Det torde råda allmän enighet om att tvångsvård skall användas endast i undantagsfall. Patienten skall lida av en allvarlig psykisk störning och behovet av psykiatrisk vård skall vara oundgängligt och inte kunna tillgodoses på annat sätt.
För att värna om den enskilda människans rättssäkerhet och integritet skall, enligt § 4 i förslaget till Lag om psykiatrisk tvångsvård, ett särskilt vårdintyg utfärdas av legitimerad läkare och enligt § 5 skall vederbörande läkare se till att detta snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångsvård skall prövas. Enligt den föreslagna § 6 skall beslutet i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård.
Det enligt LSPV rådande förfarandet med tvåläkarprövning skall enligt propositionen i huvudsak behållas oförändrat. Innebörden är bl.a. att en läkare kan ta ställning till patientens vårdbehov utan att patienten behöver föras till sjukhus.
Vissa remissinstanser har liksom socialberedningen påpekat att det rådande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den läkare som beslutar om intagning har visat sig ha negativa effekter vid en utveckling mot en sektoriserad psykiatrisk vård.
Enligt propositionen bibehålls principen om tvåläkarprövning, vilket innebär att den läkare som har utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens intagning för tvångsvård. Det nuvarande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som beslutar om intagning slopas emellertid. Själva beslutet om intagning får fattas endast av en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare med specialistkompetens.
Undertecknad tolkar propositionen sålunda att en patient som införs direkt till en psykiatrisk klinik utan att ha kontaktat t.ex. en distriktsläkare kan bli tvångsintagen genom att ett vårdintyg utfärdas av t.ex. en underläkare vid den psykiatriska kliniken, medan själva beslutet fattas av chefsöverläkaren eller annan läkare med specialistkompetens.
Som skäl för en sådan tolkning vill jag anföra många kontakter från anhöriga till svårt psykiskt sjuka, som uppgivit stora svårigheter med nuvarande krav på att en helt oberoende läkare skall skriva intyget för beredande av tvångsvård.
Ett föräldrapar har i sin förtvivlan kontaktat mig flera gånger i anledning av nuvarande lagtillämpning. Föräldrarna har också i en tidningsartikel skrivit följande:
I somras fick vår vuxne son ett alltmer akut återfall i sin psykiska sjukdom -- han lider av mano-depression. Redan tidigt kände vi igen de maniska symptomen och for flera gånger till psyket för att få hjälp. Sonen ville på inga villkor läggas in frivilligt. Med hänsyn till detta ansåg sig psykets personal inte kunna göra någonting trots att det var helt uppenbart att vår son var svårt sjuk ....
Vi hade trott att det var mest naturligt att vända sig till psykets kompetenta personal för att få hjälp med psykiska besvär. Så enkelt var det alltså inte! I stället fick vi ta på oss den närmast omöjliga uppgiften i att vakta vår son i hans maniska leverne.
Som väntat blev det snart så illa med honom att han blev uppmärksammad av polisen. Under en fredagkväll hann han med att försätta sig i flera förnedrande och uppseendeväckande situationer på stan. En polispatrull fick ägna flera timmar åt att försöka ta hand om vår son. I detta skede försökte även poliserna övertyga psykets personal om att den maniske pojken behövde omedelbar vård. Hos psyket kunde man inget göra ...
Varför? Från psykets sida hänvisade man till lagen, som säger att psykets expertläkare inte får avgöra om någon -- som inte vill -- ska tas in på kliniken. Det avgörandet måste istället göras av någon ''utomstående'' doktor.
Mitt i natten efter ytterligare dramatik fick så de tålmodiga poliserna till slut tag på en distriktsläkare. Han behövde bara titta på pojken några minuter för att förstå att han måste in på psyket. Distriktsläkarens enda uppgift blev att lösa en formell knut åt psykets personal. Han skrev under ett intyg som berättade för psykets läkare det denne redan hade klart för sig -- nämligen att vår son behövde läggas in på psyket. Det hela stämmer med lagen. Det betyder att den specialistutbildade läkaren inte är betrodd med att avgöra vilka åtgärder han ska vidta med en ''ofrivillig'' patient utan måste fråga en vanlig distriktsläkare om lov ...
Efter alla dessa turer fick vår son äntligen komma in på psyket. Man kan dock fundera på om det måste vara så illa ställt med dagens akuta psykvård att vårdpersonalen i vissa fall är så bakbunden av lagen att man i praktiken måste överlåta vården åt polisen. Vad händer om polisen inte har någon ledig patrull som kan avdelas att jobba ''i vit rock''? Kan det vara rimligt att psykiskt svårt sjuka människor måste remitteras till ordningsmakten?
Behövs ändring i lagen -- se då till att det blir en ändring!
Nu tycks alltså en ändring vara på gång i den riktning som de förtvivlade föräldrarna efterlyser, d.v.s. möjligheten att vända sig till en psykiatrisk klinik eller mottagning direkt för erhållande av tvångsvård för en svårt sjuk anhörig utan att först kontakta t.ex. en distriktsläkare.
Av specialmotiveringen framgår att det till skillnad från vad som gäller enligt LSPV inte finns något formellt krav på oberoende mellan de två läkarna. Min förhoppning är att propositionens uttalanden om att ''det särskilda oberoendekravet slopas'' kan tolkas enligt ovan.
Rätt att omhänderta en patient för vårdintygsundersökning har enligt propositionen endast den ''läkare som enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till det''. Detsamma gäller möjligheten att begära polishandräckning, om den som skall undersökas för vårdintyg inte ställer sig till förfogande för undersökning.
Med hänsyn till det ingrepp, som det innebär att bli läkarundersökt mot sin vilja, är det rimligt att den krets av läkare som kan komma ifråga bör vara starkt begränsad. Det är möjligt att hälso- och sjukvårdslagen tolkas så att det är landstingskommunen som har enväldig beslutanderätt i denna fråga. Utgångspunkten bör emellertid vara att det är den enskilde läkarens kompetens och inte vederbörandes anställningsform som är avgörande. Jag förutsätter därför att en privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens kan anförtros samma rätt som en offentligt anställd läkare vad gäller rätten att omhänderta en person för läkarundersökning samt att begära polishandräckning i samband med undersökning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande det s.k. tvåläkarförfarandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande privatpraktiserande psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband med undersökning för vårdintyg.
Stockholm den 12 december 1990 Gullan Lindblad (m)