Trots att alkoholkonsumtionen enligt preliminära
rapporter har minskat med 3,4 procent, ligger
konsumtionen kvar på en alldeles för hög nivå. Det märks
inte minst på följderna; medicinska och sociala skador som
kostar både i lidande och pengar.
Enligt flera beräkningar utnyttjas 20 procent av
akutsjukvårdens platser för vård av personer med
alkoholbetingade sjukdomar. Cirka 35 procent av antalet
inskrivna patienter inom psykiatrisk vård blir inlagda på
grund av alkoholbetingade sjukdomar. En undersökning
vid neurokirurgiska kliniken i Lund 1989 visade att
åtminstone hälften av alla svåra neurotrauman var
alkoholrelaterade.
För sju år sedan sattes samhällets målsättning med
alkoholpolitiken till en 25-procentig konsumtionsminsking
fram till sekelskiftet. Totalkonsumtionen har sedan dess i
stort sett bara ökat.
Samtidigt är konsumtionen mycket ojämnt fördelad.
Knappt tio procent av befolkningen är nykterister och en
ungefär lika stor skara står för nästan hälften av
konsumtionen. Förändringarna är också ojämnt fördelade.
Rika och högutbildade minskar sitt drickande samtidigt som
unga män i socialgrupp tre ökar sin konsumtion.
Om konsumtionen nu ska minskas med 25 procent, var
skall det tas?
Störst effekt på skadorna får naturligtvis en
konsumtionsminskning om det är konsumtionstopparna
som kapas. De få som dricker väldigt mycket är nämligen
samma personer som är storkonsumenter av sjukvård,
socialvård och föremål för rättväsendets ingripanden i stor
utsträckning.
Alkoholkonsumtionen kan inte räknas som en privatsak
när följderna av drickandet blir kännbara för andra
människor. Andras konsumtion påverkar till exempel vår
säkerhet i trafiken och risken att utsättas för våld eller andra
brott. Många människor, inte minst barn till missbrukare,
lider direkt och indirekt av alkoholmissbruket. Kostnaderna
för skattebetalarna är flera gånger större än intäkterna.
Ändå är det fritt fram att dricka hur mycket som helst och
överlåta följderna på andra.
Det är mot den bakgrunden förslaget om ett treårigt,
vetenskapligt försök med inköpsbegränsning av alkohol
skall ses. Tidigare erfarenheter av restriktioner talar för att
de allvarligare alkoholrelaterade skadorna åtminstone
halveras.
Visst är inköpsbegränsningen en frihetsbegränsning, på
samma sätt som hastighetsbegränsning i trafiken,
vapenlicens och receptbeläggningen av vissa mediciner.
Men framför allt är inköpsbegränsningen en möjlighet för
de måttliga alkoholkonsumenterna att visa solidaritet med
missbrukarna och deras anhöriga. Ransonen går också att
lägga på en sådan nivå att genomsnittskonsumenten inte
behöver minska sin konsumtion och ändå skulle missbruket
hejdas.
Någonstans måste ju avvägningen göras mellan friheten
att dricka vin på lördagskvällen och friheten att supa ihjäl
sig och orsaka stort lidande för andra.
Förslaget om inköpsbegränsning har som bekant fått
motstånd från olika håll. En del påstår i debatten att den
tillåtna ransonen kommer att upplevas som
rekommenderad. Nykterister kommer att sälja sin ranson
vidare. Den som nu dricker väldigt lite kommer vid en
inköpsbegränsning att dricka upp hela ransonen.
Naturligtvis finns det en risk för detta. Men
inköpsbegräsnning skall inte ses som ett alternativ till
information och andra alkoholpolitiska instrument utan
som ett dessvärre nödvändigt komplement. Ett aktivt
förslag innehåller såväl information som motivation, ett
aktivt deltagande av vårdpersonal, läkare, poliser,
socialarbetare och regelbunden utvärdering som förmedlas
till allmänheten.
Det påstås också från andra håll att langningen och
hembränningen ökar. Den allra största delen av alkohol
som langas idag kommer från Systembolaget. Antalet
flaskor i omlopp minskar vid en inköpsbegränsning. Och
själva grunden för att föreslå ett treårigt försök är att det är
bästa sättet att få veta säkert om exempelvis langning och
hembränning påverkar det förväntade resultatet negativt.
Allmänt kan ändå konstateras att ju slappare
alkoholpolitik och ju populärare det är med Bolagets
drycker, desto fler bränner också hemma. Detta kan avläsas
i skadestatistiken som i stort sett följer Systembolagets
försäljningskurvor (med en tids eftersläpning).
Det gamla motbokssystemet hade en dokumenterat god
effekt på folkhälsan. Dock innehöll det några brister:
tilldelningen avgjordes av kön och inkomst. Minnet av
orättvisorna lever kvar starkare än de goda erfarenheterna.
Förslaget om ett treårigt försök med inköpsbegränsning
bygger på ett så enkelt system som möjligt. Tilldelningen
skall utan undantag vara lika för alla som fyllt 20 år.
Alltfler kommunal- och landstingspolitiker stöder nu
förslaget. De inser att politiker inte bara ska avläsa
opinioner. När det gäller alkohol som leder till så stora
skadeverkningar känner de också en moralisk skyldighet att
bidra till att skapa opinion.
Det finns många myter om alkoholkonsumtion och om
alkoholpolitik i vårt land. Sant är, att alkoholen varje år
skördar omkring sextusen dödsoffer. Med ett treårigt försök
med inköpsbegränsning av alkohol har vi möjlighet att
minska den fruktansvärda siffran betydligt, att radikalt
förbättra livsvillkoren för hundratusentals människor och
samtidigt sortera myterna till papperskorgen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett treårigt försök med
inköpsbegränsning av alkohol.