Vi har kunnat konstatera att färdtjänst numera finns i
landets samtliga kommuner.
Under uppbyggnadsskedet av färdtjänsten har
kommunerna bemödat sig om att ge en god service för de
människor som genom ett funktionshinder är utestängda
från andra kommunikationsmedel.
Nu tycks emellertid ambitionen avta i takt med
kommunernas försämrade ekonomi. Då kommunerna
tvingas till besparingsåtgärder är tyvärr färdtjänsten ett av
de ansvarsområden som blir föremål för besparingar.
Den mest markanta besparingsåtgärden är
samåkningen. Följden med samåkningen är att spontana
resor förhindras, väntetider blir längre, resvägarna längre
och jobbigare. Man kan inte passa tider hos läkare,
tandläkare, behandlingar, frisör etc. Besparingsåtgärderna
medför också att antalet resor per månad minskas, resor
tillåts endast under vissa tider på dygnet, det blir ändringar
av zonindelningar som innebär högre reskostnader, resor
förbjuds under ''röda dagar'' etc.
År 1979 (SFS 1979:558) tillkom lagen om
handikappanpassning av allmänna färdmedel. Färdmedlen
skulle under en tioårsperiod successivt anpassas och vara
anpassade för människor med funktionsnedsättningar år
1989.
De åtgärder som hittills vidtagits uppfyller dock inte de
krav som ställdes vid förarbetena till lagen. Således utstängs
många människor från att kunna åka kollektiva färdmedel
och hänvisas till färdtjänsten.
Kommunernas ansvar när det gäller färdtjänsten
framgår av förarbetena till socialtjänstlagen där det sägs att
''Färdtjänsten bör dimensioneras så att den kan möta de
behov av service som finns hos yngre och äldre''. Det är
beklagligt att konstatera att kommunerna i sin
besparingsiver tar avstånd från det ansvar som åvilar dem.
Kommunerna har sedan 1974 (SRF 1974:840) erhållit
statligt bidrag till en del av sina färdtjänstkostnader. Det
måste i dag, med tanke på den ansträngda ekonomin, finnas
möjlighet att förknippa det statliga bidraget till
kommunerna med krav på viss kvalitet på färdtjänsten.
Kommunerna bör uppmanas att t.ex. arbeta för
genomförande av länsfärdtjänst som med gott resultat finns
genomförd i Stockholms och Östergötlands län.
Socialstyrelsen, som är verkställande myndighet, bör
innan bidrag utgår kräva en noggrann och specificerad
redogörelse av kommunerna hur färdtjänsten organiseras
och finansieras. Det bör åvila socialstyrelsen att göra
uppföljningar och på så sätt följa utvecklingen inom
färdtjänstområdet i kommunerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om färdtjänsten i kommunerna.
Stockholm den 22 januari 1991
Ingvar Björk (s)
Börje Nilsson (s)