Det av riksdagen fattade beslutet om ändrat
huvudmannaskap för äldreomsorgen överför nya stora
ansvarsområden till kommunerna. Däremot har det hittills
inte fattats beslut som garanterar att kommunerna
verkligen får full kostnadstäckning för de nya
verksamheterna.
En av de tyngre nya utgiftsposterna för kommunerna blir
betalningsansvaret för de patienter som vårdas inom
landstingets somatiska långtidsvård och de geriatriska
klinikerna samt de medicinskt färdigbehandlade inom
akutsjukvården. Tanken bakom betalningsansvaret är att
kommunerna på så sätt skall stimuleras att bygga ut
alternativa boendeformer för de äldre för att på sikt spara
pengar. Vänsterpartiet har avvisat förslaget då vi anser att
det finns en uppenbar risk för att kommunerna i en
besvärlig ekonomisk situation tvingas att välja det billigaste
alternativet i stället för vad som är bäst för de äldre. Och
det billigaste alternativet är vanligen den egna bostaden
med hjälpinsatser från hemtjänsten.
Målen för samhällets äldreomsorg har fastlagts vid flera
tillfällen. Människors rätt att själva få bestämma och
behålla sin integritet skall vara vägledande både för
planeringen och det dagliga vård- och servicearbetet.
Samtliga partier har utan reservationer anslutit sig till denna
viktiga princip. Men frågan är i vilken mån de äldres
självbestämmande och integritet får råda när de
kommunala kassakistorna är tomma och kommunen inte
längre har råd att betala en långvårdsplats. För att stärka
äldre och sjukas rätt till vård bör socialtjänstlagen
kompletteras med de av riksdagen antagna
målformuleringarna för äldreomsorgen.
Riksdagen har också uttalat att det bör finnas ett varierat
utbud för dem som väljer att flytta till någon särskild
boende- eller vårdform. Vänsterpartiet delar den
uppfattningen och vi menar att den enskildes rätt att bo kvar
i den egna kommunen/kommundelen även när man
behöver en boendeform med inbyggd service/vård bör
stärkas. Det är för många äldre oerhört viktigt att kunna få
bo kvar i en bekant omgivning även om man inte orkar bo
kvar i det egna hemmet. Kommuninvånarna bör därför
genom socialtjänstlagen garanteras förtursrätt till
serviceboende i den egna kommunen/kommundelen.
Det ändrade huvudmannaskapet för äldreomsorgen
medför också att kommunerna övertar landstingens
sjukhem. När sjukhemmen hör till landstingens
ansvarsområde betalar patienterna avgift som vid
sjukhusvård. Men med det kommunala övertagandet har
regeringen aviserat att det även kommer att bli möjligt för
kommunerna att ta ut avgifter som vid annat boende med
helinackordering. Vänsterpartiet anser att vård på sjukhem
inte kan jämställas med boende i servicebostad eller
ålderdomshem. Sjukhemmen är vanligen inte utformade så
att de uppfyller ens minimikrav på eget boende och de
lägsta krav som kan ställas är normerna för statsbidrag till
gruppboende för senildementa. Riksdagen bör därför uttala
att helinackorderingsavgifter inom äldreomsorgen bara får
tillämpas då det gäller eget boende.
Den viktigaste förutsättningen för att klara av fastställda
kvalitetskrav i äldreomsorgen och rent kvantitativt räcka till
är möjligheten att rekrytera personal och behålla redan
anställda. Arbetet i hemtjänsten är många gånger fysiskt
tyngre än vad motsvarande arbete inom institutioner är.
Detta märks tydligt på anställningsformerna i hemtjänsten.
Den vanligaste arbetsformen är deltid. Arbetstyngden är
också en av orsakerna till att arbetet i hemtjänsten för
många bara blir ett genomgångsyrke. Arbetet är för tungt
för heltidsarbete, och deltidsarbete medför att man inte kan
försörja sig själv. Av de försök som gjorts i vissa kommuner
med sextimmarsdag i hemtjänsten med bibehållen lön,
framgår att den förkortade arbetsdagen gör
hemtjänstarbetet betydligt attraktivare. I ett kommunalt
stödpaket som vänsterpartiet anvisat i våra motioner
angående ekonomi och skatter avsätts 1 miljard kronor från
den 1 januari 1992 för att initiera sextimmarsdagen i
hemtjänsten.
För att de som arbetar inom hemtjänsten skall klara av
att svara för både omvårdnad och service och ibland enklare
sjukvård krävs att personalen har en basutbildning. Stora
delar av hemtjänstpersonalen saknar formell utbildning för
sitt arbete. Behovet av insatser från hemtjänsten kommer
att öka under kommande tioårsperiod när antalet mycket
gamla ökar och vi dessutom av ekonomiska skäl kan
förvänta ett minskat antal långvårdsplatser. Om vård i det
egna hemmet inte skall bli en sämre variant av
institutionsvård krävs förutom kvantitativa ökningar av
personalen även en flexibel fortbildning. Personalen måste
fortlöpande kunna välja utbildningsdelar som har ett klart
samband med just deras arbete. Med den ekonomiska
situation som för närvarande råder i hela den kommunala
sektorn är risken uppenbar att hemtjänstpersonalen varken
får basutbildning eller möjlighet till påbyggnadsutbildning.
Under år 1991 kommer det att utgå ett statligt stöd med
500 miljoner kronor till utbildningsinsatser och information
om det förändrade huvudmannaskapet i äldreomsorgen.
Vänsterpartiet anser att det måste vara något
grundläggande fel i äldreomsorgsreformen om det behövs
satsningar i halvmiljardstorlek för att informera berörd
personal om förändringarna. Särskilt mot bakgrund av de
i övrigt mycket blygsamma satsningarna i kommunerna på
utbildning för hemtjänstpersonal. Dessa 500 miljoner
kronor bör istället användas som en första satsning på att ge
hemtjänstpersonalen adekvat utbildning för sitt arbete.
En rapport från Kommunförbundet visar att
hemtjänstens taxor har en stor betydelse för pensionärernas
ekonomi. Och eftersom varje kommun självständigt
beslutar om taxornas utformning och nivå så är skillnaderna
stora mellan kommunerna. Sammantaget kan de
kommunala taxorna betyda merutgifter på upp till 2000
kronor per månad för en pensionär som bor i ''fel''
kommun. Eftersom taxor och avgifter har nästan lika stor
betydelse som pensionens storlek för pensionärernas
ekonomi bör avgifterna vara lika i kommunerna. Det
förhållandet bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i socialtjänstlagen att äldres och sjukas rätt till vård
stärks enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i socialtjänstlagen att äldre garanteras förtursrätt
till serviceboende i den egna kommunen/kommundelen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkor för att ta ut
helinackorderingsavgifter i äldreomsorgen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om disponering av de 500
000
000 kr. som regeringen anslagit till information om
äldreomsorgsreformen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att hemtjänsttaxorna bör vara
lika i kommunerna.
Stockholm den 23 januari 1991
Margó Ingvardsson (v)
Gudrun Schyman (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Berith Eriksson (v)