Sexuella övergrepp på barn har funnits i alla tider.
Samhällets syn på dessa har hittills oftast gått ut på att
blunda för dessa kränkningar. Starka aggressioner har
riktats både mot offren och deras försvarare. Sexuella
övergrepp på barn väcker obehag, förvirring och
avståndstagande.
De som varit förövarna finns i alla samhällsklasser. De
sker inte heller alltid inom familjens ram, utan även bland
dem som yrkesmässigt arbetar med barn.
Först på senare tid har man fått klarlagt -- genom vuxna
vittnesmål -- hur deras liv förstörts och förändrats genom
övergrepp i barndomen. Övergreppen har inte sällan lett till
psykisk sjukdom, framför allt därför att ingen tagit dem på
allvar, när de berättat sanningen.
Med ett riktigt stöd av sakkunniga och närstående kan
man göra mycket för de utsatta barnen. Man kan t.ex.
förhindra att barnen ''straffas'' för sina avslöjanden genom
att tas från familjen och placeras i fosterhem. Under
förutsättning att förövaren förbjuds att bo i familjen kan
syskon och den andra föräldern vara den bästa miljön för
offret.
Ytterligare ett skäl till att förövaren bör hindras att bo i
familjen är att eventuella syskon blir nya offer, när det
utsatta barnet tas ifrån familjen.
Senare tids erfarenheter har visat att en förövare efter
fällande dom och avtjänat fängelsestraff flyttat till annan ort
och där upptar brotten.
Det är viktigt att forskningsarbetet kring denna
problematik ökar. Samtidigt som det är viktigt att hålla
kraven på rättssäkehet höga så att inga oskyldiga döms.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att forskning görs
kring problematiken med sexuella övergrepp på barn.
Stockholm den 18 januari 1991
Gunnar Björk (c)
Karin Starrin (c)