Försörjningen med hjälpmedel till äldre och
handikappade har nyligen utretts både av staten och av
handikapprörelsen. Den senare utredningen visar att
bristerna är stora. Det stämmer också med de
handikappades erfarenheter. De största bristerna är att
informationen om vilka hjälpmedel som finns är dålig,vi
inte får våra behov av hjälpmedel ordentligt utredda,det
nästan inte förekommer någon uppföljning av att
hjälpmedlen fungerar,landstingen betraktar hjälpmedlen
mera som kostnader i sin budget än som möjligheter att öka
vår aktivitet och vårt oberoende,utvecklingen av nya
hjälpmedel är svag och slumpmässig.
Den statliga utredningen beskriver i huvudsak
hjälpmedelsverksamheten utifrån landstingens perspektiv.
Viktigt är att utredningen slår fast att den kostnadsökning
som ägt rum under 80-talet är både förklarlig och försvarlig.
Utredningen för många resonemang om vilka förändringar
som behövs men det finns nästan inga konkreta förslag som
inger hopp om förbättringar för de äldre och handikappade.
I en motion till socialutskottet i samband med
behandlingen av proposition 1990/91:14 föreslog
undertecknade att behovet av ett samordnat ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen är stort och att denna fråga borde
behandlas av t.ex. handikapputredningen. Utskott och
sedermera riksdagen behandlade vår motion välvilligt och
beslutet blev att riksdagen gav regeringen till känna vad
som i motionen anförts om behovet av ett samordnat ansvar
för hjälpmedelsförsörjningen.
Efter övervägande har vi diskuterat denna fråga med
handikapprörelsen. Vi vill som en följd av denna bakgrund
nu föreslå följande lösning på denna fråga, som är
utomordentligt viktig för tusentals äldre och handikappade
i hela vårt land.
1. Att Handikappinstitutet bör få staten som huvudman.
Handikappinstitutet skall ha en central och pådrivande
roll i utvecklingen av den framtida
hjälpmedelsverksamheten. Vi anser därför att staten skall
vara huvudman för institutet.
2. Att finansieringen av hjälpmedelskostnaden sker via
socialförsäkringssystemet.
Hjälpmedel verkar vara en utpräglad försäkringsfråga.
För att komma tillrätta med de ekonomiska problem som i
olika län tidvis närmast lamslagit delar av
hjälpmedelsverksamheten, eller inneburit en ojämn tillgång
på vissa hjälpmedel, måste en ny finansieringsmodell
prövas. Vi anser att en framkomlig väg är att finansieringen
av hjälpmedel bör inordnas under
socialförsäkringssystemet.
Hittillsvarande schablonmässiga bidragsgivning från
staten till landstingen har inneburit, att vissa landsting har
kunnat använda medlen för kostnader de inte avsetts att
täcka. En schablonmässig bidragsgivning utan uppföljning
garanterar inte heller att landstingen tillämpar den kvalitet
i försörjningen som staten avsett med bidraget.
Framdeles bör finansieringen kunna ske genom att
socialförsäkringen ersätter landstingen för varje
hjälpmedel som faktiskt ordineras. Utöver detta bör
staten anslå medel för att åstadkomma utveckling på nya
områden, medel som då inte strikt kopplas till ordinerade
produkter utan finansierar viss definierad verksamhet. Det
är angeläget att socialstyrelsen i sin tillsynsverksamhet
följer upp hur sådana särskilda utvecklingsmedel används.
Landstingens ekonomiska ansvar skall omfatta lokaler,
personal och övriga därmed sammanhängande kostnader.
3. Att rätten till hjälpmedel garanteras i lag.
Hälso- och sjukvårdslagen ger inte den enskilde full rätt
att få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda eller möjligheter
att överklaga beslut som går den enskilde emot. Vi anser
därför att rätten till hjälpmedel skall garanteras i en särskild
lag för personer med bestående och/eller långvariga
funktionsnedsättningar. Det bör innebära att de personer
som omfattas av lagen kostnadsfritt ges tillgång till
hjälpmedel efter behov för t.ex. studier, arbete, aktiviteter
i hemmet och på fritiden. I lagen bör även fastställas
landstingens skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel.
Beslut om vem som omfattas av lagen skall kunna
överklagas. Avslag på begäran om hjälpmedel skall
motiveras skriftligt och kunna överklagas. Det skall vara
lätt att överklaga, vilket innebär att en första instans för
överklagandet skall ligga nära verksamheten.
Tillsynen över tillämpningen av den av oss föreslagna
'hjälpmedelslagen'' bör åvila socialstyrelsen.
Socialstyrelsens möjligheter att utöva denna tillsyn
förutsätter att den ges möjligheter att ytterligare utveckla
sin kompetens.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen till äldre och handikappade.
Stockholm den 17 januari 1991
Bo Nilsson (s)
Ingvar Björk (s)