Samordningsansvaret för olycksfall bland 15--19-åringar
Barnmiljörådet har enligt sin instruktion bl.a. ett
samordningsansvar när det gäller barns och ungdomars
säkerhet. För att med befintliga resurser klara av sitt arbete
med att bevaka barns miljö och säkerhet, har
Barnmiljörådet sedan sin tillkomst endast arbetat med
frågor rörande barn upp till 14--15-årsåldern. Denna
avgränsning har varit allmänt känd och accepterad.
Det har varit en naturlig avgränsning att arbeta med
barn upp till 14-årsåldern när det gäller bl.a.
olycksfallfrågorna, eftersom olycksfallen skiljer sig så
markant mellan äldre tonåringar och mindre barn. Äldre
tonåringar är nybörjare i vuxenlivet, vilket betyder att de
drabbas av ''vuxenolyckor''. Men eftersom de inte har den
vuxnes erfarenhet så drabbas ungdomarna mer än vuxna.
Det finns inte heller det skydd som vuxna ofta har, i form
av en arbetsgivare, facklig organisation, företagshälsovård
eller landstingets sjukvård. Den speciella sjukvården och
hälsovården för barn upphör i den nedre tonåren, sedan
hänvisas de till vuxenvården. Samtidigt som ungdomarna
egentligen har behov av en mer riktad hälso- och sjukvård.
Eftersom Barnmiljörådet aldrig har haft möjlighet att
arbeta med de äldre ungdomarnas säkerhetsfrågor, har
dessa problem inte uppmärksammats tillräckligt. Det finns
inte någon samordning av dessa frågor. Nu har
Barnmiljörådet ändå försökt att samla material kring de
äldre tonåringarnas olyckssituation. Detta visar att behovet
av en samordning av dessa frågor är mycket stort.
När det gäller antalet olycksfall och dödsfall bland barn
i åldern 0--14 år ligger Sverige mycket lågt jämfört med
många andra länder. Dödsolyckorna har halverats på drygt
ett decennium. Men efter 14-årsåldern får den statistik som
över huvud taget finns tillgänglig ett helt annat utseende.
Då ökar de svåra olyckorna drastiskt och Sverige avviker
inte på samma positiva sätt från andra länder, som vi gör när
det gäller de mindre barnen.
Man har t.ex. jämfört Sverige och Jugoslavien när det
gäller dödsfall i trafiken i olika åldrar. Upp till 14 år har
Sverige lägre antal dödsoffer, därefter stiger antalet döda
markant i Sverige, både absolut och relativt jämfört med
Jugoslavien. Efter ungdomsåren sjunker återigen siffrorna
markant i Sverige, medan de högre olyckstalen ligger kvar
och t.o.m. höjs i äldre åldrar i Jugoslavien.
En annan jämförelse har gjorts mellan Sverige och
Nederländerna kring dödsfall i trafiken i olika åldrar.
Ungefär samma bild visar sig här, upp till 14 år ligger
Sverige klart under Nederländerna, men därefter får vi fler
olyckor än de har. Enligt SCB 1985 löper åldersgruppen 15--
19 år störst risk att skadas i trafiken. 15--17-åringarna
skadas framför allt som mopedister och motorcyklister. 18--
19-åringarna skadas huvudsakligen som bilförare men också
i relativt hög grad som motorcyklister.
Annan statisk visar att arbetsolyckorna bland
minderåriga fortsätter att stiga i Sverige. En del av
förklaringen är att antalet minderåriga ökar i arbetslivet,
men det är inte hela förklaringen. Merparten av dessa
olyckor sker under juni och juli. Var sjätte olycka sker
under de sju första dagarna i arbetet.
En omfattande olycksfallsstudie har gjorts under de
senaste åren i Luleå bland barn och ungdomar. Av
samhällsmedicinska enheten i Norrbottens län.
Olycksfallen blir fler ju högre upp i åldrarna man kommer.
Pojkarna utgör också en allt större andel av de skadade ju
äldre barnen blir. Om man ser över hela åldersintervallet är
ökningen av antalet olyckor från de första åren till de sista
närmast en fördubbling av olycksfallen. Gruppen med i
särklass lägst olycksfallsfrekvens är spädbarnen.
(Man kan ju notera att det är gentemot
småbarnsfamiljerna samhällets stora förebyggande insatser
gjorts).
När man ser på trafikolyckor i Luleå är det en markant
övervikt just för de äldre tonåringarna. Det visar sig också
att olycksfallsmönstret varierar högst avsevärt mellan olika
bostadsområden.
Sportolyckor är också vanligast i 15--18-årsåldern och
också här dominerar pojkar.
När det gäller skololycksfall (i Luleåundersökningen)
visar det sig att antalet olycksfall är lägst i lågstadiet, men
de svåra skadorna är nästan lika vanliga bland lågstadiebarn
som övriga skolbarn. Skadefrekvensen bland flickor är
högst i mellanstadiet och bland pojkar i högstadiet och
gymnasiet.
Den kunskap som nu finns visar alltså att ungdomar i
åldern 15--19 år utsätts för betydligt fler olyckor än mindre
barn och vuxna. Vi kan också konstatera att det
olycksförebyggande arbetet bland minderåriga barn i
Sverige varit mycket framgångsrikt. Dödsfallen har minskat
markant. När man gör en internationell jämförelse så har
Sverige mycket låga dödsolyckor i förhållande till andra
länder, men det relativa förhållandet tycks alltså inte finnas
lika tydligt när det gäller äldre tonåringar.
Slutsatsen av detta måste vara att den samordning och
den satsning som gjorts kring att förebygga barnolycksfall i
Sverige gett goda resultat. Det finns därför all anledning att
göra en motsvarande satsning inriktad mot gruppen 15--19-
åringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samordning och
en satsning på det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-
åringar.
Stockholm den 25 januari 1991
Margareta Persson (s)
Eva Johansson (s)
Margareta Israelsson (s)