Handikappade finns i alla samhällsgrupper och deras
livssituation växlar på samma sätt som andra människors.
För folkpartiet liberalerna är det viktigt att prioritera
arbetet med att ge handikappade rätten till ett så fullvärdigt
liv som möjligt.
De handikappades livssituation i Sverige i dag skall inte
jämföras med hur de handikappade hade det förr i tiden,
eller hur de har det i andra länder. Deras livsvillkor måste
alltid jämföras med villkoren för dem som inte är
handikappade. Vår målsättning är att minimera
skillnaderna i livsvillkor mellan handikappade och icke-
handikappade.
Varje människa har rätt att vara oberoende, att själv få
bestämma över sitt liv. Detta är en liberal grundtanke.
Principen måste även omfatta människor med handikapp.
Vår handikappolitik syftar till att så långt som möjligt
undanröja de svårigheter och hinder som förorsakas av
handikappet. De valmöjligheter som en icke-handikappad
har när det gäller utbildning, fritidssysselsättning, arbete
och bostad måste i största möjliga utsträckning också finnas
för den som är handikappad.
Förbättringar för handikappade har skett. Vi har
glädjande nog fått se en del av våra initiativ förverkligade.
Fortfarande finns dock stora brister: flertalet saknar
möjlighet att påverka sitt eget personliga stöd, många
handikappade saknar tillträde till arbetsmarknaden eller till
annan sysselsättning, levnadsvillkoren för familjer med
handikappade barn är svåra, de handikappades
boendevillkor är ofta undermåliga, riksdagsbeslutet om att
kollektivtrafiken skulle vara handikappanpassad i slutet av
1980-talet har inte förverkligats, möjligheten till
funktionella hjälpmedel är ofta begränsad.
Regeringen är inte okunnig om dessa brister. Trots detta
lyser reformerna med sin frånvaro i årets
budgetproposition. De handikappade hör fortfarande till
det glömda Sverige.
Handikappolitiken spänner över ett vitt område och
förväntas tillgodose behov hos människor vars önskemål är
högst varierande. Människor med olika handikapp har olika
stödbehov. Därför måste handikappolitiken präglas av
flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter -- att öka
valfriheten.
I denna partimotion ger vi förslag till betydande
reformer inom handikappolitiken. 1989 års
handikapputredning överväger dessutom att föra fram
förslag till utökad rättighetslagstiftning för olika
handikappgrupper. Vi avvaktar därför utredningens
betänkande inom detta område. I andra motioner från
folkpartiet liberalerna för vi fram ytterligare ett antal
förslag om förbättringar för de handikappade.
2. Personlig assistans
Varje människa har rätt att vara oberoende. För att en
person med funktionshinder skall få möjlighet till detta
måste det personliga stödet ges ökad prioritet.
Samhällets service och vård måste syfta till att stärka de
handikappades integritet, trygghet och valfrihet. Det krävs
aktiva åtgärder för att dessa mål skall kunna förverkligas.
Att få välja och själv utforma det personliga stödet är en
viktig förutsättning för att handikappade skall få inflytande
över sitt eget liv.
Barn med handikapp måste t.ex. kunna tillgodogöra sig
undervisning och fritidsaktiviteter på samma villkor som
andra barn. En förutsättning för att detta mål skall kunna
förverkligas är kontinuitet. Ett barn med svårt handikapp
är beroende av ständig hjälp från någon som känner honom
eller henne väl.
Vuxna handikappade har behov av stöd i en mängd olika
situationer. Det måste finnas personal tillgänglig på platser
där den handikappade befinner sig under dagen.
Den handikappade möter i dag ständigt nya människor,
som skall bistå med hjälp. Dessutom måste den dagliga
livsföringen schemaläggas i detalj för att det vid varje
tidpunkt och på varje plats skall finnas möjligheter att få
den hjälp som behövs. Det leder till stora problem för den
som har svårt att göra sig förstådd.
Handikappade måste kunna få personliga vårdare eller
assistenter, människor som de lär känna och har förtroende
för. Det är viktigt inte minst för barn med handikapp att
assistenterna knyts till den handikappade själv och inte till
olika verksamheter. Assistenterna skall också kunna
anställas direkt av familjen eller, om det är en vuxen person,
av den handikappade själv. Det måste i så fall vara på
familjens eller den enskildes eget initiativ.
Möjligheten för de direkt berörda att i dag få bestämma
vilken person som skall ge hjälp och service tillgodoses i
mycket liten omfattning. Enligt 1989 års
handikapputredning är det endast 8% av de svårt
funktionshindrade som kan påverka vem som skall ge hjälp
och service i deras hem i mycket privata situationer.
Stödformerna i dag kännetecknas av en betydande
splittring. En stor del av det personliga stödet till de
handikappade lämnas av hemtjänsten. Personligt stöd
lämnas också av arbetsmarknadsverket, nämnden för
vårdartjänst, landstingen, barnomsorgen och från
skolhuvudmännen. Kännetecknande för de olika insatserna
är att graden av personlig anknytning varierar. Reglerna är
olika och en och samma person kan få personligt stöd från
olika huvudmän.
Kostnaderna för dessa stödinsatser belastar främst
kommunerna, men i varierande grad. I en kommun kan det
finnas få personer med behov av omfattande stödinsatser. I
en annan lika stor kommun kan det finnas flera som
behöver hjälpen. Har kommunen en svag ekonomi kan det
påverka dess benägenhet att ge det stödet. Särskilt för små
kommuner kan stora problem uppstå, om det finns många
invånare med behov av hjälp.
Kommunerna har olika förutsättningar att ge god service
och omsorg. Fattiga kommuner och kommuner med stor
andel äldre torde i dag ofta ha stora svårigheter att svara för
en god service och omsorg. Riksdagen har nyligen beslutat
att kommunernas ansvar för äldre och de handikappades
stöd, service och boende skall öka och tydliggöras.
Statsbidragen till kommunerna för denna verksamhet
kommer att läggas om och bli mer behovsrelaterade än
tidigare. Detta ökar kommunernas förutsättningar att ge en
flexibel och och mer anpassad service.
Inom handikappomsorgen är rätten till personlig
assistans ett av flera prioriterade områden för folkpartiet
liberalerna. Det finns grupper av handikappade som har
mycket omfattande behov av stöd och assistans. Det är
viktigt att denna grupp garanteras denna rätt oavsett var i
landet de bor. Detta stöd kan eventuellt finansieras via
socialförsäkringen. Inom socialförsäkringen finns bl.a.
förmånerna handikappersättning, vårdbidrag och
närståendepenning. Försäkringskassan har genom
handläggningen av ärenden om handikappersättning och
vårdbidrag erfarenhet av att bedöma stöd- och
hjälpbehov.Inom socialförsäkringen finns bl.a. förmånerna
handikappersättning, vårdbidrag och närståendepenning.
En finansiering via socialförsäkringen garanterar en mer
jämlik fördelning av det personliga stödet och bör därför
studeras närmare.
Ett intressant projekt för att skapa alternativ till
hemtjänsten och öka valfriheten för människor med
funktionshinder startades inom ramen för det s.k. STIL-
projektet i januari 1987. Projektet har nu permanentats.
STIL:s grundtanke är att människor med behov av
personlig assistans är de bästa experterna på sina egna
behov, och bättre än någon annan kan avgöra när, hur och
av vem de vill ha sin service.
Projektet innebär att de resurser som i vanliga fall
används till hemtjänst, ledsagarservice, arbetsbiträde m.m.
läggs i en pott och disponeras av den funktionshindrade för
anställning av egna assistenter.
Systemet med personliga assistenter är från liberala
utgångspunkter mycket tilltalande. Den enskilde får större
möjligheter att själv forma sin vardag. Självständighet och
rörelsefrihet ökar. Beroendet av myndigheter och stela
rutiner blir mindre. STIL-projektet ligger helt i linje med
folkpartiet liberalernas ambition att förbättra
livsbetingelserna för dem som lever i det glömda Sverige
och måste därför utvidgas.
3. Familjer med barn som har handikapp
Förr tog samhällets institutioner hand om de flesta barn
med utvecklingsstörning och andra grava handikapp. Det
var sällsynta undantag att barnen bodde kvar hos sina
föräldrar och syskon. Vår tids handikappade barn växer
däremot som regel upp med sina familjer eller, vid mycket
svåra handikapp, i familjehem, grupphem eller elevhem.
Det är en riktig utveckling som måste fortsätta.
Normaliseringen ställer krav på att stat, landsting och
kommuner tar sitt ansvar för att kompensera barnets
handikapp. Den enskilda familjen måste få resurser och
stöd att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
Erfarenheten visar att levnadsvillkoren för familjer med
handikappade barn oftast är mycket ansträngda. Varannan
familj med ett gravt handikappat barn får nästan aldrig sova
en hel natt och det gäller inte bara en övergångsperiod utan
under årtionden.
Många tror att situationen lättar med åren. Det kan
stämma för en del, men ofta blir det tvärtom tyngre för varje
år som går. Vården blir mer krävande -- oron för hur det
skall bli ''sedan'' ökar. Den sociala isoleringen blir allt
större.
Många familjer tvingas förändra sitt förvärvsarbete.
Framför allt gäller det kvinnorna. I familjer med
utvecklingsstörda barn får oftast mödrarna ändra sina
arbetsförhållanden. Många kvinnor slutar helt att
förvärvsarbeta.
Även på syskonen ställs det stora krav. Många föräldrar
till barn som har grav utvecklingsstörning anser att
syskonen dagligen utsätts för orimliga krav.
Varje familj är unik. Därför kan samhällets stöd inte
stöpas i samma form. Insatserna måste knytas till den
enskilda familjen. Valfriheten är en viktig
utgångspunkt för folkpartiet liberalernas förslag om hur
stödet bör utformas i framtiden.
Valfriheten stärker den enskilda familjens
integritet. Det är familjens behov, som skall vara
styrande. Familjen skall inte behöva känna sig prisgiven åt
myndigheternas godtycke.
Förenta nationernas generalförsamling har antagit en
konvention om barnets rättigheter. Sverige har nyligen
ratificerat denna. Konventionen innehåller bestämmelser
avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och
att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande.
Av konventionens artikel 23 framgår att barn med
handikapp liksom alla andra barn har rätt till ett fullvärdigt
och anständigt liv, innebärande bl.a. ett aktivt deltagande i
samhället. Det är viktigt att svensk handikappomsorg på
alla punkter kan leva upp till konventionens krav.
3.1 Bättre avlastning till föräldrar med handikappade
barn
Föräldrar med handikappade barn skall själva få avgöra
hur de vill att stödet från kommun, landsting och stat skall
utformas. Ett bra stöd till föräldrar med handikappade barn
skall präglas av respekt för deras sätt att se på sin egen
familjesituation och inriktas på att hjälpa dem att finna sin
egen väg. Samhället skall inte lägga några moraliska
värderingar på olika vårdformer. De familjer som inte orkar
att på heltid sköta om sitt handikappade barn i hemmet skall
inte skuldbeläggas. Samhället måste verka för bra lösningar
på grundval av vad varje familj anser vara det bästa för sitt
barn.
Ett stort problem för familjer med gravt handikappade
barn är den stora avsaknaden av avlastningshem eller
boendeformer som kvalitativt uppfyller de krav som
föräldrarna med rätta ställer.
Omsorgslagen föreskriver att vårdhem för barn och
ungdomar avvecklas. Vi tycker att det är rätt att avveckla
den gamla sortens institutioner. Även om de allra flesta
barn med handikapp kan bo hos sina föräldrar får det inte
innebära att kvalificerade hjälpinsatser för dessa barn inte
byggs ut. Vissa barn behöver under kortare eller längre
perioder hjälp med såväl vård som boende. Utvecklingen av
sådan vård har inte skett i önskad takt.
De flesta föräldrar som efterfrågar institutionellt stöd
önskar att få samarbeta med en mindre grupp av
vårdpersonal. Ofta kan de möta upp till ett 50-tal personer
vid sina vårdkontakter. Dessa föräldrar vill inte heller
erbjudas familjehem, eftersom detta upplevs som att
samhället anser att de kan ersättas av andra föräldrar med
större förmåga att ta hand om barnet.
Om det handikappade barnet garanteras plats på ett
kvalificerat korttidshem/elevhem orkar föräldrarna med
samvaro i hemmet i perioder. Vid ett stabilare hälsoläge kan
dessa perioder förlängas. Vi anser därför att tillgången till
avlastningshem för föräldrar med handikappat barn måste
öka.
Föräldraföreningen ALF -- Anpassade Lösningar för
Flerhandikappade -- arbetar aktivt för att samhällets stöd
till familjer med handikappade barn skall ges en mer
flexibel och anpassad form i enlighet med de berörda
familjernas behov. Det är viktigt att kommuner, landsting
och stat är lyhörda för de önskemål som dessa
föräldragrupper ställer.
3.2 Förbättra vårdbidraget
Att vårda ett handikappat barn hemma ställer stora krav
på familjen. Ofta måste någon av föräldrarna avbryta sitt
förvärvsarbete, vilket kan leda till en svår ekonomisk
situation. Vårdbidraget är en ersättningsform inom
folkpensioneringen som förälder har rätt till för barn som
är i behov av särskild tillsyn eller vård under längre tid. I
december 1989 utbetalades ca 14 900
vårdbidrag. Omräknat till ''hela'' vårdbidrag var
antalet 10 700.
Vårdbidraget
uppgår från den 1 januari 1991 till 2
basbelopp. Detta innebär att helt vårdbidrag för 1991
uppgår till 64 400 kr. Denna ersättning är otillräcklig.
Det är därför angeläget att det sker en höjning av
vårdbidraget. Folkpartiet liberalerna anser att grunden för
ett helt vårdbidrag skall höjas till 2,5 basbelopp. För den
enskilda familjen skulle detta innebära att ett helt
vårdbidrag under budgetåret 1991/92 skulle uppgå till 80 500
kr. om året, dvs. en förbättring med drygt 1 341
kr. i månaden. En höjning av vårdbidragen enligt
vårt förslag skulle för budgetåret 1991/92 öka utgifterna
med 212 milj.kr. Denna höjning inkluderar också en
motsvarande höjning av ferievårdsbidraget.
3.3 Skilj merkostnadsersättningen från vårdbidraget
En del av vårdbidraget kan utgå som skattefri
merkostnadsersättning. Det förutsätter att merkostnaderna
uppskattas till minst 18 procent av ett basbelopp. Av de
utbetalade vårdbidragen under budgetåret 1989/90 utgjorde
ca 7 procent skattefri merkostnadsersättning. Detta
motsvarade 52 milj.kr. De föräldrar som erhåller skattefri
merkostnadsersättning har ofta barn som är gravt
handikappade. Vårdbidraget är ATP-grundande inkomst.
Det gäller dock inte den del av vårdbidraget som utgår som
skattefri merkostnadsersättning. Den praktiska innebörden
av detta är att föräldrar med mycket gravt handikappade
barn kan få lägre ATP eftersom det ofta är just dessa som
får en stor del av bidraget som merkostnadsersättning.
Vi anser att dessa regler bör ändras.
Merkostnadsersättningen till föräldrar som vårdar ett
handikappat barn bör i princip jämställas med
handikappersättningen.
Handikappersättning är en skattefri ersättning för
merkostnader p.g.a. handikapp. Den ges till personer som
fyllt 16 år och handikappet måste ha inträffat före 65 års
ålder. För att man skall kunna få ersättningen måste
funktionsförmågan vara nedsatt och väntas bli bestående
under viss tid.
Vårdbidraget bör ändras så att det alltid i sin helhet utgår
som en skattepliktig ersättning och är ATP-grundande.
Vårdbidraget bör därmed i ökad utsträckning utgöra en
ersättning för utfört arbete. Merkostnadsdelen bör ses som
förenat med barnets handikapp och därför utgå i form av
ersättning för de merkostnader som handikappet medför.
Merkostnadsersättningen bör utgå utöver vårdbidraget
enligt liknande principer som handikappersättningen. Vi
föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
återkomma med ett förslag om detta.
3.4 Förtidspensionera inte ungdomar som studerar
När det handikappade barnet fyller 16 år övergår
vårdbidraget till barnet i form av pension och eventuell
handikappersättning.
Även om barnet studerar utgår ersättning till barnet i
form av förtidspension. Folkpartiet liberalerna hävdar att
detta är fel. Riksdagen bör uttala att förtidspensionering av
ungdomar som studerar bör undvikas.
Om barnet fortsätter att studera borde eventuellt
vårdbidraget till vårdnadshavaren förlängas eller någon
form av studiestöd ges. Detta borde kunna ske på liknande
villkor som barnbidraget förlängs så länge ett barn studerar
i grundskolan och studiebidrag utgår för gymnasiestudier.
Denna åtgärd skulle rimma väl med vårt krav om att
ungdomar som studerar inte skall förtidspensioneras. När
det blir dags för dem att komma ut i arbetslivet skall deras
försörjningsmöjligheter prövas. Folkpartiet liberalerna
föreslår att regeringen ges i uppdrag att komma med ett
förslag om hur vårdbidraget kan förlängas eller hur en form
av studiestöd kan införas för den aktuella gruppen.
Ekonomiska faktorer får inte utgöra ett hinder för
handikappade ungdomar att flytta från föräldrahemmet till
eget boende. Den förälder som vårdar ett handikappat barn
under 16 år har som sagt rätt till vårdbidrag. Därefter utgår
förtidspension och handikappersättning till det
handikappade barnet. Den som vårdar barnet förlorar
kanske sin enda inkomst.
Detta kan medföra problem i strävan att ge
handikappade ett eget boende och ett mer självständigt liv.
Om barnet flyttar hemifrån kan den ekonomiska
situationen för föräldrarna bli ansträngd. Familjer med
handikappade barn måste därför ges betydande möjligheter
att leva ett så normalt liv som möjligt. Det är angeläget att
båda föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta om de så
önskar. Båda föräldrarna bör ges möjligheter till att ha
kontakten kvar med arbetsmarknaden under barnets
uppväxt. Stödet från stat och kommun måste i högre
utsträckning möjliggöra att föräldrarna kan fortsätta att
arbeta utanför hemmet.
3.5 Förbättra den tillfälliga föräldrapenningen
I dag kan tillfällig föräldrapenning utges för vård av barn
som fyllt 12 men inte 16 år i de fall barnet på grund av
sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat
handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Detta
behov upphör dock inte när barnet blir 16 år. Vi anser
därför att tillfällig föräldrapenning skall kunna utges även
för hemmaboende handikappat barn som studerar på högst
gymnasienivå då föräldern på grund av barnets sjukdom
måste avstå från förvärvsarbete.
3.6 Lek som träning
Leken har en central betydelse i alla barns liv. Den
fungerar som drivkraft i utvecklingens tjänst. Barnet får i
leken stimulans och motivation för att gå vidare i sin
utveckling. Den tidiga stimulansen är viktig för alla barn
men speciellt för barn med handikapp. Det gäller att ta vara
på alla möjligheter till utveckling för att förhindra
eventuella sekundära handikapp. För föräldrar och syskon
erbjuder leken en naturlig gemenskap och möjlighet till
träning av det handikappade barnet. Men barn med
handikapp behöver ofta särskilda leksaker som passar just
deras träning genom lek.
Det handikappade barnet kan få tillgång till pedagogiska
leksaker på olika sätt: genom att låna dem på lekotek,
genom barnhabilitering och hjälpmedelscentral eller genom
att föräldrarna köper dem.
Nya lekotek bör startas, så att alla familjer med
handikappade barn, oavsett var i landet de bor, kan få
tillgång till pedagogisk rådgivning och möjlighet att låna
lekmaterial.
Lekoteken måste ha tillräckliga resurser så att de kan
föra ut sin kunskap till förskole- och lågstadiepersonal.
Lekoteken har också en viktig roll att spela i den
samordnade barnhabiliteringen.
3.7 Hjälp barn med MBD
Barn med handikappet MBD (minimal brain
dysfunktion) måste uppmärksammas mer. Dessa barn
kännetecknas av att de har motoriska svårigheter,
koncentrationssvårigheter och svårigheter vid inlärning.
Uppfattningen om dessa orsaker varierar, men mycket
tyder på att det rör sig om någon lindrig hjärnskada. Det
finns dock inga belägg för att barnen är underbegåvade.
Dessa barn får lätt stämpeln att de är ''ouppfostrade och
bråkiga''. Barnen kan vara mycket påfrestande för sin
omgivning. De mognar inte i samma takt som sina
jämnåriga, men de flesta kommer under gynnsamma
förhållanden så småningom i kapp. MBD-symtomet växlar
under barnets uppväxt. Det lilla barnet kan ha
sömnsvårigheter. Mycket ofta utmärks beteendet av
överaktivitet, en ständig aktivitet utan mål.
Perceptionsstörningarna medför att de har svårt att sålla
bland intryck och blir på så vis lätt överstimulerade.
Bristande koncentration, sent tal, agressivitet är
utmärkande för dessa. I skolan uppstår ofta anpassnings-,
läs- och skrivsvårigheter. Problemen kan växa bort när
barnen blir större. Men tiden fram till dess är mycket
krävande för omgivningen.
Familjer som har barn med MBD måste få ett bättre stöd
från samhället. För detta krävs att den personal som
kommer i kontakt med barn som har MBD får erforderlig
utbildning och information om dessa barns särskilda behov.
Berörda myndigheter måste initiera insatser på området.
4. Stöd till föräldrar med funktionshinder
Det finns en allt större grupp föräldrar som har något
funktionshinder. En stor del av dessa föräldrar har
emellertid svårigheter att få adekvat assistans och bra
hjälpmedel för att klara föräldraskapet på samma villkor
som icke funktionshindrade.
Kunskapen om dessa föräldrars situation är bristfällig.
Det finns inte riktlinjer för t.ex. hemtjänst och färdtjänst
specifikt för dessa föräldrars behov. Många föräldrar med
funktionshinder har i dag betydande svårigheter att ge sina
barn den kontinuitet och den trygghet ett barn behöver.
Föräldrar med funktionshinder måste få bättre stöd för
att kunna uppfylla sitt föräldraskap. Om ett barn med
funktionshindrade föräldrar skulle bli socialt handikappat,
har det inte fått sina grundläggande rättigheter
tillgodosedda. Detta beror inte på att föräldrarna är
olämpliga som föräldrar, utan på att samhället inte förmått
ge föräldrarna det stöd de behövt för att överbrygga sitt
funktionshinder. Riksdagen bör därför begära en översyn
av stödet till föräldrar med funktionshinder.
5. Bättre stöd till människor som tillhör små och mindre
kända handikappgrupper
Någon enhetlig statistisk uppföljning av hur stora olika
handikappgrupper är finns inte. De data som tas fram är
inte jämförbara. Uppgifterna är framtagna med olika grad
av tillförlitlighet och vid olika tidpunkter. Ibland avser de
ett begränsat åldersintervall eller bygger på olika synsätt
rörande vad som anses vara funktionshinder.
Denna brist i statistiken kan delvis förklaras av att det
kan vara svårt att göra gränsdragningar för människor med
olika grad av funktionshinder. Graden av handikapp kan
vara olika och variera i olika skeden av livet. Många
människor kan dessutom ha två eller flera funktionshinder
samtidigt.
1989 års handikapputredning har i sitt
kartläggningsbetänkande (SOU 1990:19) konstaterat att
kunskapen om små och mindre kända handikappgrupper är
ett hinder i arbetet för att bättre kunna tillgodose deras
behov av hjälp och stöd. Problemen kan också, enligt
utredningen, förklaras av otydliga ansvarsförhållanden som
hör ihop med att bl.a. socialtjänst, habilitering och
rehabilitering sällan eller aldrig möter vissa
handikappgrupper.
De särskilda behoven hos människor som tillhör små och
mindre kända handikappgrupper är av både medicinsk,
social och psykologisk karaktär.
Medicinskt föreligger svårigheter för läkare och annan
personal att ställa rätt diagnos och känna till speciella
komplikationer. Möjligheten att följa med i den
vetenskapliga utvecklingen avseende behandling m.m. kan
också vara begränsad.
Sociala och psykologiska hinder utgörs av det faktum att
den enskilde och dennes närmaste ofta är ensamma i sin
situation. De har inga andra att utbyta erfarenheter med.
Berörda personalkategorier är ofta dåligt insatta i den
speciella problematiken och känner ofta själva en
otillräcklighet.
Det är därför viktigt med en viss samordning för att
tillgodose behovet av information, kunskap och kontakter.
En bas för en sådan verksamhet kan vara den
regionindelning som finns inom sjukvården. För vissa
grupper kan det i stället vara lämpligt att resurserna
koncentreras till en eller två platser i landet. Det
övergripande planeringsansvaret för dessa enheter bör
finnas hos en myndighet, t.ex. socialstyrelsen, medan själva
verksamheten kan drivas av sjukvårdshuvudmännen.
I denna motion föreslår vi att det inrättas (5.1) centra för
barn med ovanliga handikapp och (5.2) centra för
hjärnskador.
5.1 Barn med ovanliga handikapp
För familjer med barn som har ovanliga handikapp
uppstår speciella problem. Exempel på sådana handikapp
är cystisk fibros, barnreumatism, tarmsjukdomar och
muskeldystrofi. Dessa sjukdomar är så pass ovanliga att
kunskapen hos t.ex. lärare, vårdpersonal m.fl., som
kommer i kontakt med barnet ofta är dålig. Detta innebär
att förståelsen för barnets speciella problem blir bristfällig
och att föräldrarna får ett dåligt stöd när det gäller att ta
hand om barnet.
Det är viktigt att det ges förutsättningar att bygga upp
specialistkompetens inom dessa handikappområden. Vi
föreslår därför att träningscentra för barn med ovanliga
sjukdomar inrättas. Under kommande budgetår föreslår vi
att 15 milj.kr. avsätts till detta ändamål. Dessa skall kunna
fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt
och ge kunskap i de fall kompetens hos andra instanser
saknas. Ett exempel på ett sådant träningscenter är Frambu
Helsecenter i Norge.
Frambu är ett informations- och behandlingscenter för
många olika grupper med mindre kända handikapp. Det ägs
av en stiftelse och vistelser där finansieras via
socialförsäkringen. Centret erbjuder en rad olika aktiviteter
och organiserar vistelser, lägerveckor och kurser för
personer med samma diagnos m.m.
5.2 Hjärnskadecentra
Hjärnskador är en icke ovanlig konsekvens av såväl
olycksfall som sjukdomar i centrala nervsystemet. Antalet
hjärnskador anges till över 20 000 per år i landet varav något
hundratal är av omfattande art. Den sjukvård vi har i
Sverige innebär att vi ofta kan rädda livet på personer med
svåra skallskador. Däremot finns stora brister när det gäller
diagnostik och rehabilitering. Det gäller särskilt sådana
skador som leder till kognitiva störningar, t.ex.
koncentrationsproblem och bristande språkfunktioner. Om
diagnostiken är bristfällig är det också svårt att sätta in
adekvata åtgärder.
Alltför många människor ådrar sig i dag också
ryggmärgsskada i samband med t.ex. trafik- och
dykolyckor. Det är viktigt att de får möjlighet till snabb
rehabilitering i en bra miljö.
Frykcentret i Värmland, som drivs i enskild regi och tar
emot patienter remitterade från hela landet, har nått
mycket goda behandlingsresultat. Vid sidan av den
rehabiliterande verksamheten erbjuder de social
gemenskap och spännande fritidsverksamhet. Det finns
behov av flera sådana centra i Sverige. Skapandet av dessa
bör därför stimuleras.
Riksdagens socialutskott har dessutom vid flera tillfällen
konstaterat, senast i betänkande 1989/90:SoU17, att vården
av de svårt hjärnskadade patienterna är mycket eftersatt.
Några åtgärder med anledning av detta har inte vidtagits.
Vi föreslår nu att resurserna för detta eftersatta
vårdområde förbättras. För detta ändamål vill vi anslå 15
milj.kr. för att inrätta ett center för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det
får ankomma på regeringen att närmare överväga huruvida
verksamheten skall ges ett centralt eller regionalt
huvudmannaskap.
6. Bygg ut tolkverksamheten
Sedan 1982 har hälso-och sjukvårdshuvudmännen
ansvar för tolktjänst till döva, gravt hörselskadade och
dövblinda. I samband med att detta ansvar överfördes
ökades statens ersättning till landstingen inom ramen för
sjukförsäkringen för att täcka vissa delar av landstingens
kostnader för tolktjänst. I sjukvårdshuvudmännens ansvar
ingår att tillhandahålla tolk oavsett om uppdraget ingår i
deras betalningsansvar eller om det är debiteringsbart.
Fr.o.m. 1990 ingår även gruppen gravt talskadade i
sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde.
I princip finns inga begränsningar i möjligheten att få
tolktjänst. I praktiken är dock tillgången på tolkar
begränsade. Alla beställningar kan inte tillgodoses.
Hälso- och sjukvårdens kostnader för tolktjänster
uppgick till ca 35 milj.kr. under år 1989. Därutöver
debiterade sjukvårdshuvudmännen tolktjänster till
myndigheter, skolor, organisationer samt enskilda
arbetsgivare omfattande ca 10 milj.kr.
Under 1990 har socialstyrelsen gjort en kartläggning av
landstingens tolkverksamhet. Kartläggningen pekar på att
det finns behov av ca 100 nya tolktjänster för att på ett
acceptabelt sätt tillgodose behoven. Detta motsvarar i
princip en utbyggnad av verksamheten med 50 procent.
Vi föreslår att ersättningen till sjukvårdshuvudmännen
för tolktjänst för 1992 ökas med 15 milj.kr. för att
åstadkomma denna nödvändiga ambitionshöjning av
tolkverksamheten.
7. Utbildning åt alla
Inom den obligatoriska skolan skall alla barn kunna
delta i undervisningen oavsett om de har ett handikapp eller
ej. I dag integreras också allt fler handikappade barn i den
vanliga skolundervisningen. Denna integrering måste
fortsätta.
Beroende på handikappets art och skollokalernas
tillgänglighet varierar dock handikappades
undervisningsstandard. Ibland saknas exempelvis
möjligheter för den handikappade att delta i alla ämnen.
Det händer t.ex. ofta att rörelsehindrade barn ''slipper''
idrott under förevändning att han/hon har sjukgymnastik.
Andra har befriats från slöjd därför att slöjdsalen inte varit
tillgänglig för rullstolar.
Utbildning för psykiskt utvecklingsstörda barn och
ungdomar ges i särskolan. I den obligatoriska delen av
särskolan ingår grundsärskolan och träningsskolan. Den
senare är avsedd för dem som inte kan tillgodogöra sig
undervisningen i grundsärskolan.
Sedan den 1 juli 1988 har vuxna psykiskt
utvecklingsstörda rätt till vuxenutbildning inom ramen för
särvuxutbildningen. SärVux syftar till att ge vuxna psykiskt
utvecklingsstörda möjlighet att skaffa sig kompetens som
motsvarar den som ges i grundsärskolan.
Det finns oroande signaler om att särvuxutbildningen
inte i tillräcklig utsträckning kommer de utvecklingsstörda
till del. Antalet undervisningstimmar som tilldelats är
otillräckligt. För närvarande finns det medel avsatta för ca
54 000
undervisningstimmar, medan behovet för att
riksdagens beslut från år 1988 skall kunna förverkligas
uppskattats till 100 000.
Därför föreslår vi att nuvarande SärVux tillförs
ytterligare 30 milj.kr. för att kunna nå upp till beslutat antal
undervisningstimmar.
Undervisning på träningsskolenivå ger oftast enbart
möjlighet till en mycket begränsad intellektuell träning. För
de utvecklingsstörda kan den likafullt vidga deras
möjligheter att leva ett rikt och aktivt liv.
Det är fel att utvecklingsstörda i princip inte får delta i
samma utbildning mer än en gång. Mot bakgrund av att
samhället snabbt förändras och att utvecklingsstörda många
gånger mognar sent och har dåligt minne, bör de kunna få
gå en utbildning mer än en gång för att repetera eller bättra
på sina kunskaper.
Vi har tidigare föreslagit att rätten till undervisning inom
SärVux skall gälla också på träningsskolenivå. Riksdagen
har ställt sig bakom detta förslag. Regeringen tillsatte år
1988 därför SärVuxkommittén. Kommittén har avlämnat sitt
slutbetänkande ''Vidgad vuxenutbildning för
utvecklingsstörda'' (SOU 1990:11) som publicerades i
februari 1990. Kommittén ger förslag till
utbildningsmöjligheter för utvecklingsstörda som är
jämförbara med de olika utbildningsformer som erbjuds
andra vuxna. Kommittén anser att utvecklingsstörda skall ha
möjlighet att få grundläggande undervisning relaterad till
den enskildes förutsättningar. Särvux bör utvidgas till att
även omfatta utbildning på träningsskolenivå. Kommittén
föreslår vidare att vuxna skall ges möjlighet att erhålla
yrkesutbildning inom yrkessärskolan. Kostnaderna för
detta beräknas till 41 milj.kr. De utvecklingsstörda på
träningsskolenivå har under lång tid väntat på att få rätt till
undervisning inom SärVux. Utredningens förslag bör
genomföras så snabbt som möjligt och de beräknade
resurserna bör tillskjutas. Vi reserverar medel för detta i
vårt budgetalternativ.
8. Sysselsättning åt alla
Flera utredningar har sedan 1940-talet uttalat sig om
arbetets värde för människor med funktionshinder som en
produktiv resurs för samhället. Trots ambitionen i sådana
uttalanden och trots tillkomsten av många
arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många människor
med handikapp en plats på arbetsmarknaden. Det gäller
särskilt människor med omfattande funktionshinder.
Under 1989 förelåg en närmast paradoxal situation.
Antalet långtidssjukskrivna var 150 000
och antalet förtidspensionärer var rekordhögt, ca
350 000.
Samtidigt rådde det inom stora delar av
arbetsmarknaden brist på arbetskraft. Vid
arbetsförmedlingarna var antalet kvarstående sökande med
arbetshandikapp varje månad ca 30 000.
Denna situation pekar på att oavsett
konjunkturförhållandena möter människor med handikapp
betydande hinder när det gäller att få en plats ute på
arbetsmarknaden.
Hur stor andel av dem med förtidspension/sjukbidrag
som saknar regelbunden sysselsättning är inte känt. Till
skillnad från andra grupper med omfattande
funktionshinder har omsorgslagens personkrets genom
rätten till daglig verksamhet en form av
''sysselsättningsgaranti''. Ca 16 000 av de psykiskt
utvecklingsstörda vuxna har någon daglig verksamhet.
Ansträngningarna för att bereda handikappade tillträde
till arbetsmarknaden måste intensifieras inom flera
områden. Ansvar för detta måste tas inom både social- och
arbetsmarknadspolitiken.
8.1 Socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken
Till de allmänna målen enligt socialtjänstlagens
portalparagraf hör att främja människors aktiva deltagande
i samhällslivet. En central uppgift är att främja den
enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. Enligt 21
§ i SoL har socialnämnden en skyldighet att verka för att
människor som möter betydande svårigheter i sin livsföring
skall beredas ''meningsfull'' sysselsättning.
1989 års handikapputredning har dock konstaterat att 72 %
av de svårt funktionshindrade har varken arbete eller
annan daglig sysselsättning. Utredningen har vidare
konstaterat att 7 av 10 kommuner har bristfällig kännedom
om svårt funktionshindrades behov. Dessa fakta pekar på
att målen i SoL inte förverkligats.
Inom arbetsmarknadslagstiftningen finns lagen om
anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen), lagen
om anställningsskydd och arbetsmiljölagen som har
betydelse för att stärka eftersatta gruppers ställning på
arbetsmarknaden.
Främjandelagen innebär att
arbetsmarknadsmyndigheterna ges möjligheter till
inflytande över företagens personalpolitik. Syftet är bl.a.
att stärka ställningen på arbetsmarknaden för arbetstagare
med nedsatt arbetsförmåga. Denna lag har dock haft ytterst
begränsad effekt.
8.2 Mer konkreta och kraftfulla åtgärder
För att underlätta strävandena att bereda handikappade
arbete finns bl.a. lönebidrag. I oktober 1990 sysselsattes 45 200
personer med lönebidrag. För många handikappade
är lönebidrag ett bra sätt att få fotfäste på
arbetsmarknaden.
Antalet arbetshandikappade vid Samhall var 30 434
i slutet av juni 1990. Enligt Samhalls beräkningar
innebär varje anställning en samhällsekonomisk vinst på
drygt 25 000
kr. Det är glädjande att inom ramen för Samhall
förenas personlig välfärd med samhällsekonomiska
besparingar.
Samhall har i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit att fler arbetshandikappade bör beredas arbete
inom Samhall under budgetåret 1991/92. Regeringen har
dock inte föreslagit att verksamheten skall öka. Vi anser att
verksamheten vid Samhall har en stor betydelse för de
arbetshandikappade och bör därför ökas. Vi föreslår att
verksamheten för budgetåret 1991/92 utökas med 450 000
arbetstimmar. För detta ändamål föreslår vi att
medel motsvarande 50 milj.kr. tillförs.
Av dem som arbetade inom Samhallgruppen i juni 1990
hade 6 896 personer pensionssamordning, dvs de hade
förtidspension eller sjukbidrag. Det är förståeligt att
människor som utför ett arbete anser att den ersättning de
får skall vara lön och inte pension. Vi föreslår därför att de
som arbetar inom Samhallkoncernen skall uppbära lön för
det arbete de utför istället för pension.
Vi har från folkpartiet liberalernas sida ofta pekat på att
samtidigt som de resurser som avsätts för att bereda
handikappade arbete har varit starkt begränsade, har ingen
sådan begränsning funnits när det har gällt resurserna för
förtidspensionering.
Möjligheter har nu införts att föra över resurser från
socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Detta möjliggörs till viss del genom vilande
förtidspension som ett instrument i
rehabiliteringsprocessen. I december 1990 hade 305 616
förtidspension och 55 740 hade sjukbidrag. Lönebidrag för
förtidspensionerade kan utgå med ett bidrag upp till halva
kostnaden för lön och sociala avgifter. Det är viktigt att
detta instrument ges en aktiv tillämpning.
Arbetshjälpmedel utgör en viktig del för handikappade
inom arbetslivet. Dessa hjälpmedel kan ofta vara en
förutsättning att komma in i arbetslivet och därigenom bli
självförsörjande. Alternativet för många skulle annars vara
sysslolöshet med förtidspension. Regeringen föreslår i årets
budgetproposition att anslaget till arbetshjälpmedel för
handikappade skall minskas med 75 milj.kr. Detta förefaller
vara en onödig försämring för de handikappade, eftersom
det egentligen inte medför några besparingar för samhället.
Fler handikappade hamnar utanför arbetslivet. Detta ökar
antalet som får förtidspension. Vi föreslår att 75 milj.kr.
återförs till detta ändamål.
För de handikappade ungdomarna är insatserna vid
övergången från skola till arbetsliv av avgörande betydelse
för att de skall få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det
gäller bl.a. möjligheten till vägledning inför yrkes- och
studieval, möjligheten att pröva olika arbetssituationer,
tillgång till hjälpmedel, personlig assistans och psykosocialt
stöd.
Många ungdomar med omfattande funktionshinder har
ofta begränsade möjligheter att genom praktiskt
sommararbete skaffa erfarenheter av arbetslivet. Det beror
inte enbart på svårigheter att hitta ett sommararbete.
Problemen utgörs också av att det är svårt att förena
insatser från olika verksamheter under en begränsad tid,
såsom färdtjänst, arbetsbiträde och arbetstekniska
hjälpmedel. Möjligheten till ett sommararbete är oftast en
självklarhet för flertalet andra ungdomar. Denna möjlighet
ger dem ett försprång in i arbetslivet.
Mot bakgrund av att de handikappade ungdomar som
avslutat en utbildning har stora svårigheter att komma ut på
arbetsmarknaden bör arbetsförmedlingarna aktiveras mer i
detta arbete. Arbetsförmedlingarna och skolans syo-
funktionärer bör i större utsträckning samarbeta om de
handikappade ungdomarnas möjlighet att komma ut på
arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen bör ges ett ansvar
att följa de handikappade ungdomar som avslutat sina
studier.
Handikappades svårigheter att komma ut i arbetslivet
har flera orsaker. En del beror på omgivningens negativa
attityder till att anställa handikappade. Men själva
handikappet kan i vissa fall medföra att den handikappade
periodvis har hög frånvaro. Detta är ytterligare en faktor
som försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Ett sätt att lösa
detta vore att flera handikappade fick möjlighet att dela på
ett heltidsarbete. Om t.ex. två eller tre personer delade på
en heltidstjänst skulle frånvaron bli mindre kännbar för
arbetsgivaren och flera handikappade skulle kunna känna
en arbetsgemenskap. Det finns givetvis ett antal praktiska
frågor förknippade med en sådan delning av arbete. Men
denna konstruktion skulle kunna vara värdefull för de
handikappade och bör därför prövas.
Våra förslag om förbättringar för arbetshandikappade
finns också i en speciell kommittémotion från folkpartiet
liberalerna.
9. Aktiv fritid
Såväl den offentliga sektorn som det privata näringslivet
investerar i dag stora belopp på verksamheter för
människors fritid. Det sker därför att fritiden intar en allt
viktigare plats i människors liv. Det finns emellertid ingen
allmän insikt om att detta gäller även människor med
funktionshinder.
Idrott och friluftsliv är för många människor en
avkopplande fritidssysselsättning. Detta gäller också
handikappade. De handikappade stöter dock ofta på
svårigheter i sin utövning av idrott och friluftsliv.
Verksamheten måste därför ges bättre förutsättningar.
Tillgängligheten till lokalerna måste bli mer anpassad för
de handikappade. Det krävs i regel relativt enkla
förbättringsarbeten för att även äldre idrottsanläggningar
skall bli mer handikappvänliga. Vid fördelning av tävlings-
och träningstider måste större hänsyn tas till
handikappidrottens särskilda behov.
Möjligheten för vissa grupper av handikappade att bada
är mycket begränsad. Simbassänger saknar ofta en sittlift
som möjliggör för rörelsehindrade att använda dem. Detta
borde vara obligatoriskt vid alla allmänna bad. De som lider
av vissa muskelsjukdomar och ledsjukdomar t.ex.
reumatiker kan enbart bada i vatten med en temperatur på
lägst 34°C. De allmänna baden bör regelbundet erbjuda
dessa grupper en möjlighet att få bada.
Det är viktigt att riksförbundet för handikappidrott får
fortsatt stöd för sin verksamhet men dessutom bör andra
organisationer få ökat stöd för den verksamhet som syftar
till att integrera handikappade i den normala
verksamheten. Exempel på sådana organisationer är
scouterna, ridfrämjandet och friluftsfrämjandet. Riksdagen
har beslutat att 50 milj.kr. av Tipstjänsts vinst skall avdelas
till idrott. Det vore angeläget att en del av dessa medel
kommer de handikappades idrotts- och
friluftsverksamheter till del.
De handikappade måste få större möjlighet att ta del av
kulturutbudet. De måste också få större möjlighet att visa
och sprida sina alster. Kommunerna har ett stort ansvar för
att möjliggöra detta. T.ex. bör kommunerna aktivt
medverka till att olika handikappgrupper kan ställa ut sin
konst.
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation (LL-stiftelsen)
har till uppgift att ge ut en nyhetstidning för
begåvningshandikappade samt ombesörja utgivning av
lättlästa böcker. Verksamheten syftar till att förbättra de
handikappades kulturella situation. Stiftelsen bildades efter
ett enhälligt riksdagsbeslut den 1 januari 1987.
Verksamheten har inte kunnat leva upp till den av riksdagen
beslutade nivån. Detta påverkar stiftelsens framtida
möjligheter till utveckling. I årets budgetproposition
föreslås att LL-stiftelsen under kommande budgetår skall
ges ett anslag på 7 634 000
kr. Vi anser detta vara otillräckligt och föreslår
därför att verksamheten tillförs ytterligare 500 000
kr. under budgetåret 1991/92.
9.1 Stöd de handikappades rekreationsanläggningar
Handikapporganisationerna driver i vissa fall hotell eller
rekreationsanläggningar för sina medlemmar. Dessa
anläggningar dras dock med betydande ekonomiska
svårigheter. Hotellens syfte är att ge personer med
funktionshinder samma möjligheter som andra till en
meningsfull semester/rekreation.
F.n. utgår stöd till två handikapporganisationer för
kostnader för rekreationsanläggningar. Dessa är De
handikappades riksförbund, DHR, och Synskadades
riksförbund, SRF. Men även Rörelsehindrade Barn och
Ungdomar, RBU, driver en rekreationsanläggning. De har
inför kommande budgetår äskat om statsbidrag till sin
anläggning i Mättringe. Men i propositionen nämns inget
om detta.
Samhället bör bättre stödja denna verksamhet med
ekonomiska medel så att verksamheten inte behöver
minska. I budgetpropositionen för år 1991/92 föreslås ett
anslag på 2 454 000
kr. Detta är inte tillräckligt. Vi anser att även RBU
bör få ett statsbidrag för sin anläggning i Mättringe. Vi
föreslår att statsbidraget till rekreationsanläggningar ökas
med 2 milj.kr., i förhållande till regeringens förslag.
10. Ett bra boende
En handikappad är oftast mer beroende av god
bostadsstandard än andra därför att han/hon tillbringar mer
av sin tid i bostaden. Det kräver att bostaden är planerad
och anpassad efter den boendes behov. Men en stor del av
vårt bostadsbestånd, både vad gäller småhus och
flerfamiljebostäder, är fortfarande svårtillgänglig för
rörelsehandikappade.
Bostaden och dess miljö har en avgörande betydelse för
handikappades möjligheter att delta i samhällslivet.
Bostadsmiljön skall stimulera till aktiviteter i och utanför
bostaden. Behovet av anpassning och tillgänglighet får inte
stanna vid bostaden och det hus den är inrymd i. Man skall
i största möjliga utsträckning kunna förflytta sig utomhus i
närmiljön, vilket betyder att inte annat än oundgängliga
trappsteg bör finnas, marken bör vara hårdgjord på
lokalvägar och stigar och eventuella bilhinder utformade så
att man kan passera med rullstol. Tillgängligheten med bil
är viktig för dem som är beroende av bil för att kunna
komma ut. Lägenheter och bostadsområden måste planeras
med hänsyn till människor med handikapp.
Enligt omsorgslagen har vissa handikappade givits laglig
rätt till eget boende eller gruppboende. Det är landstingen
som skall sörja för att lämpliga bostäder finns tillgängliga.
Det är viktigt att landstingen ser till att ungdomar med
funktionsnedsättningar kan flytta hemifrån vid samma ålder
som andra ungdomar. Detta måste ske på ett sådant sätt att
både föräldrar och barn kan känna sig trygga.
Utgångspunkten måste vara att erbjuda handikappade
vanliga bostäder som är utformade utifrån vars och ens
behov. Vid planeringen av handikappades boende måste
risken för isolering uppmärksammas. Bland annat därför
kan kollektiva boendeformer vara ett bra alternativ och
möjligheten till sådant boende skall finnas för dem som så
önskar. Det kollektiva boendet kan utformas som en grupp
privata bostäder kring vissa gemensamma utrymmen.
10.1 Utveckla de handikappades boende
För stora grupper handikappade är boendet inte löst på
ett lämpligt sätt. Många av de handikappade är i behov av
att bo i kollektiva boendeformer. Under senare år har det
skett en avveckling av institutioner. Utbyggnadstakten av
alternativa boendeformer har dock gått långsamt.
Alla människor -- även de som behöver omfattande stöd,
hjälp och vård i sin dagliga livsföring -- skall ha rätt till en
egen bostad. Detta slog riksdagen fast i maj 1985.
Regeringen beslutade därefter att inrätta en
boendeservicedelegation vid bostadsdepartementet för att
under en femårsperiod stimulera utbyggnaden av
samordnad boendeservice samt att värdera och
sammanställa erfarenheter från olika försök.
För ändamålet har delegationen disponerat 100 milj.kr.
Sammanlagt 103 utvecklingsarbeten har satts igång med
stöd av det statliga bidraget. Ett övergripande mål för
delegationens arbete har varit att främja och underlätta för
äldre, handikappade och långtidssjuka att leva ett så
normalt liv som möjligt i vanliga bostäder. Delegationen har
nyligen avslutat sitt arbete. I Ds 1990:87 redovisar
delegationen sina erfarenheter av utvecklingsarbetet. Den
konstaterar att det är svårt att precisera i vilken
utsträckning syftet att underlätta äldres och handikappades
boende uppnåtts, men kan peka på några positiva exempel.
Delegationen har erfarit att verksamheten i projekten
framför allt varit inriktad på äldre med ett relativt mindre
behov av stöd.
Handikapporganisationerna uppfattar enligt rapporten
inte att de i önskvärd omfattning har medverkat i de olika
utvecklingsarbetena. Delegationen konstaterar vidare att
det för äldre och handikappade kan vara ett problem att
inflytandet utövas i form av ett allmänt kollektivt
boendeinflytande knutet till området. När det gäller
personlig service och vård är det viktigt att som individ ha
ett direkt inflytande.
Behovet av kollektiva boendeformer som är individuellt
anpassade är stort bland de handikappade. Detta bekräftar
även boendeservicedelegationens arbete. Gruppboende är
ofta en bra boendeform. Tillgången på dessa är ibland en
förutsättning för att den handikappade skall kunna flytta ut
från föräldrahemmet vid vuxen ålder. Bristen på platser
inom gruppboende är dock stort. Kommunerna måste ta
krafttag för att bygga ut denna boendeform.
Vi har varit pådrivande i arbetet för att tillförsäkra olika
grupper rätt till ett bra och ändamålsenligt boende.
Riksdagen har nyligen i samband med den ändrade
ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen beslutat att införa
ett speciellt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden
av nya boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt
handikappade. För detta ändamål skall staten avsätta 100
milj.kr. om året under fem år.
11. Bättre bilstöd
Ett nytt och bättre bilstöd till handikappade
genomfördes den 1 oktober 1988, detta sedan folkpartiet
liberalerna under lång tid drivit på. I dessa regler finns dock
vissa brister, som måste rättas till.
Reglerna innebär bl.a. att även handikappade som inte
förvärvsarbetar eller studerar nu har möjlighet att erhålla
bilstöd. För denna grupp gäller dock att de inte får förnyat
bilstöd efter 49 års ålder. Motsvarande begränsning finns
inte för dem som fått bilstöd på grund av arbete eller studier
och som sedan får förtidspension. De kan få förnyat stöd
tills de fyller 65 år. En sådan skillnad mellan de olika
grupperna är enligt vår mening inte motiverad. Detta krav
förde vi fram för ett år sedan. Detta resulterade i att
regeringen gavs i uppdrag att utvidga den
förmånsberättigade personkretsen. Vi utgår ifrån att
regeringen skyndsamt handlägger frågan, så att även
förtidspensionärer som aldrig kommit ut på
arbetsmarknaden och som har erhållit bilstöd före 49 års
ålder skall kunna få förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.
För att kunna få bilstöd krävs att den handikappade själv
kan köra bilen. Alternativet för dem som saknar körkort är
färdtjänsten, vilket i många fall kan vara mer
kostnadskrävande än en egen bil som körs av en annan
person. Vi anser därför att det skall vara möjligt att göra
undantag från kravet på eget körkort för att erhålla bilstöd
om det bedöms att det innebär lägre kostnader än
färdtjänst. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med förslag härom.
Bestämmelserna i 2 § första stycket i förordningen om
bilstöd till handikappade tillämpas i dag med betydande
godtycke. Armamputerade, personer som är armsvaga och
kortvuxna får i vissa fall avslag på sina ansökningar med
motiveringen att funktionshindret inte är särskilt
omfattande. Vi anser därför att en översyn av dessa regler
är nödvändig.
I den nya lagen sägs i 5 § att ''bidrag lämnas till förälder
med handikappat barn, under förutsättning att föräldern
sammanbor med barnet och har behov av ett fordon för
förflyttning tillsammans med barnet''. Alla gravt
handikappade barn bor dock inte hos sina biologiska
föräldrar. En del bor hos fosterföräldrar. Fosterföräldrar
kommer inte i åtnjutande av bilstöd, även om alla andra
villkor för stödet är uppfyllda. Reglerna bör ändras så att
även fosterföräldrar som bedöms att under mycket lång tid
vårda ett handikappat barn kommer i åtnjutande av bilstöd.
För övriga fosterföräldrar måste kommunen ge ett
erforderligt stöd vid bilanskaffning.
12. Handikappanpassa kollektivtrafiken och öka
samordningen med färdtjänsten
Riksdagen antog år 1979 en lag om handikappanpassad
kollektivtrafik (1979:558). Det var den dåvarande
folkpartiregeringen som lade fram detta lagförslag. I
samband med detta uttalade riksdagen att ett visst angivet
ramprogram i princip borde kunna genomföras under en
tioårsperiod. Detta beslut fattades för mer än tio år sedan,
men nästan inget har hänt för att öka tillgängligheten för de
handikappade i kollektivtrafiken.
Det är i många fall att föredra att handikappade
människor kan använda den allmänna kollektivtrafiken
istället för färdtjänsten. Det ger den handikappade ökad
frihet och blir på sikt billigare.
De framsteg som hittills gjorts är dock otillräckliga.
Några nämnvärda åtgärder för att t.ex. göra det möjligt för
rullstolsburna handikappade att åka buss eller tåg har inte
genomförts. En av orsakerna till detta kan vara att de
specialdestinerade bidragen till kommunal färdtjänst
motverkar andra åtgärder som underlättar handikappades
förflyttning, t.ex. anpassning av kollektiva färdmedel.
I samband med det trafikpolitiska beslutet 1988 avsattes
50 milj.kr. för bidrag till investeringar för att öka
handikappanpassningen i lokal och regional kollektivtrafik.
Det har framkommit att dessa medel inte kommit till
användning. Endast 35 miljoner av medlen hade förbrukats
fram till våren 1990. Detta pekar på att transportrådet som
fördelar medlen länsvis inte arbetat tillräckligt aktivt för att
stimulera trafikhuvudmännen att öka
handikappanpassningen.
Transportrådets rapport 1990:3 innehåller en
utvärdering av hittills gjord handikappanpassning av
kollektivtrafiken. Transportrådet framhåller i rapporten att
beslutet från 1979 inte genomförts. Man pekar på att detta
till viss del kan bero på frågans komplexitet. Att genomföra
förändringar som till viss del förutsätter en mental
beredskap tar tid. Att bygga in nya komponenter i gamla
beprövade system kräver ofta följdförändringar i både det
aktuella färdmedlet och i det trafiksystem som färdmedlet
verkar i. Men rådet konstaterar också att det inte finns
någon genväg. Det framtida arbetet med att
handikappanpassa kollektivtrafiken måste fullföljas enligt
riksdagens intentioner.
Nu planeras en avveckling av transportrådet och den
överordnade rollen för handikappanpassningen av
kollektivtrafiken skall övertas av trafiksäkerhetsverket.
Övriga myndigheter inom kommunikationsområdet
föreslås inom sina respektive verksamhetsområden få ett
ansvar för handikappanpassningen. Kostnaderna för
åtgärderna skall rymmas inom myndigheternas och
trafikföretagens ordinarie ramar.
Mot bakgrund av nu gällande lagstiftning,
transportrådets utvärdering och behoven gör vi
bedömningen att insatserna för handikappanpassning av
kollektivtrafiken måste förstärkas och mer samordnas med
andra åtgärder som rör handikappades kommunikationer.
Färdtjänsten skall ses som ett komplement till kollektiva
färdmedel och underlätta resandet för personer med
förflyttningssvårigheter. Lokal färdtjänst ges av
primärkommunerna med vissa undantag och utgår som ett
bistånd enligt socialtjänstlagen. Färdtjänsten berättigar i
regel inte till resor inom det egna länet. Detta är en brist,
eftersom kommunerna har olika storlekar och servicen som
efterfrågas finns inte alltid inom kommunens gränser.
Riksfärdtjänsten syftar till att möjliggöra för gravt
handikappade att företa längre resor inom landet till
normala kostnader. Berättigade till riksfärdtjänst är
personer som på grund av sitt handikapp och brist på
tillgängliga trafikmedel måste resa på ett dyrare sätt än
normalt. Transportrådet, TPR, har ansvaret för
riksfärdtjänsten. Samhällets kostnader för färdtjänst har
ökat kraftigt, och uppgår nu till ca 2 milj.kr.
I årets budgetproposition föreslås att TPR skall
avvecklas och att frågor rörande riksfärdtjänst förs över till
kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992.
Anledningen till att utgifterna för färdtjänst ökat kraftigt
kan delvis förklaras av att riksdagens beslut från år 1979 om
att kollektivtrafiken skulle handikappanpassas inte
förverkligats. Det är fortfarande så gott som omöjligt för en
rullstolsburen att åka kollektivt.
Alla typer av färdtjänst bör ses som ett komplement till
kollektivtrafiken för dem som inte kan utnyttja denna. Det
är därför fel att en del av färdtjänsten utgör ett bistånd
enligt socialtjänsten. Detta är ett föråldrat synsätt.
Färdtjänsten, såväl den som f.n. utgår enligt
socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges samma
huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Samordningen
mellan de olika sektorerna måste öka och anpassningen av
kollektivtrafiken till de handikappades behov fullföljas. Vi
föreslår därför att regeringen ges i uppdrag att komma med
förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst
och övrig kollektivtrafik skall genomföras.
13. Tekniska hjälpmedel
Brister i miljön och omgivningen förvärrar handikappet
och gör livet besvärligt. Men allt fler av dessa svårigheter
kan kompenseras med olika typer av hjälpmedel. Bra och
ändamålsenliga hjälpmedel ökar de handikappades
oberoende och kan på sikt medföra en samhällsekonomisk
besparing.
Problemen och bristerna beträffande
hjälpmedelsförsörjningen är dock flera:informationen
om vilka hjälpmedel som finns är bristfälligbristande
produktutvecklingkonkurrensen mellan tillverkarna av
hjälpmedel är oftast obefintligdet förekommer oftast
ingen uppföljning av att hjälpmedlen fungerar
återanvändning av hjälpmedel sker i mycket begränsad
omfattning
Ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel är splittrat på
flera olika huvudmän. Hälso- och sjukvården har ett
betydande ansvar inom detta område. Men även
arbetsmarknaden, socialtjänsten och utbildningssektorn
har ett visst ansvar för att tillhandahålla tekniska
hjälpmedel.
Inom landstingen finns det också ofta problem med
hjälpmedelsförsörjningen. Det har förekommit att
handikappade har blivit ordinerade ett visst hjälpmedel
men inte fått det därför att hjälpmedelsanslaget redan varit
slut. Man har då gett besked att den handikappade får vänta
till nästa budgetperiod för att kunna få sitt hjälpmedel. Det
är orimligt att långa väntetider ibland förekommer innan
den behövande kan få sitt hjälpmedel.
Tekniska hjälpmedel har stor betydelse för en
handikappad människas levnadsvillkor. Det måste därför i
princip vara lika självklart att få hjälpmedel som det är att
få medicin.
Det övergripande ansvaret för
hjälpmedelsverksamheten bör inte vara uppsplittrat på flera
huvudmän. Staten bör ges ett övergripande ansvar med
klart uttalade riktlinjer för verksamheten samt ett
betydande kostnadsansvar.
I samband med att riksdagen beslutade om en ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen beslutades att en
parlamentarisk utredning skulle tillsättas. Utredningen
skall ha i uppdrag att överväga vilka åtgärder som behöver
vidtas på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt
hälso- och sjukvårdsansvar införs. Utredningen skall även
överväga vilket ansvar staten bör ha inom området.
För att möjliggöra idrott och friluftsliv för handikappade
krävs tillgång på olika hjälpmedel som specialkonstruerad
skidutrustning, anpassade kanoter m.m. Här är det viktigt
att tillvarata de handikappades och ledarnas erfarenheter
och stimulera utvecklingen av bättre hjälpmedel.
13.1 Den nya teknikens möjligheter
Datateknikens och informationsteknologins snabba
utveckling påverkar livsvillkoren för många människor, i
både positiv och negativ riktning. För människor med
funktionshinder är detta ännu mer påtagligt. Den nya
tekniken för att rationalisera och förbättra servicen för
flertalet kan för handikappade skapa nya problem.
Kösystemen på post och bank är exempelvis inte utformade
för synskadade. Ökad abstraktion i många situationer i det
dagliga livet och i arbetet drabbar allt fler
förståndshandikappade.
Samtidigt skapar datateknik och informationsteknologi
möjligheter att överbrygga många typer av handikapp och
utgör fantastiska verktyg för att ge handikappade möjlighet
till att leva ett mer fullvärdigt liv, stimulans till arbete och
kommunikation med andra människor. Tekniken har redan
tagits i bruk av många handikappade och Sverige har länge
legat långt framme på detta område.
Syntetiskt tal, automatiska dokumentläsare, alternativa
tangentbord, röststyrning och texttelefon är exempel på
mikrodatorbaserade handikapphjälpmedel som kommit
fram genom bl.a. svensk utveckling. Det är viktigt att denna
utveckling får fortsatt stöd, samtidigt som samarbete bör
sökas med andra länder som också har eller kan ta fram
kvalificerad teknik.
Ännu har dock mycket litet av den nya teknikens alla
möjligheter tagits i bruk. På vissa områden finns lösningar
som kan tas fram relativt snabbt, på andra kan vi i dag bara
ana möjligheterna. Bristande kunskap och fantasi gör att
det kommer att ta tid att få fram lösningar. Systematiskt och
tålmodigt arbete kommer dock efterhand att ge goda
resultat.
Den offentliga informationen måste bli tillgänglig i
största möjliga utsträckning för människor med handikapp.
För att möjliggöra detta så har den nya tekniken en stor
betydelse.
13.2 Handikappinstitutet
Handikappinstitutet, som är samhällets centrala organ
för hjälpmedelsfrågor, bör ha en central och pådrivande roll
inom hjälpmedelsverksamheten. Institutet finansierar sin
verksamhet främst genom bidrag från den allmänna
sjukförsäkringen och genom egna intäkter. Staten och
Landstingsförbundet är gemensamt huvudmän för
institutet.
Kraven på Handikappinstitutet har blivit allt större
samtidigt som dess resurser minskat. Som en följd härav har
antalet tjänster vid institutet minskat och inom de olika
verksamhetsgrenarna har nedskärningar av servicenivån
varit nödvändig. Handikappinstitutet bör garanteras bättre
ekonomiska och personella resurser vilka åtminstone följer
kostnadsutvecklingen. Handikappinstitutet bör därför ges
ökade medel via statsbudgeten. Under budgetåret 1991/92
vill vi anslå ytterligare 10 milj.kr. till institutets verksamhet.
14. Stöd för förbättring 14.1
Rehabilitering
Med rehabilitering menas alla åtgärder som syftar till att
ersätta, förbättra eller helst återställa kroppsfunktioner som
försämrats genom sjukdom eller annan skada. Genom
exempelvis träning skall man försöka återfå största möjliga
fysiska, psykiska eller sociala funktionsnivå.
All rehabilitering måste utgå från den handikappades
individuella behov och förutsättningar och ta hänsyn också
till förmågan att fungera i samhället. Alla handikappade
som är i behov av behandling måste få det oavsett om det
föreligger möjlighet till förbättring eller om det endast är
fråga om bibehållande av funktioner.
Många handikappade behöver vid sidan om en
kontinuerlig rörelseträning regelbundna intensivperioder
någon gång per år på rehabiliteringsklinik med möjlighet till
sjukgymnastik och genomgång av hjälpmedel.
Medicinsk rehabilitering skall sättas in så snart det akuta
sjukdomsskedet är över och bestå av åtgärder för att
motverka kvarstående funktionsnedsättningar.
Rehabilitering kan också vara social och yrkesinriktad och
avse exempelvis bostads- och arbetsplatsanpassning,
studierådgivning, arbetsträning m.m.
Inom det medicinska rehabiliteringsområdet finns det
idag stora brister. 1989 års handikapputredning har
konstaterat att det enbart finns 16 medicinska
rehabiliteringskliniker fördelade på 14
huvudmannaområden. Resurserna för rehabilitering inom
sjukvården är begränsade och ojämnt fördelade.
Utredningen konstaterar vidare att långvårdskliniker
används i stor omfattning även för rehabilitering av yngre
personer. Möjligheten till medicinsk rehabilitering bör
finnas hos varje sjukvårdshuvudman.
14.2 Habilitering
Habilitering avser åtgärder för att barn, som från födsel
eller unga år på grund av sjukdom eller skada behöver
anpassning, så långt handikappet tillåter skall kunna
fungera normalt, fysiskt, psykiskt och socialt. Habilitering
betyder således att utveckla en förmåga som tidigare inte
funnits. Alla barn som är i behov av habilitering måste
kunna få det.
Insatserna kan vara olika som t.ex. sjukgymnastik och
stöd från logopeder, psykologer, arbetsterapeuter, läkare
etc. Genom att dessa resurser samordnas når man bättre
kvalitet, dessutom slipper föräldrarna och barnet ha
kontakt med många olika instanser som kanske är belägna
långt från varandra.
Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med
utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem olika
landsting för att se hur de upplever det stöd habiliteringen
ger. Resultatet har sammanställts i rapporten
''Utvecklingsstörda i habiliteringen 1990''. Rapporten drar
slutsatsen att många föräldrar till utvecklingsstörda
upplever brister i samhällets stöd till habilitering. Bland
annat framförs att familjerna saknar kontaktperson,
uppsökande verksamhet från habiliteringen, hjälp och
rådgivning samt framför allt att de saknar specialistinsatser
och information.
Även vuxna handikappade har behov av en samordnad
habilitering. I dag upphör oftast inskrivningen i den
samordnade habiliteringen i tjugoårsåldern. Detta är dock
en känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till
eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här
kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser
med praktiskt och psykologiskt stöd. Därför bör en
samordnad habilitering också erbjudas vuxna.
15. Omsorgslagen
Den nuvarande omsorgslagen trädde i kraft den 1 juli
1986 och ersatte då en omsorgslag från 1967/68. Den lagen
präglades av regler om institutioner och åtgärder oberoende
av den enskildes samtycke. 1989 års handikapputredning
har i sitt kartläggningsbetänkande konstaterat att
omsorgslagen som trädde i kraft 1986 har stor betydelse för
sin personkrets.
I omsorgslagen tillförsäkras psykiskt utvecklingsstörda
personer som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre
våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett betydande och
bestående begåvningshandikapp samt personer med
barnpsykoser rätt till vissa särskilda omsorger. 1989 års
handikapputredning har dock konstaterat att många inom
gruppen, trots gällande lagstiftning, har lägre standard än
andra. Detta gäller främst boendet och tillgången till
personligt stöd.
Lagen ger bl.a. rätt till rådgivning och personligt stöd
samt daglig verksamhet för dem som inte arbetar eller
utbildar sig. Vidare ger den psykiskt utvecklingsstörda barn
rätt till korttidsvistelse utanför det egna hemmet och bostad
i familjehem eller elevhem. Vuxna har rätt till boende i
gruppbostad om de inte kan bo helt självständigt. Det är
angeläget att ge en bredare krets handikappade del av dessa
omsorger.
En utvidgning av omsorgslagens personkrets bör i första
hand omfatta barn upp till 20 år som till följd av omfattande
funktionshinder har betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen och därmed behov av ett särskilt stöd. En
utvidgning med denna avgränsning skulle medföra att
personkretsen skulle öka med ca 10 000 personer.
1989 års handikapputredning har till uppgift att bedöma
behovet av omsorger för andra grupper av handikappade än
dem som f.n. omfattas av omsorgslagen. Utredningen
beräknas enligt uppgift komma med sitt förslag i denna del
under innevarande kalenderår. Vi avvaktar därför
utredningens förslag.
16. Internationell solidaritet
Under senare tid har vi genom massmedia fått nya
uppgifter om de vidriga och omänskliga förhållanden som
råder för de handikappade i de f.d. kommunistländerna i
Central- och Östeuropa. Bilder från rumänska barnhem har
skakat många. Men glädjande nog är viljan och intresset att
förbättra de handikappades förhållanden där påtaglig.
Detta engagemang är ett tecken på att synen på
funktionshindrade har utvecklats till en stark känsla av
solidaritet.
Inom kommunistdiktaturerna har handikappade
människor i stor utsträckning saknat rätten att tillhöra
samhällsgemenskapen. Människor med funktionshinder
var en skamfläck för kommunismen och måste därför göras
osynliga och glömmas. Även vår handikappomsorg
kännetecknades tidigare av samma synsätt. Bakom denna
förändring i vårt samhälle ligger decennier av ideellt och
politiskt arbete. Detta engagemang har resulterat i
förändrade attityder och förbättrade levnadsvillkor för de
funktionshindrade.
Inom de fallna kommunistdiktaturerna påbörjas nu
arbetet med att ur ruinerna bygga människovärdiga och
tryggare samhällen. För att förbättra de handikappades
villkor i Öst- och Centraleuropa måste ett betydande arbete
bedrivas med att ändra inställningen till människor med
olika funktionshinder. I detta attitydpåverkande arbete kan
och bör vi delta genom att informera om vår
handikappolitik. Även det faktum att Sverige har ratificerat
FN-konventionen om barnets rättigheter förpliktigar oss att
bedriva internationellt samarbete inom detta område. I
konventionens artikel 23, som behandlar de handikappade
barnens rätt, står att konventionsstaterna i en anda av
internationellt samarbete skall främja utbyte av lämplig
information på området.
För att möjliggöra detta internationella samarbete med
de f.d. kommunistländerna i Öst- och Centraleuropa bör
även handikapporganisationerna ges ett bättre ekonomiskt
stöd för detta behjärtansvärda arbete. I årets
budgetproposition föreslås en viss utökning av
organisationsstödet. En del av ökningen avser att ge
organisationerna ekonomiska förutsättningar för att öka sitt
arbete inom det internationella området. Detta är ett bra
initiativ från regeringens sida. Men vi vill ytterligare tillföra
handikapporganisationerna 15 milj.kr. under budgetåret
1991/92 som skall användas för att utveckla samarbetet med
Central- och Östeuropa. Förslag om detta framläggs i en
annan motion till detta riksmöte.
17. Organisationsstöd
Handikapporganisationernas verksamhet har haft en
avgörande betydelse för dagens handikappolitik. De första
handikapporganisationerna bildades redan under slutet av
1800-talet, med uppgift att ge hjälp och stöd åt
medlemmarna. Verksamheten var bl.a. inriktad på att
underlätta för medlemmar att få sysselsättning och att
garantera en någorlunda dräglig försörjning vid sjukdom
och arbetslöshet.
Handikapporganisationerna har i dag ca 450 000
medlemmar och verksamhet i ca 3 000
lokala och regionala föreningar. Organisationerna
bedriver centralt, regionalt och lokalt samhällspåverkande
och intressepolitisk verksamhet, anlitas som
remissinstanser och är företrädda i olika utredningar. En
växande aktivitet är utöver medlemsstöd även information
om handikapp till olika utbildningsverksamheter,
samhällsorgan och enskilda.
Handikapporganisationerna har höga kostnader för sin
verksamhet bl.a. därför att många av de personer de
organiserar har olika slag av funktionshinder. Av detta
följer att verksamheten måste ha en hög grad av
anpassning. Det handlar bl.a. om att informationen måste
anpassas till de speciella krav som ställs, för att kunna
underlätta ett aktivt deltagande.
Handikapporganisationerna drabbas också av betydande
kostnadsökningar p.g.a. momsbreddningen i samband med
skatteomläggningen.
Innevarande budgetår har 35 handikapporganisationer
erhållit statligt stöd. I budgetpropositionen föreslås en
ökning av organisationsstödet till
handikapporganisationerna med drygt 21 milj.kr. till drygt
100 milj.kr.
Vi anser inte denna höjning tillräcklig för att
handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att
driva sin verksamhet. Vi föreslår därför ytterligare 25
milj.kr. i bidrag till handikapporganisationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handikappades möjlighet att få
personliga assistenter (rubrik 2),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre avlastning till föräldrar
med handikappade barn (rubrik 3.1),
[att riksdagen beslutar om en ändring av
beräkningsgrunden för vårdbidrag så att det utgår med 2,5
basbelopp vid helt vårdbidrag (rubrik 3.2),1]
[att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
socialdepartementets anslag C 3 Vårdbidrag för
handikappade barn anslår ytterligare 212 milj.kr., dvs. 1
082
000
000 kr. (rubrik 3.2),1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system
där merkostnadsdelen av vårdbidrag skiljs ut från
vårdbidraget (rubrik 3.3),1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förtidspensionering av
handikappade ungdomar som studerar bör undvikas (rubrik
3.4),1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system
till ersättning då ett handikappat barn/ungdom studerar på
grundskole- eller gymnasienivå så att förtidspensionering
kan undvikas (rubrik 3.4),1]
[att riksdagen beslutar att tillfällig föräldrapenning skall
utgå till föräldrar som tillfälligt tvingas avstå från
förvärvsarbete för att vårda sjukt hemmaboende, vuxet
handikappat barn som studerar på högst gymnasienivå
(rubrik 3.5),1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (rubrik
3.7),
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
stödet till föräldrar med funktionshinder (rubrik 4),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de små och mindre kända
handikappgrupperna (rubrik 5),
6. att riksdagen beslutar om inrättande av ett
träningscenter för barn med ovanliga handikapp (rubrik
5.1),
7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.
under särskilt anslag för inrättandet av center för barn med
ovanliga handikapp (rubrik 5.1),
8. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för
diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen
(rubrik 5.2),
9. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.
under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för
diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador (rubrik 5.2),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tolkverksamheten (rubrik 6),
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att särvuxutbildningen måste
komma alla berättigade till del (rubrik 7),2]
[att riksdagen beslutar att särvux även skall omfatta
undervisning på träningsskolenivå och att vuxna även skall
få delta i yrkessärskolan (rubrik 7),2]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (rubrik
9),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades möjligheter
till deltagande i kulturaktiviteter (rubrik 9),
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om LL-stiftelsens behov av ökat
ekonomiskt stöd (rubrik 9),3]
[att riksdagen för budgetåret 1991/92 under
utbildningsdepartementets anslag H
12 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och
litteratur anslår ytterligare 500
000 kr., dvs. 8
134
000 kr. (rubrik 9),3]
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades
rekreationsanläggningar (rubrik 9.1),
n14. att riksdagen beslutar att öka anslaget till
rekreationsanläggningar för handikappade med 2
000
000 kr. (rubrik 9.1),
15. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under
socialdepartementets anslag G
7 Kostnader för viss verksamhet för handikappade punkt
8 Bidrag till rekreationsanläggningar anslår ytterligare 2
000
000 kr., dvs. totalt 44
748
000 kr. (rubrik 9.1),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående undantag från kravet på
eget körkort som krav för erhållande av bilstöd (rubrik 11),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bestämmelserna för att erhålla
bilstöd (rubrik 11),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar
till handikappade barn att erhålla bilstöd (rubrik 11),
[att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till hur ett
gemensamt huvudmannaskap för kollektivtrafik och
färdtjänst skulle kunna organiseras (rubrik 12),4]
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter
(rubrik 13.1),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Handikappinstitutets resurser
(rubrik 13.2),
21. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar
ytterligare 10 milj.kr. till Handikappinstitutet (rubrik 13.2),
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att möjlighet till medicinsk
rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman
(rubrik 14.1),
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående behovet av en samordnad
barn- och vuxenhabilitering (rubrik 14.2),
24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
socialdepartementets anslag G
10 Bidrag till handikapporganisationer anvisar
ytterligare 25 milj.kr. (rubrik 17).
Stockholm den 17 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Sandberg (fp)