Utmärkande för ett samhälle som eftersträvar välfärd är
att alla på ett rimligt sätt får del av den.
Bakom ett sådant synsätt finns en bestämd människosyn
som ger alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort,
social bakgrund eller andra sociala och personliga olikheter
samma värde och rättigheter. Som en konsekvens av denna
människosyn blir fördelningsfrågorna högt prioriterade.
Därför blir den enskilda människans behov av hjälp och
stöd utgångspunkt för samhällets åtgärder.
Den socialdemokratiska välfärdspolitiken ståtar med
honnörsorden solidaritet och rättvisa. Men när klyftorna i
samhället vidgats, kapital under många år strömmat över till
de redan välbeställda, vidgas också klyftan mellan ideal och
verklighet. Honnörsorden har alltmer fått en kosmetisk
prägel, tjänat att dölja mer än att förklara. Frånvaron av en
kraftfullt förd fördelningspolitik blir uppenbar för allt fler.
I ett välfärdssamhälle måste alla ha rätt att känna
delaktighet i samhällets utveckling.
Allt detta gör att vi idag har många grupper som är
bortglömda och åsidosatta och som har svårt att få någon
uppmärksamhet.
Det gäller i hög grad de handikappade som ofta har en
lägre bostadsstandard, begränsade möjligheter till
utbildning, svårare att få arbete och sysselsättning samt
sämre möjligheter till en varierad och rik fritidsverksamhet
än andra grupper. Dessa och andra skillnader kan inte
undanröjas så länge handikappfrågorna behandlas isolerat
från övriga samhällsfrågor. Det gäller sålunda bl a att
ekonomiskt och på annat sätt hjälpa de handikappade ut i
arbetslivet och tillgodose behovet av handikappbostäder.
En annan eftersatt grupp är de äldre. Knappa resurser,
bristfälliga kunskaper, flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser
och hög personalomsättning gör att situationen blir
oacceptabel för många äldre. Det gäller inte minst
förhållandena i de större städerna. För en välfärdsstat borde
det vara en självklarhet att de äldres behov kan tillgodoses
på ett ändamålsenligt sätt. Idag kan emellertid inte alla
äldre garanteras den omsorg och vård som bäst tillgodoser
den enskildes behov. Till detta har nedläggningen av
ålderdomshem bidragit liksom bristen på vårdpersonal och
det bristfälliga intresset under lång tid att höja vårdyrkets
status och förbättra vårdpersonalens löne- och
anställningsvillkor.
Det är också väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska
levnadsförhållanden för pensionärerna. I det avseendet är
utformningen av pensionssystemet -- vårt största
fördelningssystem -- av största betydelse. Nuvarande
skatteregler innebär emellertid att pensionärer med låg
eller ingen ATP missgynnas av skattesystemet. Det extra
avdrag, som utgår för att ge dem med lägst pension
skattefrihet, avtrappas så kraftigt att oacceptabla
marginaleffekter uppstår. Det nuvarande pensionssystemet
utgör fortfarande ett hinder för en pensionär att efter eget
val delta i arbetslivet. Det är därför bl a som centern lagt
fram ett förslag om en ny och förstärkt grundpension som
syftar till att undanröja denna orättvisa. Pensionärerna får
härigenom större möjligheter till fortsatta insatser i
arbetslivet till nytta både för samhället och för dem själva.
Fördelningspolitiken berör i allra högsta grad också
familjerna. Deras situation och förutsättningar varierar
starkt. Många barn växer upp i splittrade hem och med
endast en vuxen. För flertalet familjer är det svårt att klara
sig på en lön och möjligheterna för den som önskar att
stanna hemma några år när barnen är små och själv ta hand
om sina barn är därmed begränsade. Särskilt begränsade är
möjligheterna för ensamstående föräldrar att välja mellan
förvärvsarbete och mer tid för sina barn. För att föräldrar
skall kunna förvärvsarbeta krävs någon form av
barnomsorg. Den nuvarande politiken går ut på att denna i
första hand skall ordnas inom ramen för kommunala
daghem eller familjedaghem. Alternativa omsorgsformer
diskrimineras.
Samtidigt som vissa föräldrar sålunda tvingas anlita
sådana omsorgsformer som de inte själva skulle ha valt får
andra stå i kö därför att daghemsplatserna inte räcker till.
Få har ekonomiska möjligheter att själva ordna alternativ
barntillsyn. Valfrihet har främst de verkligt förmögna
föräldrarna.
Den socialdemokratiska familjepolitiken bygger på en
ensidig föreställning om familjens situation. Detta har fått
till följd att för 40 procent av alla förskolebarn över ett år
utgår inget stöd till barnomsorgen. Skillnaderna mellan
olika kommuner och olika landsdelar är dessutom stora och
särskilt missgynnad är den utpräglade landsbygden. Den
socialdemokratiska politiken har varit orättfärdig mot de
familjer som inte passat in i det anbefallda systemet.
Enligt centerns uppfattning måste barnomsorgen för att
passa alla tillgodose olika önskemål och utgå ifrån barns och
föräldrars behov. Resurserna måste också fördelas på ett
rättvist sätt.
Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som har
stor betydelse för fördelningspolitiken. Vid en
internationell jämförelse håller svensk hälso- och sjukvård
en hög kvalitet. Men möjligheterna att komma i åtnjutande
av vård är olika beroende på bl.a. var i landet man är bosatt.
Bristen på läkare och annan vårdpersonal är särskilt
markant i vissa delar av landet, vilket gör det svårare att där
erhålla adekvat vård. Särskilt i storstäderna finns visserligen
vårdresurser, men efterfrågan på vård är stor och
vårdköerna långa. Bristen i vården drabbar ofta de sämst
ställda, som också saknar möjligheter och förmåga att
skaffa sig vård utanför det offentliga sjukvårdssystemet.
Exemplifieringen av de brister som finns i
välfärdssystemet visar på nödvändigheten av att ändra
välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional
fördelning är en utgångspunkt för vår politik. Välfärden
måste komma alla till del oavsett var man bor. En förnyelse
av välfärden måste också ske med utgångspunkt i en vidgad
valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut. I
takt med att materiell standard och utbildning förbättras,
ökar den enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa
de val som gäller det egna och de anhörigas liv. Som
exempel må nämnas centerns förslag om vårdnadsbidrag,
som innebär att föräldrarna får valmöjlighet att själva
bestämma hur de vill ha sin barnomsorg ordnad. Ett annat
exempel är kravet att patienten själv skall få välja läkare.
Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att uppnå
jämlikhet genom en mobilisering av de eftersatta. Den
enskildes förmåga till insatser och initiativ skall tillvaratas.
Det stöd som samhället lämnar skall i första hand vara hjälp
till självhjälp och man bör undvika att tilldela vissa
människor den renodlade rollen av klient. Här kan som
exempel nämnas de handikappade, som i många fall genom
ett generöst arbetsmarknadstöd kan slussas ut på
arbetsmarknaden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för en förnyelse av
den sociala välfärden.
Stockholm den 22 januari 1991
Ulla Tillander (c)
Karin Israelsson (c)
Rune Backlund (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Kersti Johansson (c)