Vänsterpartiet vill sänka alkoholkonsumtionen i linje
med WHOs 25 procents mål. I motionen föreslås: ökad
beskattning av alkoholnäringen, integrera
alkoholinformationen i utbildningen av all
sjukvårdspersonal, sammanför den statliga
alkoholverksamheten till en enda myndighet, satsa på
företagshälsovården för minskad alkoholkonsumtion.
Om alkoholpolitiken
För sex år sedan ställde vänsterpartiet sig bakom
Världshälsoorganisationens (WHOs) Europamål om att
fram till år 2000 sänka alkoholkonsumtionen i Sverige med
25 %. I dag finns inga trender eller prognoser som tyder på
att vi skulle nå denna målsättning. Det är snarare så att med
den ökningstakt som alkoholkonsumtionen årligen har så
kommer Sverige att öka sin alkoholkonsumtion med över
25 % fram till sekelskiftet.
Alkoholen kallas vår tids största sociala och medicinska
problem. Trots att den svenska alkoholkonsumtionen, sett i
ett internationellt perspektiv, är relativt måttlig så skapar
den problem för samhället. En halv miljon svenskar
använder den i direkt skadlig utsträckning, och utöver detta
så är alkoholen den viktigaste enskilda faktorn bakom
sjukdomar, olyckor, brottslighet och för tidig död bland
svenskar i yrkesverksam ålder.
Alkoholen är bidragande orsak till en rad
sjukdomstillstånd och medför en stor belastning på
sjukvården. I var tredje säng på våra sjukhus ligger någon
vars sjukdom eller olycka kan relateras till alkoholen.
Alkoholbruket påverkar också behandlingen av olika
sjukdomar bland annat genom alkoholens farmakologiska
samverkan med andra läkemedel.
Men det är inte bara medicinska skador som alkoholen
ger, alkoholmissbrukets sociala skador är omfattande.
Barn- och kvinnomisshandeln för med sig lidanden vars
storlek är svår att uppskatta.
De fysiska, psykiska och sociala skadorna beror i första
hand på hur mycket och under hur lång tid man dricker.
Men det är också så att flertalet alkoholkonsumenter inte är
beroende av alkohol men ändå kan drabbas av dess
skadeverkningar; genom olyckor, genom att bli utsatt för
brott eller drabbas av akuta alkoholförgiftningar. Direkt
beroende av alkohol är mellan 10 och 15 % av
befolkningen.
Inställningen till alkohol i det svenska samhället är dock
något ambivalent. Uttalanden, attityder och regler som tar
avstånd från alkohol förekommer sida vid sida med
attityder och förhållanden som idealiserar alkoholbruk och
berusning. Den ökade internationaliseringen har också
medfört att det tidigare svenska alkoholbruket
kompletterats med alkoholbruk och traditioner från andra
kulturer. Detta har inneburit att särskilt högkonsumenterna
tagit till sig ytterligare vanor som dagligt vindrickande, nya
drinkritualer och regelbundnare pubbesök. I ett långt
perspektiv har utvecklingen hos oss gått från användandet
av alkohol i rituella religiösa sammanhang, över
alkoholdrickande vid särskilt festliga tillfällen till ett
allmänt veckoslutsdrickande. En utveckling som i sig kan
ses som olycklig.
Det som vi kan kalla alkoholkapitalet styr i allt större
utsträckning detta vårt drickande, inte bara själva
alkoholtillverkningen och distributionen utan även våra
värderingar och dryckesmönster. Det är en biljonindustri
med mycket höga vinster som trots att den lever på mångas
olycka har en mycket fri etableringsrätt, särskild inom EG.
I vänsterpartiet är vi inte främmande för att beskatta denna
näring hårdare för att låta den betala de samhällsskador
som alkoholen åstadkommer.
Det råder en stor enighet bland forskare om att en ökad
totalkonsumtion även ger ökade skadeverkningar. En hög
totalkonsumtion i ett land ger fler högkonsumenter och fler
alkoholskadade. Detta kan bara resultera i en slutsats och
det är att vi måste reducera den totala konsumtionen.
Största problemet är då de krafter som har ekonomisk nytta
av alkholhanteringen för de kommer inte att frivilligt, och
utan mycken vånda, låta sin marknad krympa.
Med den komplexitet som problemet har måste också
åtgärderna vara många. När det gäller drogpolitiken finns
det i huvudsak två stridande filosofier. Anser man att
drogproblematiken är ett symtom på sociala eller psykiska
faktorer så riktar man åtgärderna mot att undanröja
samhällets eller individens problem. Anser man däremot att
det är själva drogen, exempelvis alkoholen, som förorsakar
problemen så riktar man åtgärderna mot konsumtionen.
Detta är en förenklad bild av dessa två ytterligheter och som
teoretiska modeller så fungerar de inte särskilt bra i
praktiskt arbete.
Vänsterpartiet har en mer pragmatisk inställning till
problemet. Vi tror att det behövs varierande insatser.
Enbart reglering, lagar eller enbart förebyggande arbete är
var för sig inte tillräckliga. Det är lämpliga kombinationer
som kan ge resultat. Tre viktiga områden kan anges:
bevarandet och en fortsatt utbyggnad av välfärden,
psykosocialt förebyggande insatser, information samt vissa
regleringar. Samma tankegångar finns i 1977 års
alkoholpolitiska riksdagsbeslut.
Grunden för att motverka alkoholskadorna är en allmän
välfärdspolitik avsende arbetsmarknad, boendet och
fritiden samt en god socialpolitik i syfte att ge människor
goda levnadsförhållanden.
Informationsinsatser måste göras kontinuerligt för att
upplysa om skadeverkningarna. Vi vill här prioritera
områden/situationer som trafiken, till lands och sjöss,
arbetslivet, alkoholkonsumtion under graviditeter och i
tonåren. Vi anser att dessa ''situationer'' ska hållas helt
alkoholfria.
Alkoholinformationen måste integreras på hälso- och
sjukvårdens alla nivåer, från huvudmän till patientnivå. Det
viktigaste här torde vara att få in den som en del i
utbildningen av läkare, kuratorer, sjuksköterskor och
annan personal. Detta gäller självfallet även
företagshälsovården där man i hög grad har en
förstahandskontakt med de människor som håller på att få
avancerade alkoholvanor.
Som central myndighet på området har socialstyrelsen
det övergripande myndighetsansvaret för att
alkoholkonsumtionen sänks. Det är därför märkligt att den
byrå, som handhade dessa frågor vid styrelsens
omorganisation den 1 januari 1990, nästan helt utplånades.
Frånsett informationsdelen har hela specialsektionen
försvunnit.
Vänsterpartiet anser att detta var olyckligt. På flera håll
i världen har man med framgång sammanfört statliga organ
som sysslar med alkoholfrågor till en central myndighet och
detta med lyckat resultat. Ett exempel är
Rusdrycksdirektoratet i Norge. Det kan vara värt att göra
ett sådant försök även i Sverige; att samla kunskap,
information och tillsyn vid en myndighet. Vi antar att det i
dag är lämpligt att samla en sådan myndighet kring CAN.
Företagshälsovården har som tidigare sagts stora
möjligheter att tidigt nå människor med begynnande
alkoholproblem. Ett landsomfattande projekt borde där
initieras för att nå de tio procenten högkonsumenter som
dricker upp hälften av vår totalkonsumtion. Vänsterpartiet
ser positivt på att företagshälsovården ges ekonomiska
möjligheter att prioritera den förebyggande, uppsökande
och behandlande verksamheten för att få ner
alkoholkonsumtionen i linje med WHOs mål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattning av alkoholkapitalet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att i utbildningen integrera
alkoholinformation för dem som skall arbeta inom hälso-
och sjukvården,
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning som
syftar till att sammanföra all statlig verksamhet omkring
alkoholfrågor till en särskild myndighet,
4. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
utreder möjligheterna att i samarbete med
företagshälsovården genomföra verksamheter för att
minska alkoholkonsumtionen.
Stockholm den 17 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)