Förutsättningarna för ersättningar enligt lagen
(1988:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål
om skatt m.m. är att den skattskyldige haft kostnader för
ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen
behövts för att ta till vara hans rätt och att det är
oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige. I alla de
fall där processkostnader skäligen behövts för att tillvarata
den enskildes rätt, men där det inte är oskäligt att denne
själv står för kostnaderna, skall ersättning således inte utgå.
Avsikten är att huvudregeln även i fortsättningen skall vara
att enskilda själva svarar för sina kostnader i skatteärenden
och skattemål (bet. 1988/89:SkU31 s.
6).
Skälen till denna ordning är dels att taxeringsförfarandet
inte skall bli för dyrt, dels att myndigheterna och
förvaltningsdomstolarna har skyldighet att hjälpa de
skattskyldiga, dels att det genom den skriftliga processen
skapas goda förutsättningar för den enskilde att tillvarata
sin rätt utan större kostnader (bet. 1988/89:SkU31 s.
7 f).
Skatteförenklingskommittén anförde också att den
enskildes skyldighet att stå för kostnaden för sin
självdeklaration var ett tillräckligt motiv för att han också
står för kostnaden i ärenden och mål om beskattning med
denna deklaration (Ds Fi 1986:20 s.
65 f).
Inte
något av argumenten stödjer slutsatsen. För det
första är argumentet att den enskilde själv står för
kostnaden för upprättandet av sin självdeklaration endast
relevant för det fall att den skattskyldige underlåtit att
deklarera eller deklarerat felaktigt. När denne däremot har
deklarerat riktigt, men deklarationen ändå ifrågasätts och
det slutar med att den enskilde vinner processen, talar
argumentet mer för en ersättningsrätt än mot, eftersom
kostnaderna då orsakas av att skattemyndigheten
framkallat en onödig process.
För det andra är argumentet att man vill begränsa
kostnaden för taxeringsförfarandet irrelevant, eftersom
kostnaderna redan har uppkommit till följd av den onödiga
processen och fråga endast är om det är den skattskyldige
eller det allmänna som skall stå för den. Vidare är
argumentet att myndigheter och förvaltningsdomstolar är
skyldiga att hjälpa den enskilde vilseledande. Den
skattskyldige kan knappast påräkna något stöd från
skattemyndighetens sida i en process där myndigheten är
motpart, eftersom det då aldrig borde ha blivit en process.
När processen väl inletts står den skattskyldige mot
skattemyndigheten på samma sätt som den tilltalade står
emot åklagaren i brottmål. När man från
skattemyndighetens sida väl fattat sitt beslut att bestrida
den enskildes besvär eller att väcka talan emot denne lär
man knappast ändra ståndpunkt.
När det gäller förvaltningsdomstolarna gjordes på
skatteförenklingskommitténs uppdrag en undersökning om
officialprincipens tillämpning. Det visade sig att de
undersökta länsrätterna företog undersökningar ex officio i
0,2 procent av fallen (DVS Rapport 1984:8, tabell 15 b,
bilaga 3
s.
13; jfr även Ds
Fi 1986:20
s.
65). Bevisligen har skatteprocessen således övergått till
att vara en s.k. kontradiktorisk process, dvs. att domtolen
dömer på det material som parterna tillfört målet, med viss
möjlighet till officialåtgärder. Argumentet att
officialprincipen medför minskat behov av ombud eller
biträde är därför inte hållbart.
Slutligen skall något sägas om argumentet att den
skriftliga processen skapar förutsättningar för den enskilde
att ta till vara sin rätt. För det första är det för de flesta
människor svårare att framföra sina synpunkter i skrift än i
tal. För det andra medför inte det skriftliga förfarandet att
de skattskyldiga får större insikt i de materiella
skattereglerna, i processreglerna, i det omfattande
rättsfallsmaterialet eller i doktrinen. För detta fordras
juridisk sakkunskap och den får man antingen köpa eller
förvärva genom juridikstudier. Även detta argument brister
således i hållbarhet.
Den skattskyldige avlämnar sin deklaration på heder och
samvete, under straffansvar och under ett strikt ansvar för
skattetillägg (subjektiva sidan är betydelselös). Om
skattemyndigheten avviker från denna deklaration eller
senare beslutar att väcka talan om eftertaxering måste den
enskilde inte sällan anlita jurist för att kunna tillvarata sin
rätt. Skattemyndigheten förfogar över skattejurister och
den skattskyldige behöver också anlita en skattekunnig
jurist om han skall bli jämbördig med myndigheten i
processen. För det fall att den skattskyldige vinner målet
och ombuds- eller birädeskostnaden skäligen behövts för att
tillvarata dennes rätt, saknas skäl att vägra ersättning för
denna kostnad. Några hållbara skäl har heller inte
redovisats i motiven till lagen om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt m.m. Stadgandet i 4
§, att det därutöver skall vara ''oskäligt att kostnaden
bärs av den skattskyldige'' och motivuttalandet att
huvudregeln även fortsättningsvis skall vara att den
skattskyldige bekostar processen själv, även när han vinner
och det inte beror på försummelse från hans sida, är en
anmärkningsvärd regel.
Det borde räcka med att den skattskyldige vunnit målet
helt eller delvis, att ombuds- eller biträdeskostnaderna
skäligen behövts för att tillvarata den enskildes rätt och att
det inte beror på den skattskyldige att processen
uppkommit eller blivit mer omfattande än nödvändigt.
Vidare är det skäligt att ersätta den skattskyldige när
rättsfrågan i målet är mycket komplicerad. Ett sådant fall är
när målet drivits i prejudikatsyfte av skattemyndigheterna.
För att kunna medge ersättning i vissa andra skäliga fall kan
man komplettera regleringen med en bestämmelse om
ersättning då det framstår som skäligt med hänsyn till
omständigheterna i övrigt.
Skillnaden mot den nuvarande regleringen blir då att
den skattskyldige får en ovillkorlig rätt till ersättning om
han vinner och det inte kan visas att han orsakat
kostnaderna. Den skattskyldige får då ej någon ersättning
för att fullgöra sin deklarationsskyldighet, men ersätts då
denna deklaration föranleder en process på grund av
skattemyndigheternas handlande utan att godtagbara skäl
därtill förelegat samt då det i övrigt är skäligt att den
skattskyldige tillerkänns ersättning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen ändrar 4
§ lagen (1988:479) om ersättning för kostnader i ärenden
och mål om skatt m.m. i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 16 januari 1991
Rune Backlund (c)
Britta Bjelle (fp)
Anders G Högmark (m)