Enligt den ändrade lydelsen av 49 § uppbördslagen, som
antogs 1990 i samband med den nya taxeringslagen, får
skattemyndigheten medge skattskyldig anstånd med att
betala skatt bl.a. om utgången av det tvistiga ärendet eller
målet är oviss. Vidare finns det en s.k. obillighetsregel. Ett
meddelat anstånd kan förenas med ett krav på säkerhet för
anståndsbeloppet.
Generellt om regleringen
Utgångspunkten vid skatteuppbörden är att de
skattekrav som den taxerande myndigheten beslutat skall
drivas in, utan hänsyn till om den skattskyldige bestrider
kraven. Det föreligger således en indrivningsbar fordran i
och med att staten framställer sina anspråk i form av en
taxering. Den som bestrider hela eller del av den påstådda
skattefordran måste gå till domstol för att slippa ifrån
fordringsanspråket och under tiden sådana processen pågår
är den enskilde beroende av huruvida motparten beviljar
anstånd. Normalt sett är det tvärtom. Den som fordrar
något av någon annan måste först vända sig till domstol,
därefter föreligger en indrivningsbar fordran. Under tiden
sådana processer pågår finns särskilda rättsliga
säkerhetsinstitut som kan tillgripas för det fall att man har
anledning att befara att motparten försöker sabotera
betalningsmöjligheterna.
I och med 1990 års taxeringsreform har möjligheterna att
bevilja anstånd preciserats och i viss mån förbättrats. Men
anståndsbesluten kan endast överklagas till länsrätt.
Prejudikatbildning av regeringsrätten är därmed
förhindrad.
Vidare görs undantag från den eljest rådande
tvåinstansmöjligheten. Någon större förbättring i
principiellt hänseende har därför inte skett. Det är
fortfarande den skattskyldige som måste driva en process
för att slippa ifrån ett skattekrav. Vidare är det den
skattskyldiges motpart som i första hand vid
anståndsprövningen skall företa en preliminär bedömning
av utgången i målet, samtidigt som myndigheten intar
partsställning i målet. Skattemyndigheten skall, enligt
departementschefen, konstatera att sannolikheten för bifall
bedöms vara lika stor som för avslag (prop. 1989/90:74 s.
340).
Särskilt om anstånd vid eftertaxering
Nackdelarna med den nyligen beslutade ordningen för
anstånd blir särskilt påtagligt vad avser eftertaxeringsfall.
Tidigare, då eftertaxering endast kunde beslutas efter talan
hos domstol, hade denna fråga inte samma betydelse.
Genom 1990 års taxeringsreform flyttades emellertid
eftertaxeringsinstitutet till skattemyndigheterna, varvid
samma myndighet kan eftertaxera och sedan vägra anstånd
innan den enskilde fått frågan prövad av domstol.
Det mest problematiska med reglernas utformning är
emellertid att det vid eftertaxering är svårt att rättsligen
bevilja anstånd. Genom att beviskraven vid eftertaxering är
högre än vid den ordinarie taxeringen (mycket sannolikt
resp. sannolik) är det nästan omöjligt för en
skattemyndighet att samtidigt eftertaxera, och därvid finna
att de faktiska omständigheterna är mycket sannolika, och
sedan bevilja anstånd, vilket fordrar att sannolikheten för
bifall av den enskildes besvär är lika stor som avslag. Endast
i de fall skattemyndigheten finner att det är en svår
rättslig fråga (med lika stor sannolikhet för båda
bedömningarna) kan anstånd medges med de ovan nämnda
reglerna. De torde emellertid inta vara huvuddelen av de
tvistiga fallen, utan snarare är det vanligen fråga om olika
bedömning vad avser de faktiska omständigheterna. (Se
vidare Hultqvist/Silfverberg, Anstånd med skatt vid
eftertaxering, Juridisk Tidskrift 1990.)
Det är förmodligen inte avsikten att det skall vara
svårare att erhålla anstånd vid eftertaxering än vid ordinarie
taxering, men detta blir innebörden av de nyligen antagna
lagändringarna. I stället bode det förhålla sig tvärtom,
särskilt med hänsyn till att eftertaxering är en mer
ingripande åtgärd och att den normalt sker flera år efter
taxeringsåret. För att särskilt undvika de negativa
effekterna ur rättssäkerhetssynpunkt, när
eftertaxeringsinstitutet flyttas från domstolarna till
skattemyndigheterna, bör anstånd vara regel vid
skattemyndighets eftertaxering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
uppbördslagen vad avser anstånd vid eftertaxering i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 16 januari 1991
Rune Backlund (c)
Britta Bjelle (fp)
Anders G Högmark (m)
Siw Persson (fp)
Filip Fridolfsson (m)