HIV är ett virus som smittar genom oskyddade sexuella
kontakter, genom bruk av smittade kanyler, genom
blodkontakt och från kvinna som är smittad till foster under
graviditet. Det är sålunda relativt svårt att bli smittad av
HIV-viruset, vilket är det positiva i sammanhanget, och
vilket naturligtvis också inneburit att sjukdomen inte är mer
spridd än den de facto är, åtminstone i västvärlden.
Totalt är i dag drygt 2.500 personer i vårt land
konstaterat smittade av HIV. Av dessa är ca 75 procent
homosexuella män, resten består av intravenösa
narkotikamissbrukare och heterosexuella personer samt en
liten grupp smittade genom blodtransfusioner.
Tidigare har smittspridningen främst skett bland
homosexuella män och bland narkotikamissbrukare. Det
senaste året har man dock kunnat konstatera att antalet
upptäckta HIV-smittade homosexuella män minskat. I dag
dominerar i stället gruppen heterosexuella bland de
nyupptäckta, av vilka en stor grupp är invandrare eller
svenskar som blivit smittade utomlands. Särskilt oroande är
det att gruppen unga kvinnor ökar starkt. Det finns exempel
på unga flickor, som smittats vid sitt första samlag.
Det är väsentligt att poängtera att smittspridningen
fortfarande äger rum i vårt land och varje dag upptäcks en
ny HIV-smittad person! Det är nämligen lätt att få känslan
av att HIV är ett gårdagens problem. Självfallet beror
denna känsla på att massmedia inte längre skriver så mycket
om det längre och att vi politiker inte längre för upp det högt
på den politiska dagordningen.
Denna falska trygghet, som vi vaggats in i, märks också
bland de organisationer som arbetar med HIV/aids-
problematiken. Enligt uppgifter från personalen på Noaks
Ark/Röda korset har antalet volontärer i deras
förebyggande och vårdande arbete minskat det senaste
året.
Regeringens åtgärd förra året, att föreslå en indragning
av elva miljoner till insatser mot HIV/aids, är ett annat bevis
på att man tror att HIV inte längre är så allvarligt.
Inget kunde vara mer fel! Aidsfaran är inte över! Aids
är inte ett mindre problem i vare sig Sverige eller i övriga
världen. Tvärtom, aids är ett lika stort problem i dag som
när massmedia och politiker engagerade sig som mest, d v s
mellan 1985 och 1986.
HIV rör vårt innersta
HIV och aids berör det mest intima i vår tillvaro, vår
sexualitet och vårt sexuella beteende. Det gör att HIV är
svårt att prata om. Det är svårt att diskutera attityder och
moral.
Samtidigt är dessa faktorer så oerhört viktiga i
sammanhanget, eftersom attityder faktiskt är ett sätt att
undvika att bli smittad. Genom att våga prata om sex och
samlevnad finns förutsättningar för att minska
smittspridningen. Genom att respektera varandra har vi
kommit långt.
I Sverige har vi sedan länge en världsberömd
sexualundervisning som inleds redan när barnen går i
lågstadiet. Detta är bra och positivt. Det är dock viktigt att
sexualundervisningen nu utökas så att undervisningen vad
gäller HIV och sexuellt överförbara sjukdomar (STD)
utökas. Denna utbildning förekommer i och för sig redan i
dag, men samtidigt är det ett välkänt faktum att kvaliteten
i denna undervisning är minst sagt varierande i olika delar
av landet. Det är därför angeläget att en utvärdering av
denna typ av utbildning sker och att tillräckliga resurser
ställs till skolornas förfogande för en ordentlig utbildning.
I detta sammanhang vill vi också poängtera att det är
viktigt att de organisationer som har specialkompetens vad
gäller HIV, också får delta i utformningen av denna
utbildning. Vi tänker då på t ex Noaks Ark/Röda korset,
RFSU och RFSL.
Det vi satsar i dag sparar vi i morgon
Mot bakgrund av det statsfinansiella läget är det
självfallet centralt att vi alla har ett ansvar för att statens
medel används på ett så effektivt sätt som möjligt. Samtidigt
är det cyniskt att inte satsa tillräckliga resurser på
bekämpning av en sjukdom som i sin förlängning, vad vi vet
i dag, leder till döden!
Genom att spara in på detta i dag, får vi om tio eller
femton år satsa betydligt större summor. Dessutom, vilket i
detta sammanhang är betydligt viktigare, riskerar vi att ge
många unga människor ett alldeles för kort liv, genom att
ingen berättat hur de undviker att bli smittade.
En mycket stor del av arbetet mot HIV/aids som i dag
bedrivs både utomlands och i vårt land sker inom ramen för
frivilliga och ideella organisationer. På det internationella
planet finns kanske främst två organisationer vi vill nämna.
Den ena är Act Up, en organisation som bildades av
homosexuella i USA, men som i dag har vidgats till andra
grupper. Organisationen försöker på många olika sätt
påverka ansvariga myndigheter att agera för att hjälpa
redan smittade, att upplysa människor om HIV och att satsa
på forskning om HIV-virusets gåtor.
Den andra välkända organisationen är ''The Names
Project''. Också denna organisation har sitt ursprung i
USA. Den bildades 1987 och har som syfte att inte glömma
dem som redan dött i aids. Genom organisationen har
människor som förlorat någon i sin närhet haft möjlighet att
tillsammans med andra få stöd och hjälp i en svår situation.
''The Names Project'' har fått en efterföljare också i vårt
land.
I Sverige har också ideella krafter stått för en mycket
stor del av kampen mot HIV och aids. De mest välkända är
Noaks Ark/Röda korset. Men det finns många andra, t ex
Positiva Gruppen för HIV-smittade och speciella
organisationer för narkomaner. Alla dessa organisationer
gör en ovärderlig insats, ofta i det tysta och med begränsade
resurser. De människor som engagerar sig i dessa
organisationer drivs av en inre styrka och en inre vilja, som
är ovanlig i Sverige där vi har fått lära oss att staten tar hand
om allt och att staten löser alla problem. Problemen kring
HIV har visat att det fortfarande finns människor som inte
tror på detta, och som inte finner sig i att vänta på att staten
behagar lyssna och hjälpa. Av denna frivilliga verksamhet
som vuxit fram finns mycket att lära. Till exempel bör
Noaks Arks Hospice-verksamhet (d v s vård i livets
slutskede) kunna tillämpas i cancervården.
Det är därför allvarligt att dessa organisationer dras med
betydande ekonomiska problem. Noaks Ark som i dag
bedriver upplysning, hospice-verksamhet och hjälper
människor som är smittade har i dag ett underskott på över
två miljoner kronor. Det är ytterst allvarligt eftersom Noaks
Arks verksamhet är uppbyggt kring flera mindre enheter,
som hänger ihop och bildar en helhet.
Vad händer om staten underlåter att stödja Noaks Ark?
Tilldelas inte organisationen medel för t ex
upplysningsverksamheten, med hjälp av nära 500
volontärer, riskerar hela verksamheten att gå under.
Effekten blir omedelbar. Kostnaderna läggs i stället över
på den offentliga sjukvården, som dels inte är beredd att ta
detta ansvar, dels i dag inte ens klarar av sina nuvarande
vårdköer beroende på sin planstyrning och byråkratiska
stelbenthet. Om statsmakterna därför tror att de sparar
pengar genom att inte ge Noaks Ark de resurser
organisationen så innerligen behöver, har de lurat sig på ett
minst sagt grovt sätt.
Det är väsentligt och nödvändigt att verksamheter typ
Noaks Ark får de resurser de behöver och att de dessutom
erhåller långtgående garantier för att dessa resurser tilldelas
under en längre period. Som det i dag är sker verksamheten
på ett år i taget, vilket är ytterst otillfredsställande.
Öka informationsinsatserna
Information om en epidemi som HIV är svår att ta till
sig. Genom talet ''riskgrupper'', främst homosexuella och
intravenösa narkotikamissbrukare, har smittspridningen
marginaliserats. Det rör ''dem'' inte ''oss''. Detta sätt att
stöta ifrån sig problem är naturligt och förekommer i många
andra sammanhang också. Det farliga med HIV är dock att
problemet blir oerhört mycket större om vi inte snabbt
försöker göra något åt det, d v s stoppar smittspridningen.
Ju längre vi väntar med att sätta in adekvata
informationsåtgärder, ju större och svårare kommer HIV-
problematiken att bli. Statistiken visar, vilket vi redan
nämnt, att de heterosexuella utgör den ''grupp'' där
smittspridningen ökar snabbast. Också detta faktum
förklaras bort med motiveringen att de flesta varit
utomlands. Detta är ett mycket farligt sätt att agera.
Genom att se tillbaka i historien kan man konstatera att
de globala epidemierna alltid kommit från utlandet. Därför
borde man i stället poängtera att epidemin nått Sverige och
utifrån den slusatsen motarbeta vidare smittspridning inom
landet. De hittillsvarande informationskampanjerna har
inte tillräckligt tydligt beskrivit situationen. Orsaken till det
kan hämtas i det sätt regeringen väljer att tolka statistiken.
Mot denna bakgrund vill vi därför föreslå att aids-
delegationens medel för kampanjer och
informationsverksamhet fördelas till de organisationer som
kommer i kontakt med de grupper information främst
måste riktas till, och som dessutom har specialkunskap i de
frågor som är nödvändiga. Aidsdelegationen måste av
naturnödvändighet vända sig till en bredare allmänhet, med
ett därmed mer utslätande budskap. Dessa hänsyn behöver
inte enskilda organisationer ta.
Aidsdelegationens primära uppgifter bör därför i
fortsättningen vara att fördela medel till olika
organisationer, följa upp att medlen används till vad de är
ämnade för, följa vetenskapen i sina försök att hitta vaccin
och andra medel mot infektionen, att fungera som
regeringens specialistkompetens på området och i
undantagsfall själva bedriva bredare kampanjer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering och utökning av
skolundervisningen om HIV och sexuellt överförbara
sjukdomar,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer
som arbetar i kampen mot HIV/aids,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aidsdelegationens fördelning av
medel för information och kampanjer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aidsdelegationens uppgifter i
övrigt.
Stockholm den 14 januari 1991
Gullan Lindblad (m)
Margit Gennser (m)