Frågan om barns talerätt i sociala mål har kontinuerligt
utretts sedan år 1977. Min första motion i ärendet skrev jag
i anslutning till socialtjänstpropositionen hösten 1979.
Socialutskottet uttalade då att ett offentligt biträde till följd
av sina begränsade handlingsmöjligheter inte helt kunde
fylla funktionen att tillvarata barnets intressen. Utskottet
uttalade också, att det på sikt måste övervägas att införa en
ordning som ger barnet en starkare ställning enligt LVU och
att frågorna var föremål för behandling av utredningen om
barnets rätt.
Utredningen om barnets rätt föreslog i betänkandet
(SOU 1987:7) bl.a. att det offentliga biträdet också skulle
vara barnets ställföreträdare i processen, i de fall barnet
saknade egen processbehörighet. Vidare föreslogs att
barnet självt skulle få rätt att föra sin talan från och med 12
års ålder.
Regeringen borde enligt min uppfattning ha löst frågan
genom förslag i prop. 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn
och ungdomar. Förslag saknades dock. Socialutskottet
tyckte också nu med anledning av en motion från mig att det
kan finnas skäl att överväga hur barnets ställning i mål och
ärenden enligt LVU skall kunna stärkas. Utskottet ansåg
dock att man borde avvakta regeringens ställningstagande
med anledning av betänkandet från utredningen om barnets
rätt!
I prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge berördes heller
inte frågan, varför lagutskottet med anledning av ett flertal
motioner föreslog riksdagen att ge regeringen till känna att
barn borde få en starkare ställning i vårdnads- och
umgängesärenden.
I anslutning till detta uppdrag bör frågan om barns
talerätt i sociala mål också lösas. Detta bör ske snarast!
Frågan har redan utretts i 14 år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan
om barns talerätt i sociala mål.