1988 beslutade riksdagen om en plan för
jämställdhetspolitiken inför 1990-talet. Tyngdpunkten i den
femåriga handlingsplanen ligger framförallt inom
arbetsmarknads- och utbildningsområdet, områden som
också är särskilt viktiga i det av riksdagen antagna
handlingsprogrammet i handikappfrågor.
Bland de svagaste grupperna på arbetsmarknaden finns
kvinnor med funktionsnedsättningar. Det är angeläget att
när planen omsätts i praktiken särskild uppmärksamhet bör
riktas till handikappade kvinnors individuella behov av
utbildning och förvärvsmöjligheter. Detta betyder bl.a. att
utbildningslokalerna och arbetsplatserna ska vara
tillgängliga, att det finns tillgång till personlig assistans,
arbetsbiträde, tolk och tekniska hjälpmedel.
En av orsakerna till att kvinnor med
funktionsnedsättningar tillhör de svagaste grupperna är
rådande attityder i samhället. Att vara kvinna med
funktionsnedsättning innebär att vara extra utsatt.
Handikappade kvinnor är ofta omedvetet och medvetet
diskriminerade på grund av okunskap och fördomar.
Utsattheten kan ha sin förklaring i traditionella
könsrollsuppfattningar och i felaktiga förutfattade
meningar om handikappade. Här behövs en kartläggning
vilken bör göras i nära samarbete med
handikapporganisationerna.
Antalet handikappade kvinnor
Kvinnorna är i majoritet i de flesta handikappgrupper,
t.ex. bland rörelsehindrade och synskadade. Det finns
mycket litet statistik och få undersökningar gjorda som
särskilt belyser handikappade kvinnors situation. Varken
kvinnoforskning eller handikappforskning har
uppmärksammat dessa kvinnor. Nedanstående tabell ur
Handikappinstitutets publikation ''Hur många, statistik om
handikapp'' från 1989 ger vissa uppgifter om antalet
handikappade kvinnor:
Könsfördelning, personer i åldern 16-84 år
rörelse-
hinder
1986
nedsatt
syn
1985
nedsatt
hörsel
1985
hela
befolkningen
16-84 år 1980-81
Procent av
handikappgrupp män
37,2
33,8
58,8
49,3
kvinnor
62,8
66,2
41,2
50,7Procent
av
totala åldersgruppen män
5,7
1,1
13,1
kvinnor
9,4
2,2
9,0
Det
finns ungefär tre gånger så många kvinnor som män
som säger att de inte får den praktiska dagliga hjälp som de
anser sig behöva. Fler kvinnor än män är arbetslösa. Det
tycks också vara vanligare att män får avancerad teknisk
utrustning. Hjälpmedel anpassade till kvinnors situation har
inte uppmärksammats särskilt mycket.
Arbetsmarknad
Svensk arbetsmarknadspolitik har som mål arbete för
alla. Under 1980-talet har både praktiskt inriktad
projektverksamhet och forskningsinsatser ägnats
möjligheterna att häva bristen på sysselsättning bland
människor med funktionsnedsättningar. Det är oklart i
vilken omfattning dessa projekt försökt beakta
handikappade kvinnors förutsättningar. Även de fackliga
organisationerna bör ta sitt ansvar då det gäller
handikappade kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.
Jämställdhet
Den praktiskt inriktade projektverksamheten och
forskningen inom jämställdhetsområdet har å sin sida i
mycket ringa omfattning beaktat handikappade kvinnors
behov.
En viktig del av jämställdhetspolitiken bör vara att
stärka och utveckla handikappade kvinnors delaktighet och
jämlikhet. Arbete och utbildning är grundläggande faktorer
i varje människas liv och tillhör de viktigaste
insatsområdena genom vilka man kan stärka handikappade
kvinnors ställning i samhället.
Satsningarna för kvinnor med funktionsnedsättningar
bör inte ses som separata isolerade företeelser, utan en
naturlig del i alla allmänna sektoriella handlingsprogram
inom utbildnings- och arbetsmarknadssektorerna.
Regionalpolitiska satsningar bör omfatta handikappade
kvinnor. Man bör utröna möjligheterna att använda
arbetslivs- och utvecklingsfonderna samt andra former av
regionalpolitiskt stöd för att skapa utbildningsinsatser och
arbetsmöjligheter för dessa kvinnor.
Inom grundutbildningen bör man verka för att
handikappade flickor väljer och bereds möjlighet till att
söka vidare till olika yrkesinriktade utbildningar. Inom
vuxenutbildningen tyder statistiken på att handikappade
kvinnor deltar i mindre utsträckning än andra. Riktade
rekryteringsinsatser och uppsökande verksamhet behövs.
Delbetänkandet från den pågående
handikapputredningen (SOU 1990:19) tyder på att man
hittills inte analyserat könsaspektens betydelse. Det är
mycket viktigt att få handikappade kvinnors situation
belyst.
Samverkansformer
Det är viktigt att utveckla samverkansformerna inom
samhället vad gäller handikapp- och
kvinnoorganisationernas möjligheter att medverka i
samhällsuppbyggnaden. Det är också viktigt att samverkan
mellan dessa organisationer utvecklas till gagn för
handikappade kvinnor.
Kvinnokonferensen Nordiskt Forum 1988 i Oslo
behandlade bl.a. handikappade kvinnors situation. Detta
fick som resultat att svensk handikapprörelse startade
projektet ''Kvinnor och handikapp''. Man har i dag stöd
från olika departement och det är viktigt att detta stöd
fortsätter. En första etapp av projektet kommer att
presenteras i mars 1991.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handikappade kvinnors
situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt stöd till kartläggning av
handikappade kvinnors situation.
Stockholm den 10 januari 1991
Barbro Sandberg (fp)