har befogenhet till det, är
praktiskt svår att hantera. En läkare vid exempelvis en
kommunal alkoholmottagning bör ha samma befogenhet.
Ett förtydligande i lagtexten bör därför införas av vilket
framgår att beslut får fattas av läkare i allmän tjänst.
Vårdintyg utfärdas i dag ofta av läkare som inte har
någon eller endast en kortare vidareutbildning i psykiatri.
Det är viktigt att kravet på en hög kompetens hos de läkare
som har att utfärda vårdintyg upprätthålls så att inte en
persons trygghet och säkerhet går förlorad. För att
säkerställa en så djupgående och noggrann bedömning som
möjligt bör oberoendekravet finnas kvar. Även om det kan
medföra vissa praktiska svårigheter fyller det en viktig
funktion ur trygghetssynpunkt för patienten.
Enligt 6 § samma lag får en patient för vilken vårdintyg
utfärdats hindras att lämna vårdinrättningen under 24
timmar. Det faktum att ett vårdintyg utfärdats får därmed
utgöra grund för en inskränkning i rörelsefriheten som kan
vara i upp till 24 timmar. Beslutet skall kunna fattas av
tjänstgörande läkare, vilket i praktiken kan vara en i
psykiatri helt oerfaren AT-läkare eller vikarierande
medicine studerande. (Som jämförelse kan konstateras att
beslut om kvarhållande enligt lagen om vård av missbrukare
i vissa fall, 24 § LVM, fattas av överläkare.)
Man måste räkna med att en del vårdintyg inte kan ligga
till grund för intagning. Att utan strikta kriterier härför
kunna kvarhålla en patient under 24 timmar måste därmed
betraktas som kränkande. Vårdintyget skall därför
bedömas formellt och materiellt utan tidsspillan då
patienten kommer till sjukhuset. Reglerna för inställelse
som bakjour innebär att högsta inställelsetid är två timmar.
Ett kvarhållande under denna tid är därmed försvarbart.
Sammanfattningsvis anser vi att 6 § förslaget bör ändras
så att det klart framgår att patienten får kvarhållas till dess
att chefsöverläkaren inställt sig för slutlig bedömning.
Det ankommer på vederbörande utskott att utforma
lagtext i enlighet med vad som ovan anförts.
Övergång från frivillig vård till tvångsvård
S.k. konvertering, dvs. övergång från frivillig vård till
tvångsvård, infördes genom en lagändring 1983.
Konvertering skall enligt lagförslaget vara tillåten endast
under särskilda förhållanden.
Vetskapen om att vården kan övergå från att ha skett på
egen begäran till tvångsvård kan upplevas som ett hot av
den vårdade. Det är därför viktigt att förutsättningarna för
att tillgripa tvång i vården är tydliga och konsekventa.
Nu finns det tillfällen då konvertering är ett hanterbart
instrument, t.ex. i situationer då läkaren bedömer
patientens tillstånd som så pass allvarligt att det föreligger
risk för patientens egen säkerhet eller då fara föreligger för
omgivningen. Medges inte rätt till konvertering i dessa fall
kan praktiska svårigheter uppstå i och med att patienten
först måste skrivas ut för att sedan kunna tas in igen med
stöd av lagen. Konvertering bör enligt vår mening tillgripas
endast i vissa specificerade fall och då alltid föregås av
utfärdandet av ett vårdintyg.
Vad ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Vården
En patient skall kunna hindras att lämna en
vårdinstitution. Detta kan ske genom inlåsning eller på
annat sätt. Andra tvångsmedel som kan tillgripas är
fastspänning i bälte som kan få ske kortvarigt och kräver att
personal skall vara närvarande. En patient skall vidare få
hållas avskild.
Fastspänning är en metod som endast bör få förekomma
i rena undantagsfall. Det nya lagförslaget utgör en
förbättring i förhållande till nu gällande regler, då
förutsättningarna för bältesläggning på ett tydligare sätt
regleras (förslaget 19 §). Den tid under vilken
bältesläggning eller annan fastspänning kan accepteras
begränsas dock inte.
Formerna för beslut om avskiljning anges i 20 §
förslaget. En patient kan hållas i avskildhet under viss
angiven begränsad tid efter beslut från chefsöverläkaren.
Beslut om avskiljning och fastspänning har samma
karaktär. Båda formerna medför allvarliga inskränkningar i
den vårdades personliga integritet och de utgör därmed
exempel på det yttersta tvång som samhället endast under
vissa mycket allvarliga förutsättningar bör kunna tillgripa.
Regleringen kring dessa tvångsingripanden bör således vara
tydlig och exakt. En ökad samstämmighet mellan 19 och 20
§§ är därför eftersträvansvärd.
I 19 § bör därför en maximitid införas för hur länge en
patient får spännas fast i bälte. Vi föreslår att bältesläggning
skall få pågå i högst en timme. Endast om synnerliga skäl
föreligger får, som nu föreslås, patienten hållas fastspänd
längre tid. Samma tidsgränser bör gälla beträffande
avskiljande och införas i 20 § 2 st. Sjukvårdspersonal bör
alltid närvara då en patient hålls avskild.
Socialstyrelsen skall utan dröjsmål underrättas om
beslut om fastspänning och avskiljande. Även om en sådan
ordning kommer att vara av begränsad praktisk betydelse
för patientens rättstrygghet i det enskilda fallet, är det dock
nödvändigt att kontinuerligt bevaka att tvångsingripanden
som avskiljande och fastspänning endast sker i de
situationer som lagstiftaren avser.
Enligt 23 § kan kroppsvisitering eller ytlig
kroppsbesiktning av patient ske om det är påkallat, för att
kontrollera att han/hon inte bär på sig otillåtna föremål som
exempelvis narkotika. Besiktning av kroppshåligheter är
därmed inte tillåten enligt förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård.
Ett antal missbrukare kommer att vårdas enligt lagen om
psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård.
För att möjliggöra en noggrann kontroll av att t.ex.
narkotika inte olovligen införs på sjukvårdsinrättning är det
därför nödvändigt att tillåta också besiktning av
kroppshåligheter i vissa fall. Sådana undersökningar måste
företas med största respekt för den enskilde patienten och
utföras av läkare. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av
kvinnor skall utföras av kvinnlig vårdpersonal.
I syfte att stärka den intagnes rättsliga skydd stadgas att
vittne ''om möjligt skall närvara'' vid
kroppsvisitering/inspektion. Detta finner vi inte vara
tillräckligt för att tillgodose patientens trygghet. Vi menar
att vittne skall närvara vid dessa undersökningar.
Sammanfattningsvis anser centern således dels att
formerna för kroppsvisitation/inspektion skall stramas upp
genom att vittne skall närvara vid dessa tillfällen samt
genom att kvinnlig vårdpersonal skall utföra
visitation/inspektion av kvinnliga patienter, dels att läkare i
vissa fall då synnerliga skäl föreligger skall ha rätt till
inspektion av kroppshåligheter. Det får ankomma på
vederbörande utskott att utforma lagtext i enlighet med vad
ovan anförts.
Stödperson
En stödperson skall enligt 30 § utses när patienten begär
det. Av specialmotiveringen framgår att stödpersonen inte
skall ha någon självständig ställning.
Det kan förvisso vara värdefullt för patienten att få stöd
och hjälp av en stödperson, särskilt om denne är insatt i
psykiatriskt vårdarbete. I vissa fall kan dock även andra
personer vara till stort stöd och hjälp för en patient. En god
man, som har ett särskilt intresse för patienten och dennes
psykiska hälsa, bör även kunna fungera som stödperson.
Stödpersonens rätt till ersättning för sina kostnader bör
regleras i särskild ordning.
Vad ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Instansordning
I propositionen föreslås att
utskrivningsnämndsorganisationen avvecklas och att
dennas uppgifter överförs till förvaltningsdomstolarna.
Några bärande sakskäl för detta framförs inte. Tvärtom
understryks att utskrivningsnämnderna fungerat bra
bortsett från vissa regionala bedömningsskillnader.
Liksom lagrådet anser vi att flera goda skäl talar för att
de förändringar som anses nödvändiga bör ske genom att
förfarandereglerna och organisationen hos
utskrivningsnämnderna utvecklas.
Lagrådet anför bl.a.:
Den rättsliga prövningen enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård avser sålunda en överprövning av
chefsöverläkares beslut baserat huvudsakligen på en
medicinsk bedömning. Det kan därför synas naturligt att
den rättsliga prövningen sker av ett organ som innehåller
såväl juridisk som medicinsk sakkunskap. Fördelen med ett
särskilt organ för denna prövning är vidare att dess
ledamöter får en stor erfarenhet av ärenden om psykiatrisk
tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som bör
inverka på bedömningen. Genom bestämmelsen om att
ordföranden skall vara eller har varit innehavare av
ordinarie domartjänst skapas garantier för att den rättsliga
prövningen leds av en person med auktoritet och en
omfattande domarerfarenhet.
Det finns anledning att påpeka att det handlar om ett
mycket stort antal mål som föreslås överföras till
förvaltningsdomstolarna. Antalet mål i länsrätterna enligt
LVU och LVM är för närvarande 3 000 -- 4 000 per år.
Utskrivningsnämnderna handlägger årligen ca 17 000
ärenden. Mot bakgrund av att ingen väsentlig
ärendekategori föreslås utgå torde länsrätterna alltså få ett
högst väsentligt tillskott av ärenden som dels är av
brådskande karaktär, dels kräver muntlig förhandling på
sjukhuset.
Det stora antal ärenden som utskrivningsnämnderna
idag handlägger har också givit nämnderna en stor kunskap
om och insyn i vårdarbetet på de olika psykiatriska
klinikerna. Inte sällan uppfattas därför nämnderna som en
samhällets kontrollfunktion av klinikerna och den vårdande
personalen.
Förutom att förslaget att överföra ärenden rörande
tvångsvård m.m. till länsrätterna medför praktiska problem
och kan leda till brister ur rättssäkerhetssynpunkt kommer
det att förorsaka starkt ökade samhällskostnader vilket
propositionen överhuvud inte behandlar. Möjligheterna för
länsrättsorganisationen att -- inom nu given ekonomisk ram
och utan att ytterligare förlänga handläggningstiderna för
någon av länsrätternas målkategorier -- rymma även dessa
ärenden är utomordentligt begränsade.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer
centerpartiet därför att den nuvarande organisationen med
utskrivningsnämnder och den psykiatriska nämnden
bevaras. Utskrivningsnämnderna bör således som första
instans handlägga de ärenden som enligt propositionen skall
överföras till länsrätten. Nämndernas beslut skall kunna
överklagas till den psykiatriska nämnden av patienten, av
chefsläkaren eller i förekommande fall av åklagaren. Beslut
om vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård för
fängelsedömda skall enligt förslaget fattas av
kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsens beslut kan överklagas till
kammarrätten. Enligt vårt förslag bör
kriminalvårdsstyrelsens beslut kunna överprövas av den
psykiatriska nämnden.
Det får ankomma på vederbörande utskott att utföra de
kompletterande utredningar och inhämta de synpunkter
som förslaget kan kräva samt att därefter presentera
riksdagen förslag till en sådan instansordning.
Skulle vårt förslag i denna del avvisas av riksdagen yrkar
centern förändringar på följande punkter:
1. Psykiatrisk expertis i rätten
Om länsrätterna skall ha rimliga förutsättningar att
överta prövningsuppgifterna från utskrivningsnämnderna
är det nödvändigt att en erfaren psykiater ingår i rätten. I
annat fall kommer endast chefsöverläkaren, som i många
fall kommer att framstå som patientens motpart, att svara
för den medicinska kunskapen. Det är anmärkningsvärt att
regeringen inte tagit fasta på lagrådets bestämda mening i
denna fråga, eftersom det i hög grad handlar om patientens
rättssäkerhet. Av propositionen framgår att länsrätten
förutsätts i muntlig förhandling -- t.ex. per telefon -- bereda
psykiatrisk expertis tillfälle yttra sig i ärendet. Detta är inte
tillfyllest.
2. Överklagande
Enligt lagförslaget är chefsöverläkaren att betrakta som
part i förhandlingen och bör som sådan enligt vår mening ha
en parts fulla befogenheter. Chefsöverläkarens rätt att
överklaga beslut enligt lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård
bör därför klart framgå i 32 och 33 §§.
Det får ankomma på vederbörande utskott att utforma
lagtext.
Allmänt om den psykiatriska vårdens innehåll och
utformning
En omfattande studie (Uppsala 1988) om patienters och
sjukvårdspersonalens uppfattningar om den psykiatriska
tvångsvården visar att endast hälften av de frivilligt intagna
och en tredjedel av de tvångsvårdade skulle vilja ha samma
vård igen. Nära två tredjedelar av de tvångsvårdade har
utsatts för åtgärder mot sin vilja, framför allt
tvångsmedicinering och vård på låst avdelning.
Anmärkningsvärt är att 21 procent av de tvångsintagna
trodde att de var frivilligt intagna eller inte kände till
villkoren för intagningen. Informationen till de
tvångsintagna måste därför förbättras. Ett led i ett sådant
förbättrat informationsarbete är att tillse att gällande
bestämmelser rörande tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
hålls tillgängliga på vårdinstitutionerna. Enligt vår
uppfattning är det dock av än större vikt att vårdpersonalen
kontinuerligt informerar om de rättigheter som patienterna
enligt lagen har. Det åligger utskrivningsnämnderna att
tillse att patienterna får tillgång till adekvat utformad
information.
Mentalsjukhusen töms på patienter och vårdtiderna
inom den slutna vården kortas samtidigt som delar av
verksamheten flyttas ut till bostadsområdenas vårdcentraler
och öppenvårdsmottagningar. Detta har fått stora
konsekvenser för såväl patienter som personal.
Det krävs en snar utbyggnad av goda alternativa öppna
och halvöppna vårdformer som möjliggör att patienterna
kan vårdas i hemliknande förhållanden och så nära sina
hemorter som möjligt.
Basen för vården bör vara de psykiatriska öppenvårds-
och rehabiliteringsteamen, där personer med olika
utbildning och erfarenheter ingår. Dessa vårdlag ger
möjlighet till såväl förebyggande som eftervårdande arbete.
Vården måste i än högre grad än som sker idag
differentieras så att patienternas individuella vårdbehov
bättre kan tillgodoses. Sektoriseringen av psykiatrin har i
många fall inneburit att möjligheterna till differentierad
vård begränsats. I detta sammanhang är det dock angeläget
understryka att en ökad differentiering kan förenas med en
sektorisering av verksamheten. Detta förutsätter dock ett
väl fungerande samarbete över sektorsgränserna.
En grundläggande förutsättning för en utveckling av den
psykiatriska vården är att tillgången på utbildad personal
kan tillgodoses. Den gemensamma utbildningen för
personal inom socialtjänst, psykiatri och primärvård
behöver också förstärkas. Personal inom kommunernas
hemtjänst kommer i framtiden i ökad utsträckning att vårda
psykiskt sjuka människor i hemmen. För att dessa patienter
skall kunna få den behandling och den omsorg de behöver
krävs att all personal i kommunens hemtjänst får tillgång till
erforderlig psykiatrisk utbildning och handledning.
Samarbetet mellan medicinsk vård, kriminalvård och
socialtjänst bör förbättras. Socialtjänsten måste kunna
ställa upp med stödresurser i samband med en utskrivning.
Socialtjänstens betydelse ökar i och med att det blir allt
tydligare att människor har psykiska problem och även
sociala, ofta kombinerat med missbruksproblem. Det krävs
en i högre grad gemensam behandlingsplanering.
Socialtjänsten kommer att få ett ansvar som inte motsvaras
av reella resurser. För att inte en person efter lång vårdtid
skall stå helt utan socialt nätverk vid en utslussning krävs
bl.a. att kontaktpersoner kan utses.
Obligatoriska uppföljningar och utvärderingar av alla
tvångsåtgärder som vidtas inom psykiatrin bör göras av
landstingen. De kan utformas som obligatoriska
uppföljningssamtal under ledning av en psykolog där den
vårdande personalen och de patienter som så vill deltar.
Vad ovan anförts rörande den psykiatriska vårdens
innehåll och utformning bör ges regeringen till känna.
Lagen om rättspsykiatrisk vård
I propositionen föreslås att de regler som skall gälla för
dem som av allmän domstol överlämnas till psykiatrisk vård
skall samlas i en särskild lag som nära harmonierar med
lagen om tvångsvård. När det gäller vårdens innehåll och
formerna för denna skall därmed de dömda behandlas och
vårdas utifrån samma principer och med samma grundsyn
som övriga vårdtagare. Enligt centerns uppfattning är det
viktigt att framhålla värdet av att upprätthålla denna s.k.
normaliseringsprincip.
Den krets som föreslås kunna omfattas av regleringen i
lagen om rättspsykiatrisk vård föreslås dock snävas in. Det
s.k. jämställdhetsbegreppet enligt nuvarande lag om sluten
psykiatrisk vård utgår och istället föreslås att den som lider
av ''allvarlig psykisk störning'' skall omfattas av lagen.
Under förutsättning att begreppet förtydligas och preciseras
så som ovan föreslagits i motionen är förslaget rimligt.
Insnävningen av personkretsen kan då förväntas
medföra att endast personer med psykiatriska sjukdomar
kommer att av domstol överlämnas till psykiatrisk vård. De
personer som hittills förklarats lida av sådana störningar
som kan jämställas med psykisk sjukdom kommer att ställas
till ansvar för lagöverträdelser och dömas för sina gärningar.
Inom kriminalvården kommer därför att vårdas dels den
majoritet av lagöverträdare som inte kan anses lida av
allvarligare psykiska sjukdomar, dels ock den mindre grupp
personer som idag förklaras som s.k. jämställda.
Kraven på psykiatriska vårdinsatser av skilda slag måste
därför beräknas öka inom kriminalvården. En berättigad
ökad efterfrågan på vård och behandling av psykiatrisk och
psykologisk art -- främst från gruppen jämställda -- kan
således förutses.
Möjligheterna att inom nu givna ekonomiska ramar
tillgodose ett ökat vårdbehov inom kriminalvården är dock
begränsade. Centern anser därför att samhället måste bygga
upp en beredskap för att tillgodose detta behov i framtiden.
Utvecklingen inom den psykiatriska vården har under de
senaste decennierna varit entydig. Den psykiatriska
verksamheten har dels jämställts med somatisk vård, dels
ock aktivt decentraliserats genom en ut- och uppbyggnad av
olika öppna och halvöppna vårdformer medan den slutna
vården har reducerats i omfattning. När det gäller
psykiatrisk vård inom kriminalvården bör en utveckling av
denna bygga på samma principer som i samhället i övrigt.
Konsultationer och handledning av psykiatriskt skolad
personal liksom öppen vård med samtal, gruppterapi m.fl.
vårdformer bör därför i första hand byggas upp inom
kriminalvården.
De intagna i kriminalvårdsanstalt som behöver sluten
psykiatrisk vård skall däremot beredas sådan inom ramen
för den av sjukvårdshuvudmännen drivna psykiatriska
vården liksom idag.
Vad ovan anförts om behovet av psykiatrisk vård inom
kriminalvården bör ges regeringen till känna.
Allmänskydd/omgivningsskydd
När det gäller skydd för tredje man föreslås i
propositionen en skärpning av nu gällande regler. I lagen
om rättspsykiatrisk vård stadgas en skyldighet för
chefsläkare att informera en målsägande i ett antal
specificerade fall.
När fråga är om skydd för tredje part tvingas lagstiftaren
till grannlaga överväganden. Å ena sidan måste regeringen
ta tillbörlig hänsyn till grundläggande krav på skydd för den
dömdes personliga integritet. Å andra sidan är det en
samhällsuppgift att svara för ett tillräckligt skydd för tredje
part -- i detta fall vanligen målsäganden.
Samhällets skydd av brottsoffer har hittills varit helt
otillräckligt. De rättsvårdande myndigheternas insatser har
koncentrerats kring de behov som lagöverträdarna har
medan brottsoffrens situation inte beaktats. Centern har i
motioner till riksdagen uppmärksammat brottsoffrens
utsatta ställning och krävt insatser till stöd för dem. Vi har
tidigare föreslagit inrättande av brottsofferjourer i alla
polisdistrikt, ökat stöd till bl.a. kvinnojourerna, förändrad
praxis vad gäller skadeståndsrätten, samhällsgaranterade
skadeståndsbelopp till offren m.m. Vi avser att återkomma
med dessa krav i särskild ordning under den allmänna
motionstiden 1990/91.
Redan nu finns dock anledning understryka vikten av en
generell skärpning från samhällets sida när det gäller det
s.k. omgivningsskyddet. De förändringar som föreslås i
propositionen är ett första steg i rätt riktning. Målsäganden
kan hädanefter förlita sig på att få informationer från
chefsöverläkaren om de beslut rörande permissioner m.m.
som kan komma att meddelas den rättspsykiatriskt
vårdade. I propositionen avvisas dock tanken att
målsäganden via chefsöverläkaren skall informeras om den
dömde olovligen avviker från vårdinstitutionen. Sådan
information förutsätts polisen svara för. Enligt vår mening
är förslaget i denna del inte rimligt. I de fall den vårdade
avviker från vården torde målsägandens intresse av
omedelbar information vara mycket stort.
Chefsöverläkaren är den instans som först måste antas få
vetskap om avvikelsen och därmed den myndighetsfunktion
som snabbast har möjlighet att informera målsäganden. Så
bör även ske. Föreliggande förslag bör därför kompletteras
med en bestämmelse av innebörden att det åligger
chefsöverläkare att omedelbart informera målsägande om
olovlig avvikelse från vårdavdelning.
Allmänskyddet skall enligt förslaget tillgodoses främst
genom att åklagaren i de mål där beslut om överlämnande
till rättspsykiatrisk vård kombineras med beslut om
utskrivningsprövning får en överklagningsrätt rörande
lättnader i den slutna vården. Åklagaren får överklaga
beslut om att patienten får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område. När det däremot gäller
beslut om vistelse inom sjukvårdsinrättningens område men
utanför sluten vårdavdelning fattas dessa av
chefsöverläkaren. Många avvikelser från psykiatrisk
tvångsvård sker under sådana ''frigångar'' inom
sjukhusområdet. Mot bakgrund av detta och intresset av att
förbättra allmänskyddet måste enligt vår uppfattning
bestämmelserna för sådana ''frigångar'' skärpas, vilket bör
ges regeringen till känna.
Överlämnande till rättspsykiatrisk vård i förening med
beslut om annan påföljd
Beslut om överlämnande till sluten psykiatrisk vård kan
idag förenas med skyddstillsyn och böter. I förslaget till ny
lydelse avseende BrB 31 kap. 3 § föreslås domstol få
vidgade möjligheter att förena beslut om rättspsykiatrisk
vård med andra påföljder -- nämligen skyddstillsyn,
villkorlig dom eller böter. Förutsättningen för ett sådant
domslut skall vara att påföljden kan bidra till att den dömde
avhåller sig från fortsatt brottslig verksamhet.
De människor som överlämnas till rättspsykiatrisk vård
har vanligen ett mycket väl dokumenterat vårdbehov. Även
om den slutna vårdepisoden leder till att behovet av
ofrivillig vård inte längre kan anses föreligga har dock den
vårdade vanligen stora behov av olika rehabiliterande och
stödjande insatser. Den övervakning som kriminalvårdens
frivårdsverksamhet ger kan här utgöra ett led i en
behandlingskedja. Mot denna bakgrund anser vi det rimligt
att beslut om överlämnande till rättspsykiatrisk vård
förenas med beslut om skyddstillsyn.
Möjligheterna för skyddskonsulentorganisationen att
aktivt medverka i kontrollerande och rehabiliterande
arbete är dock idag begränsade. De ekonomiska resurser
som tilldelas skyddet är begränsade. Enligt centerns mening
bör frivårdsorganisationen förstärkas framöver. Detta kan
ske genom en omprioritering av resurser mellan
rättsvårdens olika enheter.
Vad ovan anförts rörande överlämnande till
rättspsykiatrisk vård i förening med beslut om annan
påföljd bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring av 3 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk
störning kompletteras med specialindikationer i enlighet
med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande
får fattas av läkare i allmän tjänst i enlighet med vad i
motionen anförts,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet
alltfort skall gälla i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring av 6 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att patient får kvarhållas på
sjukvårdsinrättning endast till dess chefsöverläkare inställt
sig för slutlig bedömning i enlighet med vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergång från frivillig vård till
tvångsvård,
6. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ förslag till
lag om psykiatrisk tvångsvård i enlighet med vad i motionen
anförts,
7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om ändring av 23 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård rörande regleringen av formerna
kring kroppsvisitation/kroppsbesiktning i enlighet med vad
i motionen anförts,
8. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om tillägg till 23 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av
kroppshåligheter i vissa fall i enlighet med vad i motionen
anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödperson samt ersättning till
denne,
10. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i
denna del beslutar att nuvarande instansordning rörande
beslut och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla i
enlighet med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens
bifall -- beslutar att psykiatrisk expertis skall ingå i länsrätt
och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om
psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård i
enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens
bifall -- beslutar om sådana ändringar av 32 och 33 §§
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att
chefsöverläkaren erhåller överklagningsrätt i enlighet med
vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll
och utformning,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av psykiatriska vårdinsatser
inom kriminalvården,1 ]
14. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring i förslag till lag om
rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera
målsäganden om olovliga avvikelser från
sjukvårdsinrättning i enlighet med vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta bestämmelser vid
''frigång'' inom sjukhusområdet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande överlämnande till rättspsykiatrisk
vård i förening med beslut om skyddstillsyn.1 ]
Stockholm den 13 december 1990
Rosa Östh (c)
Karin Israelsson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Rune Backlund (c)
Bengt Kindbom (c)
Ulla Tillander (c)
Martin Olsson (c)
Göran Engström (c)
Stina Eliasson (c)
Roland Larsson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Marianne Jönsson (c)
Anders Svärd (c)
Kersti Johansson (c)
Birger Andersson (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
1 1990/91:Ju18