En väl fungerande skattelagstiftning förutsätter att
medborgarna känner lojalitet med systemet. Ett orimligt
högt skattetryck, ett komplicerat och ibland orättvist system
som skapar konkurrrenssnedvridande effekter samt en
omfattande byråkrati verkar i motsatt riktning.
Skatteomläggningen leder i många fall till
konkurrenssnedvridande effekter, särskilt inom
mervärdebeskattningens område. Det är ingen god grund
för ett skattesystem för medborgarna att känna tilltro till.
Sänkta skatter är, i kombination med en klar och
generelllt utformad lagstiftning, viktiga förutsättningar för
att nå en ökad rättssäkerhet inom beskattningsområdet.
Under de socialdemokratiska regeringsåren har den ena
lagen efter den andra som inneburit att statens intresse satts
i första hand stiftats. Balansen mellan staten och den
enskilde skattebetalaren har alltmer förskjutits till den
enskildes nackdel.
Under de senaste åren har det förekommit flera
uppmärksammade fall, där enskilda människor kommit i
kläm genom felaktiga ageranden från myndigheternas sida.
Det finns fall där enskilda människor på felaktig grund
delgivits misstanke om grovt skattebedrägeri och till följd
härav utsatts för häktning, husrannsakan, betalningssäkring
och skingringsförbud. I massmedia har de framställts som
skattefuskare och hamnat i ohållbara privatekonomiska
situationer.
Det är därför nödvändigt att skapa balans mellan staten
och den enskilde skattebetalaren. Flera åtgärder måste
vidtagas.
Skattebetalare skall ha rätt till ersättning i samband med
skattemål. Vid felaktiga myndighetsingrepp skall staten
vara skyldig att betala skadestånd.
Gränsdragningen mellan kapital- och driftförlust måste
förändras. Uppkomna förluster i samband med stöld eller
rån i olika näringsverksamheter måste vara avdragsgilla när
det inte finns försäkringar som kan täcka förlusterna.
Sverige har sedan lång tid slagit i skattetaket. Den
genomförda skatteomläggningen har tyvärr inte lett till ett
sänkt skattetryck utan bidragit till att skattesystemet i
många avseenden fortfarande är krångligt och
oöverskådligt. I och med att den speciella lagen mot
skatteflykt, den s.k. generalklausulen, fortfarande gäller är
rättssäkerheten i fara, eftersom den enskilde
skattebetalaren inte alltid kan förutse
skattekonsekvenserna vid en företagen rättshandling.
Världens högsta mervärdebeskattning bäddar också för
ett fortsatt skatteundandragande.
Förbud mot retroaktiv skattelagstiftning
I grundlagen finns förbud mot retroaktiv
skattelagstiftning. Lagändringar som är till men för
skattskyldiga får inte ha retroaktiv verkan. De får i
normalfallet inte träda i kraft förrän efter det en proposition
förelagts riksdagen. Det är emellertid möjligt för
regeringen att genom meddelande till riksdagen redovisa ett
kommande lagförslag. Det kan då få verkan när
meddelandet har avlämnats.
I vissa fall godtas lagändringar med retroaktiv verkan
under ett löpande beskattningsår. Så länge riksdagen under
löpande beskattningsår men innan dess utgång beslutar om
ändringar är dessa således i många fall inte formellt att
betrakta som retroaktiva.
Grundlagen måste enligt vår uppfattning ändras på så
sätt att inga lagändringar med retroaktiv verkan i vid
bemärkelse får företas om de innebär försämringar för den
enskilde skattebetalaren.
Tolkningsföreträde för skattebetalarna
Skattelagstiftningen skall utformas klart och generellt så
att den blir entydig och lätt att förstå. Den bör också
utformas så att anvisningar i olika former kan begränsas.
Skattelagstiftningen måste vara samordnad med
civilrättsliga regler. Det innebär att en civilrättsligt giltig
handling också skall ligga till grund för bestämning av
skattekonsekvenser.
Ingen lagstiftning kan emellertid göras heltäckande med
avseende på olika tänkbara transaktioner. Det går därför
inte att undvika att skattelagstiftningen blir föremål för
tolkning i rättsliga instanser. Det är av bl.a.
förutsebarhetsskäl nödvändigt att skattedomstolarna följer
förarbetena till lagstiftningen, dvs. skatteutskottets
betänkande, propositionen och en bakomliggande
utredning. I den mån varken lagstiftning, förarbeten eller
tidigare praxis ger klart belägg för hur en viss fråga skall
avgöras bör taxeringen fastställas till den skattskyldiges
fördel.
I detta sammanhang vill vi också aktualisera den typ av
problem som uppstår när gällande lagstiftning får orimliga
icke avsedda konsekvenser. Som exempel härpå kan
nämnas det så kallade Sally Kistnerfallet, i vilket ett
sammanlagt dödsbovärde på 300 miljoner kronor försvann
i olika skatter.
Det är inte rimligt att enskilda personer skall kunna
hamna i en ohållbar ekonomisk situation därför att alla
konsekvenser av en lagstiftning inte har kunnat förutses. I
ett rättssamhälle bör det därför finnas möjlighet till
inhibition av tillämpningen.
Regeringen bör snarast möjligt återkomma till riksdagen
med förslag om hur en sådan ''nödbroms'' skall kunna
utformas.
Förhandsbesked i skattefrågor
Institutet med förhandsbesked i skattefrågor fungerar
inte tillfredsställande. Väntetiderna är alldeles för långa.
Många drar sig därför för att utnyttja detta viktiga forum.
Enligt vår mening måste handläggningstiderna förkortas
avsevärt. Handläggningstiden bör i normalfallet inte
överstiga tre månader och i inget fall får handläggningstiden
överstiga sex månader.
Avskaffa generalklausulen
Lagen mot skatteflykt, den s.k. generalklausulen, hör
inte hemma i ett rättssamhälle. I och med att denna
lagstiftning finns kan inte den enskilde skattebetalaren
förutse hur en viss rättshandling skall behandlas
skattemässigt. Även om den skattskyldige följt såväl
gällande lagar som rättspraxis kan likväl beskattning ske på
annat sätt och därmed leda till högre skatt. Denna lag bör
upphävas omgående.
Ersättning för kostnader i skattemål
I syfte att stärka den enskildes rättssäkerhet måste det
införas en ovillkorlig rätt till ersättning för kostnader i
samband med ett skattemål då en skattskyldig vinner målet.
Den skattskyldiges kostnader har, oavsett vem som anfört
besvär, orsakats av felaktiga ställningstaganden inom
skatteförvaltningen.
Även i de fall en skattebetalare delvis vinner ett mål eller
förlorar det bör ersättning kunna utgå. Storleken på
ersättningen får då bedömas med utgångspunkt i varje
enskilt fall och lämpligen fastställas av den domstol som
fattar beslut i skattemålet. I de fall då besvär anförs av
skattemyndigheterna i syfte att utforma praxis och i mål där
skattelagstiftningen inte är entydig skall den skattskyldige
ha full ersättning för sina kostnader.
I de fall då skattemyndigheten inte är tillfreds med beslut
som fattats av de två första instanserna -- skattenämnd och
länsrätt -- bör den liksom nu kunna föra talan i högre instans
men då alltid, oavsett om det allmänna eller den enskilde
vinner målet, på det allmännas bekostnad. På sikt leder ett
sådant förfarande till en bättre skattelagstiftning och en
högre kompetens inom skatteförvaltningen.
Skadestånd vid felaktig myndighetsutövning
Om någon person drabbas av frihetsberövande,
husrannsakan eller bevis- och betalningssäkring som visar
sig sakna laglig grund måste staten ikläda sig skyldigheten
att tillerkänna personen i fråga skadestånd med så stort
belopp att full kostnadskompensation erhålls. Hänsyn
måste också tas till den good-will-försämring, som kan bli
följden av en negativ mediabevakning.
Förenklad självdeklaration
Skatteutskottet har med anledning av bl.a. en moderat
motion i anslutning till riksdagsbehandlingen av en ny
taxeringslag uttalat att det är önskvärt att den förenklade
självdeklarationen är förtryckt med inkomna
kontrolluppgifter.
En sådan åtgärd ökar rättssäkerheten och ger den
skattskyldige möjlighet att i samband med
deklarationstillfället rätta felaktiga uppgifter.
Systemet förutsätter en förändring av gällande
tidsgränser vid självdeklaration. Regeringen bör snarast
möjligt återkomma till riksdagen med förslag härom med
målet att en ny förtryckt självdeklaration kan användas vid
1992 års taxering.
Taxering i första instans
Det är nödvändigt att taxeringsarbetet präglas av rättvisa
och likformighet. Det skall utföras skyndsamt och med
hänsynstagande till det skydd de enskilda skattebetalarna
erfordrar.
Det är också av största vikt att beslut om verkställd
taxering blir klart och fullständigt motiverade. Deklaranten
skall kunna kontrollera beslutet och kunna utgå från
detsamma vid en eventuell omprövning.
Antalet vice ordförande i skattenämnd bör regleras i lag.
Vi föreslår därför att i varje skattenämnd eller avdelning av
skattenämnd skall förutom ordförande finnas två vice
ordförande.
Enligt taxeringslagen har skattemyndighetens chef rätt
att i vissa fall träda in som ordförande i skattenämnd.
Denna rätt bör inte finnas. Dennes medverkan i
skattenämnd bör endast kunna ske i form av adjungerad
ledamot.
Utöver taxeringslagens bestämmelser skall beslut i
taxeringsfråga alltid fattas i skattenämnd i den mån begäran
härom inkommer från den skattskyldige.
Skattenämndens rätt att vägra skattskyldig att inför
nämnden lämna muntliga upplysningar bör i normalfallet
slopas.
Enligt vår mening bör en skattskyldig som begär att få
lämna muntliga upplysningar normalt alltid få göra det.
Endast om synnerliga skäl talar emot kan denna begäran
avslås.
Omprövning till den skattskyldiges nackdel får meddelas
inom ett år efter utgången av taxeringsåret.
Den skattskyldige måste i rimlig tid kunna veta att
deklarationen vunnit laga kraft. Beslut om omprövning till
den skattskyldiges nackdel bör därför endast få meddelas
inom sex månader efter utgången av taxeringsåret.
Skärpt skattesekretess
Enligt sekretesslagen är beslutsmotiveringen om
avvikelse från självdeklaration offentlig.
En sådan beslutsmotivering kan för den enskilde
innehålla känsliga uppgifter om ekonomi och personliga
levnadsförhållanden. Röjandet av sådan information kan i
många fall vålla allvarlig skada. Inför risken att integriteten
inte är säkert skyddad kan det också befaras att deklaranten
underlåter att lämna nödvändiga uppgifter för korrekt
taxering.
Sekretesslagen bör därför ändras så att den del av
beslutet som inte är föremål för längdföring inte i något fall
skall kunna offentliggöras. Det innebär att rätt till
meddelarfrihet i det här avseendet inte heller bör föreligga.
Taxeringsrevision
Enligt taxeringslagen får taxeringsrevision företas för att
samla in uppgifter som en förberedande åtgärd för kontroll
av andra än den som revideras. Såsom vi i flera motioner
tidigare framhållit bör denna så kallade tredjemansrevision
inte få företas.
Vid granskning av ADB-baserade räkenskaper bör
skattemyndigheterna inte ha tillgång till företagens egna
datasystem och deras tekniska utrustning. Den som är
föremål för revidering skall på revisorns begäran ta fram
aktuella uppgifter.
Avskaffa bevissäkringslagen
Eftersökning enligt bevissäkringslagen är i princip
detsamma som husrannsakan. Sådan får företas hos den
som är skäligen misstänkt för brott varav fängelse kan följa
samt i vissa andra fall. För att klart markera gränsen mellan
skatte- och skattebrottsutredning bör eftersökning inte få
göras av skatteadministrationens personal.
Enligt vår uppfattning föreligger det uppenbar risk för
att rättssäkerheten kan eftersättas vid tillämpningen av
bevissäkringslagen. De regler som finns för genomförande
av husrannsakan är, enligt vår mening, tillfyllest när det
gäller möjlighet till ingripande vid misstanke om
skattebrott.
I den mån deklarations- och uppgiftsskyldiga inte vill
lämna ifrån sig material för granskning är vitesinstitutet fullt
tillräckligt som påtryckningsmedel.
Bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen bör
därför upphävas.
Reformerad betalningssäkring
Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år
påpekat att betalningssäkringslagen utformats så att
rättssäkerheten i vissa fall har eftersatts.
Den starka kritiken föranledde regeringen att lägga fram
en proposition som i viss mån skapade bättre garantier mot
att enskilda drabbades av felaktiga beslut om
betalningssäkring. Riksdagen beslöt hösten 1989 i enlighet
med propositionen.
Propositionen var emellertid inte tillräckligt
långtgående. Betalningssäkringslagen bör därför ändras
enligt följande:
Riskrekvisitet
Genom riksdagens beslut kommer betalningssäkring
liksom hittills att användas när en skattskyldig visserligen
har dålig ekonomi men inte är insolvent, kanske därför att
skattefordringarna ännu inte är förfallna till betalning.
Betalningssäkring kan alltså i praktiken tillgripas redan
innan konkursgrund föreligger och i själva verket vara en
åtgärd som framkallar en konkurs. Staten kan således inför
en befarad konkurs genom beslut om betalningssäkring
säkerställa sin fordran till förfång för gäldenärens andra
borgenärer.
Betalningssäkring bör endast omfatta de fall då det så
kallade sabotagekravet är uppfyllt, vilket bör uttryckas
genom att det skäligen kan befaras att gäldenären inte
kommer att betala fordringen.
Motivering av beslut om betalningssäkring
Av propositionen om betalningssäkring framgick att
domstolarna i sina beslut om betalningssäkring inte sällan
lämnar en bristande redovisning av skälen för beslutet. En
bestämmelse om motivering av beslut om betalningssäkring
bör därför införas i lagen.
Muntlig förhandling
Eftersom ett beslut om betalningssäkring innebär ett
kraftigt ingrepp i gäldenärens förfoganderätt över sin
egendom är det synnerligen viktigt att denne får tillfälle att
personligen komma till tals med domstolen. Muntlig
förhandling bör därför inte få vägras när en gäldenär begär
att sådan skall hållas.
Hävande av beslut om betalningssäkring
Beslut om betalningssäkring skall normalt gälla i sex
månader, vilket är en skälig avvägning mellan den enskildes
krav på en tidsbegränsning och det allmännas behov av tid
för utredning. Denna tidrymd räcker till för att utreda även
komplicerade mål. Tidsfristen skall därför inte få förlängas
enbart av det skälet att utredningsmaterialet är omfattande.
En förlängning av perioden bör endast få ske om den
skattskyldige förhalar utredningen, vilket bör komma till
uttryck i lagtexten genom att det anges att synnerliga skäl
skall föreligga. En sådan förlängning skall gälla högst en
månad i taget.
Tidsfrist för handläggning av mål om betalningssäkrad
fordran
Med tanke på de negativa effekter som
betalningssäkring innebär för gäldenären räcker det inte
med en tidsfrist som gäller väckande av talan i länsrätten
beträffande den aktuella fordringen. Handläggningen av ett
sådant mål i länsrätten bör prioriteras och bestämmelser
införas om att det skall prövas inom ett år från beslutet om
betalningssäkring. Förlängning av denna tidsfrist bör endast
kunna ske om den skattskyldige har förhalat målets
handläggning.
Det allmännas företrädare i mål om betalningssäkring
Det är i betalningssäkringsmål angeläget att det
allmännas talan förs av ett fristående allmänt ombud med
en gentemot skattemyndigheten oberoende ställning. Detta
bör gälla generellt beträffande det allmännas ombud i
skattemål.
Förmånsrätt
Betalningssäkringslagen har, som bestämmelserna för
närvarande är utformade, längre gående rättsverkningar än
kvarstad vad gäller förmånsrätt vid konkurs. En
betalningssäkring bör emellertid inte medföra förmånsrätt
om statens fordran inte är fastställd vid konkurstillfället.
Strikt skadeståndsansvar
Risken för felaktiga beslut är större i
betalningssäkringmål än i annan statlig verksamhet. Det är
därför från rättssäkerhetssynpunkt självklart att en enskild
skall ersättas för all skada som han eller hon lidit på grund
av ett felaktigt beslut om betalningssäkring, oberoende av
om skadan vållats genom fel eller försummelser vid
myndighetsutövningen. Eftersom risken för fel inte heller
kan undvikas vid beslut om betalningssäkring för fastställda
fordringar bör ett strikt skadeståndsansvar föreligga även i
dessa fall.
Till skillnad från vad som beslöts av riksdagens majoritet
hösten 1989 bör skadeståndsansvaret vara strikt även i den
meningen att alla styrkta skador, även sådana av mindre
omfattning, bör ersättas fullt ut. Det så kallade
väsentlighetskravet bör därför tas bort. Inte heller kan
beslutet hösten 1989 om en begränsning till ren
förmögenhetsskada godtas. Alla skador bör, som tidigare
sagts, vara ersättningsberättigade.
Ersättning för biträde
Med tanke på att riskerna för felaktiga beslut är stora i
betalningssäkringsmål bör ett skadestånd också omfatta den
enskildes kostnader för att tillvarata sin rätt. Den av
riksdagen hösten 1989 införda bestämmelsen om att
ersättning inte lämnas för kostnader för biträde eller
utredning bör därför tas bort.
Begränsning och jämkning av skadeståndet
Då fel begås från myndigheters sida bör deras ansvar av
principiella och moraliska skäl inte begränsas till en viss
nivå på skadan utan också såvitt avser beloppet vara strikt.
Den införda självrisken på 5 000 kronor vid ersättning bör
således slopas.
Det bör finnas möjlighet att jämka skadestånd. Detta
bör emellertid endast få ske om det finns ett klart
orsakssamband mellan den skattskyldiges handlande och
det felaktiga betalningssäkringsbeslutet eller om det annars
är uppenbart oskäligt att ersättning utgår. Även i dessa
avseenden bör betalningssäkringslagen ändras.
Eftertaxering
Eftersom en eftertaxering innebär att en tidigare
fastställd taxering rivs upp är det av principiellt stor
betydelse att sådana beslut liksom tidigare fattas av
länsrätten.
Enligt taxeringslagen föreligger rätt till eftertaxering
även vid rättelse av felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende. Det är enligt vår mening helt fel att
använda eftertaxeringsinstitutet för rättelse av uppenbara
felaktigheter. Det bör således endast kunna ske i form av
omprövning.
Grunden ''oriktig uppgift'' bör också ses över så att den
fastställs med utgångspunkt i vad den skattskyldige själv
kunnat inse. Frågan om vilka upplysningar som skall anses
behövas för att en ''riktig uppgift'' skall ha lämnats måste ses
över och förslag som innebär att hänsyn tas till resp.
skattskyldigs situation föreläggas riksdagen snarast.
Skattetillägg
Det administrativa sanktionssystemet med skattetillägg
och förseningsavgift måste vara så utformat att det
uppfattas som ett rättvist system av de skattskyldiga.
Reglerna om skattetillägg måste utformas på ett sådant sätt
att hänsyn kan tas till omständigheter i det enskilda fallet.
Lagen bör därför ändras så att den medger en mera flexibel
tillämpning.
Med hänsyn till vad vi tidigare anfört beträffande
omprövning till den skattskyldiges nackdel avseende
inkomsttaxeringen bör motsvarande sexmånadersregel
även gälla beträffande fastställande av skattetillägg.
Beslut om påförande av skattetillägg på grund av oriktig
uppgift i mål om taxering skall enligt vår mening till skillnad
mot gällande bestämmelser fattas av den domstol som avgör
taxeringsmålet.
''Lex Hjortsberg''
Det svenska systemet för uppbörd av skatter och
socialförsäkringsavgifter förutsätter ett ansvar för den som
skall betala in skatten. Enligt uppbördslagen kan en
arbetsgivare, som underlåtit att verkställa skatteavdrag för
en anställd, bli betalningsskyldig för denna skatt.
Lagstiftningen inom detta område är bristfällig.
Entydiga och generella bestämmelser saknas för när en
uppdragsgivare måste ikläda sig ansvaret för en
uppdragstagares skatter och avgifter. De nya möjligheterna
till eftergift av betalningsskyldighet, som riksdagen
beslutade om hösten 1986, löser inte problemen.
Enligt vår uppfattning skall uppdragsgivaren inte kunna
åläggas betalningsansvar för preliminärskatter och sociala
avgifter om uppdragstagaren vid avtalets ingående är
registrerad för betalning av preliminär B-skatt eller för
redovisning av mervärdeskatt. Ej heller skall, oaktat att
ingen av dessa förutsättningar är uppfyllda,
betalningsansvar kunna krävas om det är uppenbart att
ersättningen för uppdragstagaren utgör intäkt av
näringsverksamhet.
Uppbördsfrågor
Anstånd med inbetalning av skatt i anledning av
omprövning eller besvär över taxeringen bör medges om
inte synnerliga skäl talar emot. Krav på säkerhet bör endast
ställas, om det finns stor risk för att anståndsbeloppet inte
kommer att betalas. I syfte att påskynda behandlingstiden
bör anståndsränta endast påföras under ett år räknat från
den dag då det tvistiga skattebeloppet skulle erlagts.
Skattemyndighets beslut att vägra anstånd med att
betala skatt bör vidare få överklagas till såväl länsrätten som
högre instans.
De förändringar som vi föreslår i detta avseende bör
också gälla vid anstånd enligt lagen om mervärdeskatt,
lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter samt
vägtrafikskattelagen.
Den tidigare gällande begränsningen att respitränta inte
i något fall skall beräknas för längre tid än två år bör åter
införas.
Beslut om omprövning till den skattskyldiges eller
arbetsgivares nackdel enligt uppbördslagen och lagen om
uppbörd av sociala avgifter får inte meddelas sex månader
efter utgången av det kalenderår under vilket uppbördsåret
gått till ända respektive tolv månader efter utgiftsåret.
I enlighet med vad moderata samlingspartiet under flera
tillfällen anfört i motioner till riksdagen bör uttaget av
preliminär B-skatt normalt vara 100 procent av den slutliga
skatt som påförts året före inkomståret.
Ansvaret för anställdas skatter utgör med gällande
regler en orimlig börda för en arbetsgivare som driver sitt
företag som handelsbolag eller enskild firma.
Förhållandena måste betraktas om oacceptabla från
rättssäkerhetssynpunkt och snabba åtgärder vidtas.
En första åtgärd bör vara att den jämkningsmöjlighet
som finns för ställföreträdare för bolag som är juridiska
personer utvidgas till att omfatta allt arbetsgivaransvar och
där ej betalt belopp beror på förhållanden som
arbetsgivaren haft svårt att kontrollera. Ett sådant fall är
t.ex. när en anställd handhaft företagets redovisning på ett
vilseledande sätt och som gjort att arbetsgivaren haft svårt
att upptäcka att felaktigheter förlegat vid redovisningen till
staten.
Vi föreslår därför att arbetsgivare befrias från ansvaret
för inbetalning av skatter och avgifter då denne blivit utsatt
för bedrägliga förfaranden som man inte med normala
kontrollmetoder kan upptäcka.
Riksdagen har också nyligen beslutat att företrädare för
en juridisk person kan åläggas betalningsansvar för olika
skatter och avgifter även om skatterna och avgifterna
beslutas först efter det att den juridiska personen gått i
konkurs.
Vi anser att denna fråga inte varit tillräckligt underbyggd
innan beslut härom fattades. I avvaktan på ytterligare
utredning bör ifrågavarande bestämmelse slopas.
Vi föreslår att ställföreträdares ansvar för skatter och
avgifter blir föremål för utredning för att skapa enhetlighet
mellan företagsformerna och en ökad rättssäkerhet.
Slopat skatteansvar vid stöld och rån
Det kan inte vara rimligt att den enskilde företagaren
fullt ut skall erlägga inkomstskatt, egenavgift och
mervärdeskatt i samband med stöld och rån av influtna
kontanter i näringsverksamhet.
I den mån inte försäkring täcker uppkomna förluster i
samband med sådana brott måste näringsidkaren ha rätt till
avdrag för uppkommen förlust.
Avskaffa ''angiverilagen''
En särskild lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet är
inte erforderlig med hänsyn till de bestämmelser som redan
finns i uppbörds- och taxeringslagarna. Vi föreslår därför att
den avskaffas.
Det allmännas processföring
Enligt vår uppfattning är det angeläget att det allmännas
talan i taxerings-, uppbörds-, mervärdeskatte-,
vägtrafikskatte-, punktskatte-, sjömansskatte- och
kupongskattemål skall föras av ett allmänt ombud i såväl
länsrätt, kammarrätt som regeringsrätt.
Tidsgränsen för det allmänna att överklaga ett
taxeringsmål bör, av hänsyn till den enskildes intresse av att
få till stånd ett lagakraftvunnet beslut så snart som möjligt,
inskränkas till sex månader efter utgången av taxeringsåret.
Inom uppbörds- och avgiftsområdet bör motsvarande
begränsning fastställas till sex respektive tolv månader.
I konsekvens med vad ovan anförts bör det allmännas
talan avseende förhandsbesked i ärenden och mål om
mervärdeskatt i fortsättningen också hanteras av ett allmänt
ombud.
Det torde ankomma på utskottet att utarbeta
erforderliga författningsändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
skattelagstiftningen i syfte att skapa klara och generella
regler,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot retroaktiv
lagstiftning,1]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tolkningsföreträde för enskilda
skattebetalare,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
''legal nödbroms'' i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandsbesked i skattefrågor,
5. att riksdagen beslutar avskaffa lagen mot skatteflykt,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ersättning för kostnader i skatteprocessen i enlighet med
vad i motionen anförts,
7. att riksdagen beslutar att en skattskyldigs kostnader
för skatteprocess i högre instans än länsrätt alltid skall
bestridas med offentliga medel om det allmänna för talan
över tidigare beslut,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om
skadeståndsregler vid felaktig myndighetsutövning i
enlighet med vad i motionen anförts,2]
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förenklad självdeklaration i enlighet med vad i motionen
anförts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring
i taxeringslagen i enlighet med vad i motionen anförts
avseende taxering i första instans,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förstärkt sekretess vid beslut om avvikelse från
självdeklaration,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade regler för taxeringsrevision i enlighet med vad i
motionen anförts,
12. att riksdagen beslutar avskaffa bevissäkringslagen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändring av betalningssäkringslagen i enlighet med vad i
motionen anförts,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
innebär att beslut om eftertaxering skall fattas av länsrätt,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändring i taxeringslagen vad avser förutsättningarna för
eftertaxering,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade regler för skattetillägg i enlighet med vad i
motionen anförts,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändring av gällande bestämmelser vad avser
uppdragsgivares betalningsskyldighet för uppdragstagares
skatter och avgifter i enlighet med vad i motionen anförts,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade regler avseende uppbördsfrågor i enlighet med vad
i motionen anförts,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopat
skatteansvar vid stöld och rån i enlighet med vad i motionen
anförts,
20. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om avdrags- och
uppgiftsskyldighet,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändrade regler avseende det allmännas processföring i
enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 21 januari 1991
Bo Lundgren (m)
Hugo Hegeland (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Knut Wachtmeister (m)
Ewy Möller (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Margit Gennser (m)