I diskussionen om äldreomsorgens resurser och
organisation har situationen för äldre invandrare fått en
alltför undanskymd plats. De blir allt fler och deras
omsorgsbehov kompliceras ofta av att deras svenska
språkkunskaper är bristfälliga eller bortglömda. Det är väl
känt att när minnet sviker på äldre dagar är det sist inlärda
det som snabbast försvinner. När det gäller språket glöms
svenskan medan barndomens språk håller sig levande.
Detta orsakar svårigheter när det gäller att nå kontakt med
omgivningen och bidrar till isolering.
Situationen skulle avsevärt förbättras om de
omsorgsbehövande kunde betjänas av tvåspråkig personal
som behärskar deras modersmål. Detta gäller såväl inom
hemtjänsten som i särskilda boendeformer såsom
gruppboende, serviceboende, ålderdomshem och sjukhem.
Ansvaret för att äldre invandrares speciella
omsorgsbehov blir tillgodosedda åvilar kommunerna.
Hittills har detta ansvar emellertid beaktats i alltför ringa
omfattning. Framför allt är det den uppsökande
verksamheten som brister. Äldre invandrare känner ofta
inte till vilken service de är berättigade till enligt
socialtjänstlagen.
Det är också viktigt att äldre invandrares speciella behov
uppmärksammas i såväl grundutbildning som
vidareutbildning för personal inom äldreomsorgen. Det är
också viktigt att behoven uppmärksammas i de allmänna
råd som ges ut av socialstyrelsen och i kommunernas
äldreomsorgsplaner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre invandrares speciella
omsorgsbehov.
Stockholm den 24 januari 1991
Nils T Svensson (s)
Bengt Silfverstrand (s)