med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.
Propositionen
I regeringens proposition om psykiatrisk tvångsvård
finns dels förslag om lag till psykiatrisk tvångsvård, dels
förslag till lag om rättspsykiatrisk vård.
Vad gäller den förra, innebär den en ny syn på vad som
är att betrakta som psykisk sjukdom. Syftet med lagen är att
genom lagstiftning bekräfta utvecklingen under de senaste
decennierna, vilken inneburit en minskning av
användningen av tvång inom den psykiatriska vården.
Begreppet sinnessjukdom försvinner och ersätts med
termen allvarlig psykisk störning. Denna störning kan bl.a.
vara tillstånd av psykotisk karaktär, depressioner med
självmordstankar, alkoholpsykoser och psykoser relaterade
till narkotikamissbruk. Dessutom kan allvarlig
åldersdemens falla under begreppet allvarlig psykisk
störning.
I korthet är utgångspunkten i den nya lagen att
patientens vårdbehov så långt det är möjligt skall styra även
inom den psykiatriska vården. Tvångsvård skall endast
genomföras i undantagsfall och då vissa kriteria är
uppfyllda. Tvångsvården skall inledas inom ett dygn från
och med att beslut om sådan fattats och får en tidsbegränsad
omfattning, med möjlighet till förlängning efter prövning i
länsrätt. Den nuvarande ordningen med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnder avskaffas
till förmån för en opartisk domstolsbehandling, i enlighet
med vad internationella konventioner kräver. Det innebär
också möjlighet för en patient som är föremål för
tvångsvård att överklaga ett sådant beslut.
Vår inställning
Utgångspunkten för alla former av vård och behandling
måste vara att den bygger på frivillig grund. Det är också en
av hörnpelarna i en demokratisk stats syn på människors fri-
och rättigheter.
Samtidigt finns det självfallet tillfällen när denna princip
måste åsidosättas under kortare eller längre tid. Sådana
anges t.ex. i LVU- och LVM-lagstiftningen.
Regeringens förslag om psykiatrisk tvångsvård är
ytterligare ett exempel på när rätten till frihet från viss form
av vård och omsorg tas ifrån den enskilde individen. Det är
därför viktigt att en sådan lag utformas på ett sådant sätt att
den enskilde individens rätt balanseras mot behovet av vård
beroende på psykiska störningar av olika slag.
I stort menar vi att propositionen vad gäller detta uppnår
denna svåra balansgång. Vi föreslår dock några
förändringar.
Förutsättningar för tvångsvård
I lagförslaget paragraf 3 definieras förutsättningarna för
att en person skall kunna tvångsvårdas. Vi har inga
invändningar vad gäller punkten 1, att patienten skall lida
av en allvarlig psykisk störning, eller punkten 2, att
patienten på grund av sitt psykiska tillstånd har ett
oundgängligt behov av tvångsvård.
I lagrådets yttrande över remissen till ny lag kritiserades
det faktum att fara för annans säkerhet fått en alltför
blygsam placering i lagen. Regeringen har delvis
efterkommit lagrådets synpunkter i denna del. Vi anser
dock att det inte räcker.
Det finns många exempel på fall där personer med
allvarliga psykiska störningar utgjort en omedelbar fara för
t.ex. familjemedlemmar och andra närstående. Ofta har
dessa familjemedlemmar fått leva i mer eller mindre skräck
för den psykiskt sjuke. Den sjuke kan t.ex. under maniska
perioder åsamka såväl sig själv som sin nära omgivning
skada av såväl psykisk som fysisk natur, begå allvarliga
brottsliga handlingar o.s.v.
Enligt lagrådet bör utgångspunkten vara att behovet av
skydd för närstående och omgivning ges en mera
självständig betydelse vid prövning av tvångsvård.
Skyddsaspekten bör inte vara ett led i prövningen enligt
punkten 2 i första stycket i lagförslaget.
Det är därför befogat att § 3, sista stycket, skall lyda:
Vid bedömning av behovet av tvångsvård skall även
beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa.
Övergång från frivillig vård till tvångsvård
(konvertering)
Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till
tvångsvård behålls enligt propositionen men föreslås bli
begränsad till fall då en patient kan befaras allvarligt skada
sig själv eller någon annan. Ett konverteringsbeslut skall
inom kort följas av rättslig prövning.
Socialberedningen föreslog av såväl principiella som
behandlingsmässiga skäl att lagstiftningen inte borde uppta
någon regel om konvertering. Från moderat håll har vi
också ställt oss mycket tveksamma till möjligheten till
konvertering. Denna har, sedan den infördes, utnyttjats i
stor omfattning. Frivilligt ingångna patienter har dessutom
kunnat uppleva möjligheten till konvertering som ett
påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder
som de egentligen motsätter sig och därmed utgjort en risk
för rättssäkerheten.
Vi är trots detta beredda att acceptera möjligheten till
konvertering under de starkt begränsade förhållanden och
med den efterföljande rättsliga prövning som föreslås i
propositionen. En förutsättning för detta är dock att
utvecklingen vad gäller användningen av konvertering noga
följs och redovisas för riksdagen senast två år efter de nya
reglernas ikraftträdande.
Rapporteringsskyldighet om användning av
tvångsåtgärder
I propositionen finns ett förslag om uppföljning av den
nya tvångsvårdslagstiftningen.
Enligt förslaget skall chefsöverläkaren vara skyldig att
fortlöpande lämna uppgifter till socialstyrelsen om
omfattningen av tvångsvård, eventuell tvångsmedicinering
och liknande.
Vi vänder oss inte mot detta i sak. Tvärtom skall
självfallet ny lagstiftning följas upp.
Vad vi däremot är kritiska emot är att regeringen
föreslår ett vidgat uppgiftslämnande. I och för sig skriver
regeringen i propositionen att lämnande av uppgifter om
enskilda patienter inte bör inskränka den enskildes
integritet. Men samtidigt skriver man också att uppgifterna
inte endast får bestå av statistiska tabeller.
Vår utgångspunkt är att det är väsentligt och värdefullt
med möjlighet till uppföljning av en så genomgripande ny
lag som den av regeringen föreslagna. Samtidigt är det vår
bestämda uppfattning att den information som är
nödvändig mycket väl kan lämnas med fullt beaktande av
den enskildes integritet. Därför bör sålunda den
information som lämnas av chefsöverläkare till
socialstyrelsen avidentifieras för att därmed skydda den
enskilde patienten.
Vad gäller förslaget om rättspykiatrisk vård hänvisas till
den moderata kommittémotionen 1990/91:Ju15.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar utforma 3 § lag om psykiatrisk
tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av användning av
konverteringsvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om patients rätt till integritet vid
uppgiftslämnande.
Stockholm den 12 december 1990
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)