Det är numera en allmänt accepterad princip att
domstolar och beskattningsmyndigheter i tillämpningen av
svensk skattelagstiftning tillåter sig extensiv tolkning av
lagtexten. Detta innebär bland annat att skattedomstolarna
kommit att ändra innebörden av svensk skattepraxis i sådan
omfattning att någon egentlig kunskap om avancerade
skattefrågor inte längre finns tillgänglig för de
skattskyldiga.
Exempel på det som nu anförts låter sig lätt ges.
Det område som är svårast för enskilda att förstå i vad
avser skattelagstiftningens tillämpning är gränsdragningen
mellan rörelsekostnad och kapitalförlust. Nyligen har
medborgarna i vårt land upprörts av att en rörelseidkare
efter en mycket väl dokumenterad stöld, i vad avser
tillvägagångssätt och tillgripna värden, belastats ett belopp
motsvarande det vid stölden tillgripna värdet såsom uttag ur
rörelsen. Därutöver har den skattskyldiga ålagts att utgiva
arbetsgivarvgift för det belopp som sålunda beskattats hos
rörelseidkaren som uttag. För medborgarens rättskänsla
torde det framstå såsom oacceptabelt att en rörelseidkares
förluster på detta sätt föranleder tung beskattning mot
rörelseidkaren snarare än rätt till avdrag för förlust i
rörelsen.
Andra exempel på utveckling av skattepraxis som på
likartat sätt faller utanför medborgarnas rättsmedvetande
är den förändring av skattepraxis som skett i domstolarna
med hänvisning till sidoliggande omständigheter. Såväl
inom gåvo- som inom inkomstskatteområdet förekommer
att skattedomstolarna för sitt beslut gör sig beroende av
bedömningar som utgår från rent ''affärsmässiga''
prövningar. Framför allt gäller detta uttagsbeskattningar
vid omstruktureringar i koncerner. Regeringsrätten har i
sådana sammanhang givit utrymme för tolkningar som vilar
på en regeringsrättens prövning av de affärsmässiga
skälen för omläggningen av en koncerns organisation.
Det framstår såsom oacceptabelt ur lagstiftarens
synpunkt att grundvalen för tillämpning av
skattelagtiftningen söker så långt från det verkliga
tillämpningsområdet.
Det är rimligt och nödvändigt att lagstiftaren behåller
kontrollen över skattelagstiftningens tillämpning. Behovet
härav förstärks dels genom förekomsten av den häri
redovisade utvecklingen av praxis i skattemål, vidare dels
genom förekomsten av en mot den skattskyldige
riktad generalklausul.
Inom skatterättens område konfronteras statens fiskala
intressen ofta med den enskildes äganderätt.
Gränsdragningen mellan konfiskation och beskattning ter
sig för den enskilde svår att urskilja. I politisk debatt och
agitation har under senare år ofta jämförelsen mellan
beskattning och konfiskation gjorts. Särskilt
uppmärksammat är härvidlag den socialdemokratiska
regeringens åtgärd att genomföra så kallad
engångsbeskattning av pensioner.
Det enda verkligt grundlagsenliga skydd mot övergrepp
i skattelagstiftningen och i tillämpningen av
skattelagstiftningen som finns är förbudet mot att
skattelagstiftningen eller dess tillämpning gives retroaktiv
verkan. Det förefaller uppenbart att grundlagsskyddet
måste utvecklas så att den enskilde skyddas mot rent
konfiskatoriska konsekvenser av skattelagstiftningen eller
dess tillämpning.Skattelagstiftningen måste
kompletteras med regler av innebörd att gränslinjen mellan
kapitalförlust och omkostnad i rörelsen dras på sådant sätt
att även förluster, som skall betecknas i strikt teoretisk
mening som kapitalförluster, godtas såsom avdrag som
kostnader vid beskattningen av näringsverksamhet.För
att bevara och utveckla förutsebarheten bör
skattelagstiftningen tillföras en generellt tillämpbar regel av
innebörd att blott grunder, som framgår av lagstiftningens
ordalydelse och/eller förarbeten får utnyttjas vid
lagstiftningens tolkning.I skattelagstiftningen bör införas
en generell regel som skyddar mot sådan utveckling av
lagstiftningens innehåll, genom utveckling av rättspraxis,
att vissa grundläggande värden såsom skyddet av
äganderätt och behovet av rättssäkerhet, vilka säkerställs i
Europarådskonventionen, inarbetas i skattelagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
i syfte att öka rättssäkerheten på skatteområdet.