I prop. 1990/91:58 ''Psykiatrisk tvångsvård m.m.'' har
föreslagits att den som tagits in på sjukhus för psykiatrisk
vård under frivilliga former kan efter läkarbeslut och
fastställelse i länsrätt hållas kvar mot sin vilja om hans
störning innebär fara för honom själv eller annan.
I propositionen sägs ingenting om de anhörigas
situation, det lidande och de svårigheter som de kan
drabbas av och inte heller att något ställningstagande från
anhöriga kan göras. Behandlingen avgörs ofta av vilken
vårdideologi den enskilde läkaren har. Ser läkaren att
vårdbehovet inte är akut och att patienten kan klara sig själv
utan institutionsvård och sköta medicineringen själv kan en
redan utdragen sjukdomsprocess förlängas för patienten,
till men för såväl honom själv som de anhöriga.
En förändring i lagförslaget bör komma till stånd så att
mera hänsyn tas till de anhörigas erfarenhet av patientens
sjukdom.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de anhörigas situation när
närstående vårdas för psykiatrisk sjukdom.
Stockholm den 25 januari 1991
Iris Mårtensson (s)
Karl Hagström (s)
Inger Hestvik (s)