Rörelse- och stödjeorganens sjukdomar kostar idag
samhället 28 miljarder kronor om året. Det är oerhört
viktigt att dessa kostnader nedbringas. Då krävs det att de
kunskaper i ortopedisk medicin som finns inom läkar- och
sjukgymnastkåren tas till vara. Då skulle tusentals
ryggpatienter få hjälp. Utan ortopedisk medicin står den
svenska sjukvården inför fortsatta långtidssjukskrivningar
när det gäller flertalet kroniska och akuta ryggåkommor.
I Säter i Dalarna på Skönviks Rehabcenter arbetar
ortopedmedicinskt utbildad personal med stöd av
landstinget. Man har där uppnått mycket fina resultat med
sin ryggskola och sina behandlingar.
Alternativmedicinutredningen gav mycket litet, när det
gäller behandlingen av belastnings- och skelettskador.
Legitimationen till naprapaterna fick inget gehör.
Vad ortopedmedicinarna behöver är socialstyrelsens
godkännande av sin specialitet och därmed sin godkända
specialistkompetens.
Ortopedisk medicin lärs inte ut i den svenska
grundutbildningen för läkare. Den förekommer heller inte
i de etablerade läkarspecialiteterna, endast som
vidareutbildningskurser, som till stor del anordnas i
socialstyrelsens regi. Ortopedisk medicin har inte ännu
erhållit status av egen specialitet.
Definition: Ortopedisk medicin är inriktad på att
diagnostisera och behandla smärtsamma tillstånd i rygg och
leder med tyngdpunkt på funktionen. Den kan ses som en
brygga över ett ingenmansland mellan de traditionella
specialiteterna ortopedi, neurologi och reumatologi, vilka
helt övervägande behandlar sjukliga förändringar i organ
och strukturer, inte funktionen. Det stora flertalet
smärttillstånd beror dock ej på dylika sjukliga förändringar
utan på funktionsstörningar i för övrigt friska leder, muskler
och andra vävnader.
Ortopedmedicinaren arbetar med gängse
undersökningsmetoder, som kompletteras med en specifik
manuell undersökningsteknik. Otaliga patienter vet vad en
sådan teknik betyder. Till dess ortopedmedicinarna får sin
legitimation och behandlingen därmed automatiskt faller
under försäkringskassans betalningsområde bör
specialistvårdstaxan så anpassas att patienterna får
ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig denna behandling.
a) Det finns inga utbildningstjänster i ortopedisk
medicin i den offentliga sjukvården. Därför kan ingen
läkare utan stora ekonomiska uppoffringar utbilda sig i
ortopedisk medicin.
b) De som trots detta utbildat sig i ämnet och vill arbeta
inom området har svårt att klara sig ekonomiskt då
specialistvårdstaxan ej är anpassad för behandlingen.
c) Den viktiga utvärderingen av metoderna blir eftersatt,
ingen institution tar ansvar för forskning och utveckling på
området.
d) De flesta läkare får gå hela sin grund- och
specialistutbildning utan att komma i kontakt med ämnet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i
ortopedisk medicin inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att läkare med utbildning bör erhålla specialistkompetens,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att specialistvårdstaxan bör anpassas så att
privatpraktiserande läkare kan ge patienterna ekonomisk
möjlighet att tillgodogöra sig ifrågavarande
behandling,1]
3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få
ta ut en högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska
undersökningar och behandlingar.1]
Stockholm den 15 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Anita Stenberg (mp)