Det behövs en ny inriktning av kampen mot alkohol- och
drogmissbruk. I föreliggande motion presenteras dels vår
alkoholpolitiska inställning, dels vår narkotikapolitik.
Vad gäller en förändrad alkoholpolitik föreslås i
motionen en lång rad åtgärder. Åtgärderna inriktar sig
främst på den grupp överkonsumenter som består av 10
procent av befolkningen men som konsumerar 50 procent
av alkoholen. Den nuvarande fixeringen vid en minskning
av totalkonsumtionen av alkohol är, enligt vår mening, inte
verkningsfull. Bland de krav som framförs finns en
förändrad och förbättrad informations- och
opinionsbildning, en politik som innebär att familjen stärks,
ett tydliggörande av skolans roll för att minska
rekryteringsunderlaget till missbruk och en förändring av
den nuvarande LVU-lagen. Vidare föreslås att regeringen
får i uppdrag att återkomma med förslag som innebär en
liberalisering av bestämmelser för utskänkningstillstånd.
När det gäller vård och behandling av alkohol- och
narkotikamissbrukare föreslås att den av regeringen
tilltänkta beredningen för översyn av socialtjänstlagen
också får i uppdrag att se över lagen om vård av
missbrukare. På narkotikaområdet betonas faran med de
nya syntetiska drogerna.
Betydelsen av de insatser som görs av ideella
organisationer vad gäller såväl vård som hjälpinsatser för
alkohol- och narkotikamissbrukare understryks.
Det internationella samarbetet i kampen mot narkotikan
är av stor vikt. Situationen i Colombia och de åtgärder som
har satts in för att på olika sätt försöka begränsa exporten
av framför allt kokain belyses, liksom de svåra
miljökonsekvenser narkotikahandeln medför.
2. Inledning
Det råder en bred enighet i vårt land om att kampen mot
alkohol- och narkotikamissbruk tillhör de viktigaste
socialpolitiska uppgifterna. Inte minst på narkotikaområdet
är kraftfulla åtgärder allt angelägnare, då rapporter visar att
narkotikamissbruket ökar allt snabbare, med alla de
negativa konsekvenser detta medför.
En ytterligare dimension av missbruket av såväl alkohol
som narkotika är spridningen av HIV. Tidigare har det
främst varit intravenösa narkotikamissbrukare som utsatt
sig för smittrisker. På senare tid har dock alkoholens
betydelse i sammanhanget kommit allt mer i förgrunden.
Den ökade spridningen av HIV bland heterosexuella kan
säkerligen delvis förklaras med oförsiktighet kombinerad
med förtäring av alkohol.
Trots att ansvariga myndigheter är överens om att
alkoholoch narkotikamissbruk är ett allt större problem
saknas fullt tillräkneliga siffror på hur omfattande
missbruket av alkohol respektive narkotika är.
Som exempel på bristen på aktuella uppgifter kan
nämnas att det inte genomförts någon nationell
kartläggning av antalet narkotikamissbrukare sedan 1979.
Antalet storkonsumenter av alkohol uppges ibland vara
300 000 och ibland 600 000, och sjukvårdskostnaden för
alkoholrelaterade sjukdomar beräknas till mellan 50 och
100 miljarder kronor. Någon enhetlig och säker statistik
finns inte tillgänglig.
Mot denna bakgrund är det därför viktigt att regeringen
ges i uppdrag att se till att den information och de kunskaper
som finns aktualiseras och sammanställs för att på så sätt
garantera att de resurser som behövs används på rätt sätt.
Speciell uppmärksamhet bör riktas mot barn och ungdomar.
3. Missbruket och dess sociala konsekvenser
Kring missbrukarna i vårt land finns kanske upp till en
miljon människor: hustrur, män och inte minst barn. För
dessa är varje tal om social trygghet, välfärd och respekt ett
rent hån.
Inte minst drabbas barnen hårt. Det är inte ovanligt att
mycket små barn får ta ett alltför stort ansvar för hem och
hushåll, då den ene, eller båda, föräldrarna är missbrukare.
Dessa barn får inte den trygghet och den omvårdnad de har
all rätt att kräva. De tillåts inte vara barn, utan tvingas ta
den vuxnes ansvar alldeles för tidigt. Tidigare har missbruk
främst ansetts vara en manlig företeelse. På senare år har
dock antalet kvinnliga missbrukare ökat vilket ytterligare
förvärrat barnens situation.
Barnens situation är kanske ännu svårare i familjer med
s.k. ''dolt missbruk'', d.v.s. familjer som utåt sett fungerar
bra, men där missbruket döljs inom husets väggar. Barn i
sådana familjer känner sig ofta tvingade att på sina
föräldrars vägnar dölja missbruket för släktingar och
vänner. Studier visar på en skrämmande psykisk och fysisk
misshandel av dessa barn.
Forskning och erfarenhet visar att barn i
missbrukarfamiljer dels drabbas emotionellt negativt, dels
löper en större risk än andra barn att själva hamna i
missbrukssituationer.
Vår utgångspunkt är att dessa familjer måste få det stöd
och den hjälp de behöver. Vi återkommer därför senare i
denna motion med förslag till åtgärder som kan göra detta
möjligt.
Moderata samlingspartiet har också i ett flertal år, senast
i en partimotion från 1990 (1989/90:So226), krävt att den
kunskap som redan i dag finns om barn i missbrukarhem
sammanställs och utvärderas. Vi upprepar detta krav och
anser att regeringen bör ta initiativ till att detta görs.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att 8
miljoner kronor ställs till socialstyrelsens förfogande för
kompetenshöjande åtgärder i arbetet med och för utsatta
barn. Vi förutsätter att dessa medel avsätts bl.a. till den av
oss föreslagna utvärderingen.
4. Alkoholkonsumtion och narkotikamissbruk
Det är viktigt att göra klart att det finns en fundamental
skillnad mellan alkoholkonsumtion och missbruk av
narkotika. Alkohol kan konsumeras utan vare sig
medicinska eller sociala konsekvenser.
Alkoholmissbruk innebär att den enskilde individen inte
längre kan kontrollera sin konsumtion, vilket leder till
negativa konsekvenser för såväl den enskilde som hans eller
hennes omgivning.
Varje icke-medicinskt motiverad konsumtion av
narkotika å den andra sidan måste klassificeras som rent
missbruk, då den redan i mycket små doser snabbt leder till
omfattande skador av såväl fysisk som psykisk natur.
Dessutom leder narkotikabruk ofrånkomligt till brottslighet
av olika slag. Därför måste allt icke-medicinskt bruk av
narkotika vara förbjudet och bekämpas.
I den svenska drogdebatten har denna distinktion mellan
alkohol och narkotika inte gjorts tydlig nog. Detta har gjort
att alkoholkonsumtion många gånger betraktats på i princip
samma sätt som narkotikamissbruk. Vi anser detta vara fel.
5. Alkoholpolitiken
Åtgärder för att minska alkoholkonsumtionen måste
vidtas på såväl kort som lång sikt. Vi menar också att den
politik som bedrivits i Sverige i alltför hög utsträckning
koncentrerats till den s.k. totalkonsumtionen. Detta har
inneburit att det verkliga problemet, nämligen den grupp
som överkonsumerar, inte uppmärksammats i tid. Som vi
påvisar nedan finns det inget entydigt samband mellan
totalkonsumtion och alkoholskador. Självfallet är det
viktigt att minska konsumtionen av alkohol, men fixeringen
vid totalkonsumtionen har ofta lett till felaktiga
prioriteringar och åtgärder.
Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska
alkoholkonsumtionen inte uppfattas som trakasserier av
den övervägande del av befolkningen som inte har några
problem med sin alkoholkonsumtion. Därför avvisar vi
förslag och tankar om motbok, strängare
utskänkningstillstånd, högre åldersgränser, mindre
ölburkar och dylikt. För att åtgärder skall vara
verkningsfulla krävs acceptans från en bred opinion.
Det är desto viktigare att framhålla detta som allt fler
internationella undersökningar tyder på att rigorösa förbud,
ransoneringar och restriktioner ingalunda leder till minskat
missbruk. Tvärtom visar erfarenheterna att detta kan leda
till ökad kriminalitet, ökat alkoholmissbruk och inte minst
kraftigt ökat narkotikamissbruk.
å Grönland tiodubblades t.ex. narkotikafallen under
alkoholransoneringen 1972--1982, stölder och inbrott ökade
och socialfallen blev fler. Undersökningar från USA har
visat att stater med de hårdaste restriktionerna (Mississippi,
Utah, Kentucky och Georgia) också hade de värsta
alkoholproblemen. Alaska, Vermont, Wisconsin och
Nevada med de mjukaste regleringarna hade också mindre
alkoholrelaterade problem än andra stater. Ytterligare
exempel, från Québec i Canada, kommer att redovisas
längre fram i motionen.
Det gäller i stället att mobilisera människornas egen
ansvarskänsla -- för sig själva och sin omgivning.
6. Åtgärder på lång sikt
Som nämnts ovan är det viktigt att de åtgärder som
vidtas på såväl lång som kort sikt finner förståelse hos den
breda allmänheten. I och med att det i dag finns en stor
kunskap om de medicinska och psykiska skador en alltför
stor konsumtion av alkohol kan leda till, finns också en bra
grund för åtgärder som är nödvändiga för att hjälpa och
stötta dem som redan befinner sig i ett missbruk, men också
för att minska 'rekryteringsbasen'' för nya missbrukare.
6.1 Information och opinionsbildning
Det viktigaste instrumentet vad gäller den senare
gruppen är och förblir opinionsbildning och information.
Inom många andra områden har information och aktiv
upplysning visat sig mycket effektivt. Ett bra exempel på
detta är den omfattande antirökkampanj som bedrevs
främst i slutet av 1970-talet. Resultatet har blivit en kraftig
minskning av rökningen bland de ungdomar som var
föremål för denna information.
Erfarenheter från denna och liknande kampanjer bör
sporra till efterföljelse även vad gäller alkoholens
skadeverkningar.
Det är viktigt att informationen om alkoholen är baserad
på fakta och kunskap. Därför är det väsentligt att sådan
sammanställs och utvärderas för att på ett effektivt sätt
kunna användas i opinionsarbetet. Samtidigt är det centralt
att den information som ges inte uppfattas som
förbudsivrande och förmynderi. Erfarenheterna visar
nämligen att sådan information ofta inte ger den tilltänkta
effekten utan i stället får människor att utestänga
budskapet.
Barn och ungdomar har ofta förebilder. Det gäller
kanske främst de egna föräldrarna, men också
idrottsstjärnor, rockmusiker och andra artister. Därför är
det viktigt att dessa ställer upp som positiva förebilder.
6.2 Stärk familjen
Familjen måste stärkas. Det måste vara möjligt för
föräldrar att ge sina barn den kärlek, omtanke, stöd och
ledning som varje barn har rätt till, och som i sin tur leder till
att barnen växer upp till trygga och harmoniska människor.
Dessa förutsättningar är i dag starkt begränsade genom
skattesystemets orimliga belastning på de enskilda
familjerna och det rådande barnomsorgsmonopolet, som
innebär att föräldrarna inte har någon möjlighet att själva
bestämma hur omvårdnaden av de egna barnen skall
ordnas.
Genom våra förslag om sänkt skattetryck,
barnomsorgsstöd och valfrihet i barnomsorgen ges
föräldrarna valmöjligheter till gagn för de egna barnen och
för familjen som helhet.
I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva det
tankemönster som är alltför utbrett i vårt land, nämligen att
någon annan tar över ansvaret i och med att skatten är
betald. Alla måste känna ansvar och hjälpa, stötta och säga
ifrån när människor är på väg in i missbruk, innan det är
för sent. Här spelar den ''lilla världen'' -- familjen, vänner,
arbetskamrater -- en viktig roll, som inte kan övertas av det
offentliga.
Samtidigt är det viktigt att det offentliga, när den lilla
världen inte är tillräcklig, eller kanske inte längre finns, är
beredd och har förmågan att hjälpa och stötta.
Kommunernas socialassistenter och annan personal som är
utbildad för detta, måste ges större möjligheter att rycka in
preventivt i familjer där det håller på att gå snett, eller att
hjälpa människor som redan är alkoholiserade. Genom till
exempel ett sänkt skattetryck minskar belastningen på
socialtjänstens personal för administrerande av socialbidrag
till förmån för hjälp åt dem som verkligen behöver
socialtjänstens kvalificerade insatser.
6.3 Skolans roll
Varje barn är unikt och oersättligt. De har alla olika
förutsättningar och möjligheter. Detta måste också
respekteras och tas hänsyn till i skolan, där barn och
ungdomar i mycket stor utsträckning präglas.
Många elever ''hänger inte med'' under den känsliga
högstadietiden, vilket gör att de försöker hävda sig, ofta
genom bruk av alkohol och ibland t.o.m narkotika.
För att undvika detta är det viktigt att skolan har tid och
möjlighet att ta hänsyn till varje enskild elev. Skolan måste
uppmärksamma och hjälpa elever som riskerar att komma
efter och ge dessa stöd och hjälp. Samtidigt måste skolan
garantera alla elever ordentliga baskunskaper innan de går
vidare.
Många av de problem som vissa ungdomar har bottnar
i hemförhållanden. Detta får dock inte hindra skolan att i
samarbete med hemmet och socialvården försöka lösa
problem. Hem, skola och socialvård måste också i
samverkan bekämpa normlöshet i form av skolk,
mobbning, utstötning och bristande hänsyn till andra. Krav
måste kunna ställas och efterföljas.
6.4 Förändrad LVU-lag
Vi har ovan redovisat att barn som växer upp i
missbrukarhem ofta befinner sig i en mycket utsatt
situation. Av den anledningen är det väsentligt att dessa
barns situation uppmärksammas och åtgärdas på ett så tidigt
stadium som möjligt. I samband med propositionen om en
förändrad LVU-lag (1989/90:28) krävde vi att delar av den
gamla barnavårdslagen åter skulle gälla. Det handlade
främst om lagens 26 §, vilken innebar att de sociala
myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell
möjlighet att på ett tidigt stadium gå in och hjälpa och stötta
familjer där barnen riskerade att råka illa ut fysiskt eller
psykiskt.
Lagen var konstruerad så att åtgärderna vidtogs i samråd
med den enskilda familjen. Åtgärderna vidtogs dessutom
stegvis, och inleddes med att de sociala myndigheterna i
samarbete med familjen lade upp planer på åtgärder som
syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det
möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med
förmaningar och eventuellt varningar till familjen. Ledde
inte de tidigare åtgärderna till önskat resultat kunde de
sociala myndigheterna lämna föreskrifter om barnets
levnadsförhållanden. I fjärde hand var det möjligt för
nämnden att beordra övervakning av det enskilda barnet.
Först som en sista åtgärd kunde beslut om
omhändertagande bli aktuellt.
Genom denna lag visade myndigheterna att man var
mån om att bevara och respektera familjen som en enhet
och arbeta för att familjen själv skulle kunna förbättra sin
situation. Föräldrarna var t.ex. medvetna om att åtgärderna
riskerade att trappas upp om ingen förändring till det bättre
skedde. Det fanns härigenom en möjlighet att på ett tidigt
stadium rädda barn från att brytas ner såväl fysiskt som
psykiskt.
I dag kommer socialnämndernas åtgärder och agerande
ofta överraskande och mestadels dessutom för sent.
Vi menar därför att regeringen vid direktiven till den
parlamentariska arbetsgrupp som skall se över
socialtjänstlagen skall lägga till krav på översyn av LVU
med beaktande av ett återinförande av barnavårdslagens 26
§.
7. Totalkonsumtionen
I Sverige har de åtgärder som vidtagits för att minska
alkoholkonsumtionen i mycket stor utsträckning varit
inriktade på totalkonsumtionen, som internationellt sätt
ligger på en låg nivå (se tabellen nedan). Detta har inneburit
att det verkliga problemet, nämligen den grupp som utgör
ca tio procent av befolkningen men som konsumerar 50
procent av all alkohol, har åsidosatts.
Att konsumtionen av alkohol i Sverige internationellt
sett är låg framgår tydligt av nedanstående tabell över
försäljningen av alkohol i olika länder.
Att notera är att ovan redovisade tabell visar
försäljning av alkohol, vilket förklarar att t.ex.
Luxemburg ligger så högt upp.
Att notera är att ovan redovisade tabell visar
försäljning av alkohol, vilket förklarar att t.ex.
Luxemburg ligger så högt upp.
Det finns en i stort sett enig expertis som hävdar att en
låg och måttlig konsumtion av alkohol inte är skadlig. Bland
annat har professor David H. Ingvar redovisat
forskningsresultat som påvisar att en konsumtion på ca 7
gram ren alkohol per dag är riskfri. Det motsvarar 15 cl
starksprit eller 1 flaska vin per vecka. Per år innebär detta
32 liter vin!
En låg totalkonsumtion behöver inte heller automatiskt
resultera i lägre sjukvårdskostnader och en lägre dödlighet
i alkoholrelaterade sjukdomar. Undersökningar i bl.a.
Sverige och Storbritannien visar att det inte finns ett klart
samband mellan totalkonsumtion och alkoholskador.
Dödligheten i levercirros, en sjukdom som ofta förknippas
med alkoholkonsumtion, är i Sverige ca 12 på 100 000
personer och i Storbritannien ca 4 på 100 000. Samtidigt är
totalkonsumtionen ren alkohol i Sverige ca 5,5 liter medan
den i Storbritannien är ca 7,1 liter (uppgifterna avser år
1986). Här finns en alltför stor skillnad mellan resultaten för
att man generellt skall kunna påstå att lägre
totalkonsumtion automatiskt leder till lägre dödlighet i
alkoholrelaterade sjukdomar.
Centreringen kring totalkonsumtionsbegreppet måste
därför överges till fördel för åtgärder riktade mot
överkonsumtionen.
7.1 Québec visar vägen
Staten Québec i Canada är intressant att studera ur
alkoholpolitisk synvinkel. Staten är franskspråkig och
kulturen i mycket hög utsträckning påverkad av Frankrike.
Men vad gäller dryckesvanor kan konstateras att Québec
tidigare visade påfallande likheter med andra länder i den
norra delen av världen som Finland, Island, Norge,
Sovjetunionen och Sverige. Det är dessa länder som ligger
i det så kallade 'vodkabältet'', där spritförtäring dominerat
på ett sätt som är främmande för resten av världen.
Likheterna mellan Sverige och Québec gör det intressant
att studera vad vi har att lära av deras erfarenheter.
Québec anammade fram till 1977/78 principen om
totalkonsumtionens grundläggande betydelse. Man införde
därför förbud, sanktioner, restriktioner och ökade
skatterna kraftigt på alkoholen. Liksom i Sverige förde man
en mycket restriktiv politik vad gäller näringsställens
möjligheter att erhålla serveringstillstånd för alkohol.
Resultatet blev att konsumtionen ökade stadigt, framför allt
genom en allt mer omfattande hembränning.
1977 liberaliserade regeringen i Québec
alkoholpolitiken. Det året fanns det t.ex. 348
''systembolag'' i hela staten. 13 år senare finns det över
10 000, varav många har öppet veckans alla dagar. Antalet
näringsställen i staten med utskänkningstillstånd är i dag
drygt 24 000, mot i Sverige 5 800.
Under de 13 år som denna liberala politik bestått har
alkoholkonsumtionen minskat med 21,8 procent! Den
totala konsumtionen ligger i Québec på 5,88 liter 100
procent alkohol per år, mot ca 5,5 liter i Sverige. Skillnaden
är försumbar.
Hur har man lyckats så väl i Québec? Först och främst
förenades den mer liberala inställningen med en
omfattande kampanj riktad speciellt till ungdomar mellan
15 och 18 år, men stora kampanjer har också riktats till
vuxna. Syftet med kampanjerna har varit att ''avmystifiera''
alkoholen. Från ansvarigt håll har man hävdat att det inte
är konsumtionen som sådan som är farlig, utan
dryckesvanorna och dess sociala konsekvenser. Som ett
exempel har det statliga monopolet genomfört
landsomfattande kurser i vinprovning och kunskap om vin.
Utöver detta har Québec det lägsta antalet
alkoholskador och det lägsta antalet brott där alkohol är
inblandad i hela Canada.
Erfarenheterna från Québec är så positiva och lovande
att vi anser att resultaten bör studeras noggrant för att
kunna appliceras även i vårt land.
7.2 Liberalare utskänkningspolitik
Det vore närmast självbedrägeri att tro att en starkt
restriktiv politik gentemot näringsställens möjlighet att
servera alkoholhaltiga drycker skulle ha någon som helst
inverkan på den totala alkoholkonsumtionen. Speciellt inte
som vi vet att endast ca tolv procent av alkoholförtäringen i
Sverige sker på restauranger och andra offentliga
inrättningar.
Dessutom sker denna konsumtion i offentlig lokal under
ordnade och kontrollerade former, vilket innebär att
överkonsumtionsrisken minskar.
Vi ser det som positivt att människor får ökade
möjligheter att umgås och träffas på restauranger, pubar
och barer. Självfallet behöver detta inte ske tillsammans
med alkohol. Men samtidigt är alkohol en sällskapsdryck
med mycket lång historia även i vårt land. Kan vi därför
''avmystifiera'' alkoholkonsumtionen, även på
restauranger, har vi nått långt.
Vi föreslår därför att reglerna för utskänkningstillstånd
förändras. Först och främst skall tillstånd i princip ges när
någon söker det. Tillståndsprövningen skall ske av
kommunerna. Om tillstånd trots allt inte ges skall det vara
möjligt för näringsidkare att få ärendet prövat av
länsstyrelsen. Vid tillståndsgivning skall inte överetablering
beaktas, då detta är en sak för den fria marknaden, d.v.s.
de enskilda människorna, att avgöra. Samtidigt skall regler
om mattvång och tidsbegränsningar av utskänkning
(exempelvis förbud att servera alkohol före klockan tolv på
dagen och efter klockan ett på natten) tas bort.
Det krångel och den byråkrati som följer av den
detaljerade reglering som gäller för restaurangnäringen bör
begränsas. Det är också en rättssäkerhetsfråga för dem som
söker sin utkomst inom denna bransch. Den som driver en
restaurangrörelse kan i dag redan på grund av misstankar
om skattebrott eller brister i bokföringen få sitt
serveringstillstånd indraget. Det kan inte accepteras att den
som söker eller innehar ett serveringstillstånd kan riskera
att utsättas för godtycke och fråntas sina
utkomstmöjligheter på vaga grunder.
Vi vill erinra om att Brottsförebyggande rådet och
alkoholhandelsutredningen (SoU 1985:15) anfört
betänkligheter mot att använda alkohollagstiftningen i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Europadomstolen fattade den 7 juli 1989 ett beslut i ett
ärende där misstanke om brott mot skattebrottslagen
förelåg (Dom nr 4/1988/148/102). Med sex röster mot en
beslutade domstolen att brott i civilmål förelåg gentemot
artikel 6 § 1 i konventionen. Sverige ådömdes att betala
60 000 kronor för kostnader och expenser.
Regeringen har nu aviserat en proposition i
alkoholfrågan våren 1991. Vi förutsätter att de av oss
påtalade viktiga rättssäkerhetsfrågorna beaktas i ett
kommande lagförslag. När det gäller rätten till
serveringstillstånd bör det vara en persons lämplighet att
sköta en restaurangverksamhet med avseende på ordning,
nykterhet och trevnad som skall vara utslagsgivande vid
bedömningen.
8. Vård av alkoholmissbrukare
Stöd-, vård- och/eller behandlingsinsatser för
alkoholmissbrukare måste ges i ett så tidigt skede av
missbruket som möjligt. Därför är det viktigt att under
sekretess ge akt på tidiga symptom på alkoholskador vid
läkar- och hälsoundersökningar för att i tid kunna ge den
enskilde det stöd han behöver.
Alkoholvården i Sverige är i dag i alldeles för hög
utsträckning koncentrerad på dem som har ett långt
missbruk bakom sig. För dessa är vårdinsatser ofta inte lika
meningsfulla, och det tar framför allt resurser från
missbrukare i initialskedet. För gruppen grava
alkoholmissbrukare är det mer meningsfullt att satsa på
inackordering, sysselsättning och gemenskap. Här vill vi
framhäva de insatser som de frivilliga organisationerna,
t.ex. Frälsningsarmén och stadsmissionen, gör för denna
grupp alkoholmissbrukare, speciellt i storstäderna.
Vi har ovan kritiserat att socialtjänsten sällan har
tillräcklig tid och tillräckliga resurser att satsa på sin 'hårda
kärna'', d.v.s. på dem som verkligen behöver hjälp och stöd
men som inte är tillräckligt röststarka för att hävda sin rätt.
Det är dessa människor som främst behöver det kunnande
och det engagemang som duktiga socialtjänstemän besitter.
Vi hänvisar till vad som sagts ovan om möjligheter att
frigöra resurser för att ge socialtjänsten bättre möjlighet att
satsa på denna grupp.
Utöver detta föreslår vi en ny LVM-lag.
Under flera år har vi kritiserat att den nuvarande LVM-
lagen inte ger tillräckliga möjligheter att på ett tidigt och
mer effektivt sätt gripa in för att hjälpa missbrukare.
Liksom vi ovan krävt av en ny LVU-lag måste en ny
LVM-lag kunna kombinera frivilliga åtgärder och tvång.
Familjens, vänners och arbetskamraters möjligheter till
stöd och hjälp måste också förstärkas.
Vi föreslår att stöd och behandling sker på tre nivåer:
1) frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens
bestämmelser,
2) övervakning och andra föreskrifter som sociala
nämnden ålägger missbrukaren, och som sista möjlighet 3)
frihetsberövande.
Dessutom är det viktigt att en ny LVM-lag ger möjlighet
till s.k. kontraktsvård och till längre sammanhängande
vårdperioder.
Vi förordar att den aviserade parlamentariska
beredningen för översyn av socialtjänstlagen får
tilläggsdirektiv som innebär en översyn också av LVU- och
LVM-lagen, i enlighet med vad vi just skisserat.
Inriktningen bör vara på missbrukare som befinner sig
i initialskedet av missbruket. Dessutom krävs ett fördjupat
samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna,
något som länge efterlysts från främst polisens sida.
Det är över huvud taget viktigt att samarbetet mellan
olika myndigheter förstärks. Det gäller, utöver polisen,
också skola, kriminal- och narkomanvården och
domstolarna.
9. Narkotikapolitiken
I den moderata partimotionen förra året om åtgärder
mot alkohol- och drogmissbruket (1989/90:So226)
redovisades att narkotikaproblematiken fått ytterligare en
dimension genom de s.k. designade drogerna.
Narkotikalangarna och de som profiterar på missbrukarna
ligger hela tiden steget före polis och myndighet. Inget tyder
på att denna utveckling avtagit det senaste året.
Massmedia skriver inte lika mycket om de designade
drogerna, om acid-klubbar och om det allt mer utbredda
missbruket på ''innekrogar'' och tillfälliga diskotek.
Därmed kan man lätt få uppfattningen att de nya drogerna
inte längre är ett problem.
Verkligheten ger dock inga belägg för detta.
Narkotikamissbruket sprids fortfarande i Sverige på ett lika
oroväckade sätt som tidigare. Inte minst är detta fallet
bland yngre människor.
Syntetiska droger börjar få ett allt starkare fotfäste, och
''uppfinningsrikedomen'' vad gäller att modifiera molekyler
för att på så sätt komma runt förbud men samtidigt behålla
de narkotiska effekterna blir allt större och snabbare.
Utvecklingen i USA visar detta med all tydlighet.
Vi upprepar därför vårt tidigare krav att regeringen
snarast bör ge socialstyrelsen i uppdrag att med högsta
prioritet följa utvecklingen såväl nationellt som
internationellt för att på så sätt, utan onödiga dröjsmål,
kunna föra upp designade droger på listan över narkotiska
preparat.
Ett växande problem, som tyvärr kommit i skymundan,
är bruket av benzodiazepiner och andra liknande, lugnande
preparat. För många är dessa verkningsfulla och
nödvändiga mediciner, men för en växande grupp har
konsumtionen förändrats till ett missbruk. Preparaten har
blivit droger. Detta problem måste noga följas och
uppmärksammas.
10. Preventiva åtgärder
Den mest centrala uppgiften för att minska
narkotikamissbruket är att minska rekryteringsunderlaget.
Detta arbete måste främst koncentreras till ungdomar
genom aktivt fältarbete. Skillnaden mellan bruk av legala
rusmedel som alkohol och illegala måste tydliggöras inte
minst genom att varje icke-medicinskt bruk av narkotika
kriminaliseras, och ett utökat samarbete måste också
skapas på lokal nivå mellan representanter från de sociala
myndigheterna, polis, Hem och Skola, elever och
fritidsföreningar. Deras uppgifter skall vara att
kontinuerligt följa den lokala utvecklingen inom
narkotikaområdet och gemensamt kunna påverka den på
ett tidigt stadium.
På länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp
för att samordna narkotikabekämpningen så att inga
ärenden 'faller mellan stolarna''. Denna samordning på
såväl lokal som regional nivå är så viktig att den bör
prioriteras.
De frivilliga insatser som spontant kommit till stånd, typ
'A Non Fighting Generation'' och ''Farsor på stan'' har
genom sina breda kontaktnät också stor möjlighet att hjälpa
till i detta arbete.
11. Åtgärder mot narkotikamissbruket
Ett av skälen till det utbredda narkotikamissbruket i
Sverige, trots omfattande kunskap om narkotikans
fruktansvärda effekter, är den flummentalitet som rådde
under 1960- och -70-talen. Då ansågs vissa former av
narkotikamissbruk som mindre farliga och accepterades
därför också delvis. Vi moderater var ytterst kritiska redan
då. Vi kan bara konstatera att vi hade rätt i vår kritik. Det
är viktigt att de misstag som då begicks inte upprepas.
HIV har dessutom gett narkotikamissbruket en ny,
allvarlig dimension, som gör kampen ännu mer angelägen.
Kampen mot narkotikan måste ses ur två perspektiv.
Det ena är det rent kriminalpolitiska, det andra det sociala.
Vad gäller det tidigare hänvisar vi till särskild
kommittémotion.
Vad gäller det senare måste det i sin tur också ses ur två
perspektiv. Det är dels det preventiva arbetet, dels åtgärder
för att hjälpa och behandla missbrukare av narkotika.
12. Hjälp och stöd åt missbrukare
För de allra flesta missbrukarna är vård det enda sättet
att komma ifrån missbruket. Vi har i annan motion krävt
att innehav och bruk av narkotika skall kunna straffas med
fängelse. Ett sådant straff skall kunna kombineras med
vård, om det anses vara det bästa sättet att bryta den
straffades missbruk. För att möjliggöra detta krävs
förändringar av de nuvarande sociala lagarna.
Det vi ovan föreslagit gällande en ny LVM-lag gäller
självfallet, och kanske i ännu högre utsträckning,
narkotikamissbrukare.
13. Stöd åt enskilda initiativ
Ideell verksamhet och enskilda vårdinitiativ i kampen
mot alla former av drogmissbruk, alkohol- såväl som
narkotikamissbruk, kan aldrig underskattas. All erfarenhet
visar att alternativa behandlingsformer och det engagemang
som där kommer till uttryck bör stimuleras och
uppvärderas.
Ett av de största problemen i dagens system är de alltför
långa väntetiderna för de personer som behöver vård och
rehabilitering beroende på en stor brist på behandlingshem
m.m. Socialtjänsten hinner inte och den enskilde
missbrukaren hamnar i en svår situation, som kan leda till
att han eller hon förlorar sin motivation.
Dessa brister går delvis att lösa genom att stat och
kommun mer regelbundet och mer konsekvent använder sig
av de enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda
vård- och behandlingsplatser.
Organisationer som LP-stiftelsen, Daytop, Narconon,
Hassela, Länkrörelsen, AA (Anonyma Alkoholister),
Frälsningsarmén, de speciella organisationerna för HIV-
smittade narkomaner m.fl. har alla olika grund och skilda
metoder. Men de har ett gemensamt. De kan redovisa goda
rehabiliteringsresultat. Ett exempel är att hela 60 procent
av de personer som behandlats enligt Minnesotamodellen
(Hazeldonmetoden) kommit ur sitt missbruk.
14. Internationellt samarbete 14.1
Inledning
I det föregående har vi redovisat vår syn på åtgärder för
att på olika sätt minska narkotikamissbruket i vårt eget
land. Samtidigt har det blivit allt tydligare att vi i Sverige
aldrig kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera
på hemmaplan. Internationellt samarbete blir allt viktigare.
Redan i förra årets partimotion (1989/90:So226) krävde
moderata samlingspartiet ökade internationella insatser.
Där redovisades också att moderata samlingspartiet redan
har agerat internationellt genom International Democrat
Union för att på ett konkret sätt och i samarbete med andra
länder gemensamt bekämpa narkotikahandeln.
Vi krävde också att Sverige dels initierar en diskussion
inom ramen för det nordiska samarbetet syftande till en
harmonisering av de nordiska ländernas antinarkotikalagar,
dels att Sverige på europeisk nivå kräver diskussion om
införande av en alleuropeisk narkotikabekämpningsenhet
liknande den amerikanska EPIC-organisationen (El Paso
Intelligence Service).
Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta för att
ge ökad prioritet till sociala och ekonomiska omställningar
för människor i sådana utvecklingsländer som i dag är
beroende av narkotikaodling.
Denna sistnämnda åtgärd har blivit allt mer angelägen.
Redan i dag deltar Sverige i sådana projekt i främst
Colombia, som ju är en av världens största producenter av
kokain. Men det är inte bara i Sydamerika som det
förekommer en omfattande odling och produktion av
narkotika. Även i Asien är problemen omfattande och på
senare år har vi i Sverige märkt av de stora
amfetaminfabrikerna i Polen och Nederländerna.
Ytterligare ett problem som måste uppmärksammas på
internationell nivå är de s.k. transitländerna, d.v.s. de
länder som själva inte producerar narkotika men som
används som transitländer för narkotikan på väg till
Nordamerika och Europa. Det gäller t.ex. länder som
Panama och Mexico.
Att behovet av åtgärder är stort och att dessa måste
intensifieras visades med all tydlighet då riksdagens
socialutskott i augusti 1990 genomförde en studieresa i
Colombia. För att understryka nödvändigheten av att agera
mot narkotikan i alla tre leden -- produktion, distribution
och konsumtion -- vill vi redogöra för erfarenheterna i
Colombia av narkotikans förödande effekter såväl på
människor som på miljön.
14.2 Bakgrund till situationen i Colombia
Narkotikan hotar människors liv och hälsa.
Narkotikaprofitörena hotar också på sikt hela den sociala,
ekonomiska och demokratiska utvecklingen i flera länder,
inte minst i tredje världen. Hanteringen ger förskräckande
exempel på den miljöförstöring, den rättslöshet och det våld
som en hämningslös narkotikahandel för med sig.
På 1970-talet gick bönderna i Cauca-området över till
kokaodling för att tillgodose den ökande utländska
efterfrågan. Utvecklingen blev snabb. Stora arealer togs i
bruk för denna synnerligen lönsamma odling. Tidigare
användes bladen (i oförädlat skick) från den vilt växande
kokabusken endast för husbehov.
Man hade upptäckt att bladen kunde förädlas genom
kemiska processer. Kokainet urlakas med hjälp av starka
lösningsmedel. Verkningsgraden kan förstärkas genom
kemiska tillsatser. Det går åt 300 kg blad för att få fram 3 kg
pasta, som i nästa steg av den kemiska processen ger 1 kg
rent kokainpulver. Men ett kilo kokain kostar 300 gånger
mer än 300 kilo kokablad.
I Andernas djungel har ett stort antal laboratorier byggts
upp av de maffialigor som organiserat distributionen till
konsumentländerna. För att skydda produktionen förläggs
laboratorierna till mycket svårtillgängliga trakter och
bevakas av tungt beväpnade gerillagrupper.
År 1984 dödade knarkligorna en minister. Då
uppmanade regeringen bönderna att sluta odla. Men
eftersom man sedan länge slutat att odla kaffe och priset
dessutom fallit, skulle en återgång till kaffeodling leda till
ren misär.
Problemen fortsatte att växa i styrka. Maffian har genom
'metallernas lag'' (bly eller silver, skjutas eller mutas)
fortsatt sin verksamhet. Men efter det att flera personer
nära maktens centrum mördats -- en justitieminister, en
riksåklagare och förra hösten den liberale
presidentkandidaten Luis Carlos Galan -- har presidenten
Virgilio Barco förklarat krig mot narkotikamaffian.
Regeringen har med andra ord tvingats att börja slåss för
sin fysiska och politiska överlevnad sedan hundratals
domare, polismän, journalister och många andra
prominenta personer brutalt och arrogant mördats av
knarklangarna.
14.3 Kokan hotar miljön
Det alltmer utbredda odlandet av koka orsakar stora
miljöproblem. Jorderosionen ökar på grund av att
regnskogen bränns ner för att ge plats för odlingarna.
Kemikalier och lösningsmedel som används vid
tillverkningen av kokapasta förgiftar vattendragen.
Flygbesprutningar förvandlar djungeln till öken. Vid själva
odlandet utnyttjas bekämpningsmedel mot insekter och
mot sjukdomar.
För att framställa 6 000 ton pasta krävs det 57 miljoner
liter fotogen, 32 miljoner liter svavelsyra, 16 ton osläckt
kalk, 3 200 ton toalettpapper. 6,4 miljoner liter aceton och
lika mycket toluen. Avloppen från laboratorierna går direkt
ut i naturen.
Många djurarter i vattendragen har redan försvunnit
enligt en rapport från Andinska juristkommisionen.
14.4 FN har ingripit
År 1985 startade FN via UNFDAC (FN:s fond för
åtgärder mot narkotika) ett projekt som syftade till att få
bönderna att odla andra grödor. Man började i det hetaste
området med 4 kommuner. Nu omfattar projektet 10
kommuner (ca 2870 familjer). Varje familj har i genomsnitt
6 medlemmar.
Projektet består av 5 olika komponenter:
1. Rådgivning om nya grödor och traditionella grödor,
som t.ex. kaffe.
Kokaodlingarna är ojämnt fördelade över landet.
UNFDAC:s ersättningsodlingar finns i områden som har
den största koncentrationen kokaodlingar. De utvalda
områdena har också stor befolkning.
I dessa områden planeras och genomförs en samordnad
landsbygdsutveckling som skapar grundförutsättningar för
förbättrade levnadsvillkor såväl ekonomiskt, socialt som
kulturellt. Insatserna görs såväl inom jordbruk,
kommersialisering, kommunikationer, sjuk- och hälsovård
som utbildning.
Insatserna på lokal nivå måste kompletteras med
insatser på regional nivå där koka inte odlas men där
behovet av landsbygdsutveckling är lika stort. Detta är
nödvändigt för att förebygga och på sikt helt förhindra att
de illegala odlingarna utökas. Antalet ersatta hektar koka
ses som resultat av genomförd utveckling.
Bondebefolkningens organisering, initiativ och
ansvarstagande för utvecklingen är projektets ryggrad.
Projektets personal (agronomer, ingenjörer, socialarbetare,
veterinärer m fl) bosätter sig större delen av projekttiden
bland bondebefolkningen.
Fördelarna att ha FN-organisationen som administrativ
enhet har visat sig vara avsevärda. Varje vecka sker en
uppföljning, koordinering samt självkritisk analys av gjorda
projektinsatser. De regelbundna tekniska och sociala
insatserna planeras på en tio år lång projekttid.
14.5 Sverige deltar
Statsmakterna i Sverige beslöt 1989 att ge 15 miljoner
kronor till UNFDAC. FN:s generalförsamling har
proklamerat perioden 1991--2000 som FN:s årtionde mot
narkotikamissbruk. I deklarationen ingår en uppmaning till
i-länderna att ge u-länderna ekonomiskt och tekniskt stöd
till en omläggning av jordbrukets produktion.
Medlemsländerna är enligt dokumentet eniga om att
''skydda mänskligheten mot narkotikans gissel och den
illegala handeln med narkotika''.
Sverige har således valt att i första hand inrikta sitt
åtagande på FN-projektet i Colombia.
14.6 Resultat
Till de största framgångarna för Cauca-projektet hör att
bönderna har organiserat sig i arbets-, produktions- och
kommersialiseringsföreningar. Det är bönderna som
formulerar och driver utvecklingsprocessen.
Man har dessutom satsat på särskilda ''kvinnoprojekt''.
Utplacering av spisar är ett exempel. Pälsdjursuppfödning
ett annat.
Bönderna har fått lära sig att höja produktiviteten
genom att exempelvis använda kompost som gödning, att
bevattna på rätt sätt m.m. Med dagens metoder ger
kaffeplantorna en nästan dubbelt så stor skörd jämfört med
tidigare förhållanden.
Vidare har man utvecklat nya produkter, som tidigare
inte var kända, som t ex animaliefoder. Man har lärts att
distribuera och marknadsföra på rationellt sätt. Bönderna
har bildat distributionsföreningar, som tidigare var ett okänt
begrepp.
Bland mångfalden av aktiviteter kan nämnas att 35 km
väg har byggts med hacka och spade som viktigaste redskap.
Tre jordbruksindustrier har byggts och en fjärde
projekteras. Över 700 familjer har deltagit i ett utbildnings-
och hälsoprogram som bland annat omfattar byggandet av
ett trettiotal skolor, hälsocentraler, apotek, kommunala
butiker och fritidsanordningar, såsom lekplatser m.m.
Projektet har bidragit till en pacificering av områden
som anses som mycket konfliktfyllda. Där finns
kokahandlare, gerillagrupper, narkotikapolis och militär.
Mer än 1 000 hektar koka har ersatts med odlingar av
legala produkter som sockerrör, jordnötter, sötpotatis,
bönor, kaffe, kakao, bananer och många andra frukter. Det
betyder att mer än 1/4 av den totala arealen koka i södra
Cauca-länet har blivit ersatt genom FN-projektet.
Verksamheten har nått en anmärkningsvärd framgång efter
en relativt kort period.
14.7 Slutsatser
Hela kedjan, från produktion, via distribution till
konsumtion måste attackeras. Insatserna skall samordnas.
Kampen måste vara uthållig!FN-projektet i Colombia är
framgångsrikt och värt fortsatt och utökat stöd under en
lång tidsperiod framöver. Ersättningsodlingar är den enda
framgångsrika lösningen för Latinamerika.Multilaterala
biståndsinsatser har större förutsättningar att lyckas än
bilaterala.Marknaden i västvärlden måste utrotas med
mer verkningsfulla åtgärder. Lagstiftningen måste
skärpas.Informationsinsatser och opinionsbildning
måste förstärkas.
De erfarenheter vi redovisat ovan visar på ett tydligt sätt
vikten av beslutsamhet och en vilja att verkligen se de
problem narkotikan för med sig. Genom ett utökat
internationellt samarbete och genom att utnyttja olika
länders erfarenheter inom detta område förstärks
möjligheterna att vinna kriget mot en av världens största
industrier. Regeringen bör således få i uppdrag att på alla
internationella plan verka för insatser enligt de riktlinjer
som vi redovisat i motionen.
15. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av sammanställning och
utvärdering av alkohol- och narkotikamissbrukets
medicinska, ekonomiska och sociala skadeverkningar med
särskilt beaktande av barns och ungdomars situation i
missbrukarhem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information och upplysning om
drogmissbruk och dess skadeverkningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolans ansvar att förebygga att
ungdomar får missbruksproblem,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av alkoholpolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna att på svenska
förhållanden applicera internationella erfarenheter av en
förändrad alkoholpolitik,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en
förändrad lagstiftning rörande utskänkningstillstånd i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges
tilläggsdirektiv rörande en översyn av nuvarande LVU- och
LVM-lagarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtecknande av förbjudna
narkotiska preparat,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om benzodiazepiner och andra
lugnande preparat,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anlitande av ideella
organisationer i vårdarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla
nivåer i kampen mot narkotikan.
Stockholm den 17 januari 1991
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Görel Bohlin (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Dau (m)
Ingvar Eriksson (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Göran Åstrand (m)