Företrädare för arbetsgivare, som är juridisk person,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att
betala in innehållna personalskatter enligt uppbördslagen
(1953:272), mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter enligt lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
är tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för
beloppet. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges
om det föreligger särskilda skäl.
För näringsidkare som bedriver verksamhet i form av
enskild firma, föreligger ett personligt betalningsansvar för
bl.a. skatter och avgifter till det allmänna i och med vald
företagsform. I handelsbolag svarar bolagsman, enligt lagen
(1980:1101) om handelsbolag och enkla bolag, solidariskt
för bolagets förpliktelser, innebärande att bolagsmannen
kan bli personligt ansvarig för bl.a. bolagets skatter och
avgifter till det allmänna. För dessa två former av ''bolag''
saknas den lagstadgade jämkningsmöjligheten vid
underlåtenhet att betala in innehållna skatter och allmänna
avgifter, som finns för företrädare för juridisk person (man
kan bortse från att handelsbolag är en juridisk person).
Vi menar att det ovan beskrivna ansvaret lägger en
orimlig börda på arbetsgivaren/ställföreträdaren och att
rättsskyddet för den som driver rörelse i företagsformen
enskild firma eller handelsbolag är obefintligt. Det
nuvarande förhållandet måste betraktas som oacceptabelt
ur rättssäkerhetssynpunkt och att regeringen därför måste
vidtaga snabba åtgärder för att stärka ställföreträdarnas
rättssäkerhet.
En första åtgärd bör vara att den jämkningsmöjlighet
som finns i lagtexten för aktuell gäld, bör utvidgas till att
omfatta de fall där det allmänna gör gällande att en
ställföreträdare har betalningsskyldighet, eller
betalningsskyldighet tillsammans med arbetsgivaren, för ej
inlevererad skatt m.m. och där ej betalt belopp beror på
förhållande som arbetsgivaren eller företrädaren haft svårt
att kontrollera.
Sådant fall är t.ex. när en anställd handhar företagets
böcker på ett vilseledande sätt, som gjort att
ställföreträdaren haft svårt att upptäcka att felaktigheter
förelegat i bolagets redovisning till staten. En arbetsgivare
eller företrädare kan knappast lastas för att skatter och
avgifter inte deklareras och inbetalas om en anställd förfar
brottsligt och detta endast kan konstateras efter en
komplicerad utredning. Det bör i ett sådant fall kunna
fastställas att, på grund av brottsligt förfarande från
anställdas sida, andra skatter eller avgifter påförts
arbetsgivaren än som borde ha skett. Arbetsgivaren eller
dennes ställföreträdare bör inte kunna lastas för detta. En
förutsättning bör dock vara att arbetsgivaren eller
ställföreträdaren gjort vad som enligt praxis är normalt för
att kontrollera uppgifternas riktighet. Den felaktiga skatten
eller avgiften bör då inte kunna påföras den som gjort sådan
kontroll som kunnat krävas av vederbörande och därvid
inte kunnat uppmärksamma det brottsliga förfarandet. Det
bör ligga närmare till hands att utkräva ett personligt ansvar
för skulden ifråga från den anställde, för det fall han fälls till
ansvar.
Vidare vad gäller skatt eller avgift som påförs
egenföretagare eller juridisk person, efter konstaterande av
att ett brottsligt förfarande skett från anställds sida, som
inneburit att ej betalade belopp t.ex. förskingrats, borde
länsstyrelserna ges utvidgade möjligheter att delta i
ackordsuppgörelser. Dessa åtgärder bör kunna genomföras
med mycket kort varsel.
I 1989/90:SkU32 hänvisas till den fortsatta beredningen
av de förslag som lagts fram av utredningen om
säkringsåtgärder m.m. i skatteprocessen i betänkandet
(SOU 1983:23) Lag om skatteansvar och i den inom
finansdepartementet upprättade rapporten (Ds 1988:59)
F -- skattebevis -- nya regler för skatteavdrag och
socialavgifter. Inget av dessa arbeten tar emellertid speciellt
upp de frågor som behandlas i motionen varför de problem
som här tas upp riskerar att inte få en positiv lösning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsgivares
ställföreträdaransvar.
Stockholm den 16 januari 1991
Filip Fridolfsson (m)
Rune Backlund (c)
Siw Persson (fp)
Ingvar Eriksson (m)