I anslutning till debatten om hembränning av alkohol
diskuteras, dels hur omfattande den är, dels hur man skall
kunna begränsa den.
Enligt gällande lag är hembränning av alkohol
förbjuden. Frekvensen av hembränning står under
årtiondenas lopp oftast i relation till hur statsmakterna
kontrollerat efterlevnaden av gällande lagstiftning. Är
kontrollen frekvent och den sociala strukturen sådan att
man moraliskt tar avstånd från verksamheten, efterlevs
lagarna.
Det krävs oftast lång spaningsverksamhet och stora
personalinsatser från polisensn sida för att ertappa den som
idkar hembränning. Därför är det lättare att begränsa
förutsättningarna för verksamhetens existens.
En sådan begränsning gäller aktivt kol. Det säljes i en
omfattning som inte står i proportion till dess nödvändighet
i andra sammanhang. I realiteten behövs det enbart aktivt
kol i så få fall, att man kan licensbelägga försäljningen till
dem som faktiskt behöver det för industriell
processtillverkning. På grund av denna ringa omfattning
borde det ej heller vara en omfattande uppgift för
tillståndsgivande myndighet att pröva detta.
Införes en licensbeläggning av inköp av aktivt kol
uppstår reellt sett en samhällsekonomisk vinst, eftersom
samhället belastas av stora kostnader för sjukvårdande
insatser till följd av såväl det legala som det illegala bruket
av alkohol.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om licensbeläggning av aktivt kol.
Stockholm den 25 januari 1991
Karin Israelsson (c)
Martin Olsson (c)