I socialdepartementets bilaga till regeringens
proposition 1990/91:100 föreslås vissa förbättringar av
bilstödet till handikappade. Så väl grundbidraget som
anskaffningsbidraget höjs liksom inkomstgränserna för
anskaffningsbidraget. Detta sker i det vällovliga syftet att
försöka återställa värdet av bilstödet till 1988 års nivå.
Det är emellertid tveksamt huruvida de föreslagna
höjningarna är tillräckliga för att uppnå detta syfte.
Kostnadsutvecklingen på bilmarknaden har varit kraftig
sedan år 1988. Dessutom avser grundbidraget att ersätta
tidigare stödformer för handikappade bilförare, för vilka
bilen utgör ett ovärderligt tekniskt hjälpmedel. Således ska
värdet av befrielse från vägtrafikskatt och accis räknas in,
liksom värdet av den tidigare bensinskatterestitutionen.
Särskilt senare tiders kraftiga prisökningar på bensin
urholkar grundbidragets värde kraftigt.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör hemställa hos
regeringen om en uppräkning av bilstödet med hänsyn till
ovan nämnda faktorer och återkommer till riksdagen med
förslag i enlighet med detta, varvid även förslag om en
indexreglering med knytning till basbeloppet bör
framläggas.
Av statsfinansiella skäl har åldersgränsen för rätt till
bilstöd till förtidspensionärer satts till 49 år. Det finns idag
ingen anledning att argumentera för de sociala skäl som
finns för att höja denna åldersgräns, eftersom det inte råder
några åsiktsskillnader i frågan i riksdagen. Tvärtom har
riksdagen uttalat att en sådan höjning bör ske så snart det
är ekonomiskt möjligt.
Däremot finns det anledning att peka på några andra
ting i sammanhanget. Förtidspensionärer över 50 år har
genom 1988 års bilstödsreform kommit i ett avsevärt sämre
läge än tidigare. De är inte bara berövade möjligheten att
få bilstöd. Tidigare kunde de få skattebefrielse och
bensinskatterestitution, men även denna rätt har berövats
dem. När bilstödsreformen genomfördes upphörde också
landstingen att genom sin hjälpmedelsverksamhet bidra till
anpassning av motorfordon, vilket bl a skedde genom det s
k mopedbidraget. Sammantaget innebär detta att de
förtidspensionärer som är över 50 år och som på grund av
funktionsnedsättningar inte kan använda allmänna
kommunikationer står helt utan stöd. Följden blir att många
inte kan skaffa sig bil eller måste kanske göra sig av med den
bil de har och istället tvingas de använda sig av färdtjänst
och riksfärdtjänst. Det finns skäl att påpeka att man inte
behöver vara särskilt flitig färdtjänstresenär, för att
kostnaderna under en sjuårsperiod, som är bilstödets
omloppsperiod, ska komma upp i nivå med grundbidraget i
bilstödet.
Ett kriterium för att erhålla bilstöd är ''väsentliga
svårigheter'' att använda allmänna kommunikationer. Vad
som är att beteckna som ''väsentliga svårigheter'' är f n
föremål för olika tolkningar. Från handikapprörelsens sida
har i en rad olika sammanhang framförts stark kritik av
Riksförsäkringsverkets (RFV) överdrivet restriktiva
inställning. Försäkringsöverdomstolen (FÖD) har i en rad
avgöranden gjort en annan tolkning än RFV. Av antalet
ärenden som avgjorts till sökandes förmån, mot RFVs
yrkande, och karaktären av dessa ärenden kan slutsatsen
dras att FÖD har uppfattat att riksdagens beslut har en mer
generös innebörd än vad RFV:s tillämpning ger uttryck för.
RFV hävdar dessutom att man avser att fortsätta sin mer
restriktiva tolkning. Genom att RFV obstruerar FÖD:s
utslag är rättsläget på bilstödsområdet alltjämt mycket
oklart. En sökande kan inte mot bakgrund av FÖD:s domar
dra slutsatser om huruvida han kommer att erhålla bilstöd.
Även om det finns parallellfall avgjorda av FÖD kan man
ändå tvingas till en utdragen överklagningsprocess.
Några exempel kan tjäna till att belysa situationen:
Personer som kan gå, men saknar eller har mycket dåliga
armfunktioner anser RFV inte ska ha bilstöd. FÖD har en
annan uppfattning.Personer med t ex CP-skador, som
visserligen kan gå och även i starkt begränsad utsträckning
kan använda allmänna kommunikationer, men inte bör göra
det på grund av risken för att ansträngningarna kan
förorsaka felställningar och förslitningar, anser RFV inte
ska ha bilstöd. Detta är inte ännu prövat i FÖD.En
kvinna med halvsidig förlamning efter en stroke har nekats
bilstöd med hänvisning till att försäkringskassans
förtroendeläkare, som aldrig träffat kvinnan, bedömt att
hon kan ta sig ombord på en buss. I själva verket har hon
stora svårigheter att gå på ett plant golv med hjälp av
kryckkäpp. Detta ärende är ännu inte avgjort i FÖD.
Personer med stomier kan få bilstöd, däremot inte personer
med kroniska mag- och tarminflammationer som kan ha
avsevärt mycket större problem med att använda allmänna
kommunikationer.Kortväxta är en grupp som nekats
bilstöd trots att det är uppenbart att de har väsentliga
svårigheter att använda allmänna kommunikationer.
I den typ av ärenden som finns i exemplet ovan löses
problemen genom att kommunen går in och beviljar
färdtjänst. Man gör helt enkelt bedömningen att det inte är
rimligt att de personer det handlar om ska hänvisas till den
dåligt anpassade kollektiva trafiken. Trots detta finns det
exempel på personer som tvingats söka och beviljats
förtidspension sedan de nekats bilstöd. RFVs restriktivitet
går således så långt att bilstödets syfte i vissa fall motverkas.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör uttala att lagen
om bilstöd skall tillämpas mer generöst än vad som f.n. är
fallet och att detta bör ges regeringen tillkänna. Såväl en
mer generös tillämpning som en uppräkning av bilstödet till
1988 års värde bör rymmas inom ramen för det
reservationsanslag som regeringen föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en uppräkning av
grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet i syfte
att återställa värdet från den 1 oktober 1988,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet därefter
uppräknas enligt ett index som knyts till basbeloppet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillämpningen av lagen om
bilstöd till handikappade bör ske med en högre grad av
generositet än vad som för närvarande är fallet.
Stockholm den 22 januari 1991
Rolf L Nilson (v)
Berith Eriksson (v)
Margó Ingvardsson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Gudrun Schyman (v)