med anledning av prop. 1990/91:168 Vissa förmögenhetsskattefrågor m.m.
I propositionen föreslås vissa tekniska justeringar av
reglerna för förmögenhetsbeskattningen och smärre
justeringar av den så kallade begränsningsregeln, som för
övrigt inte anpassas till de nya inkomstskattereglerna.
Reformering av förmögenhetsskatten ingick inte i
skattereformen. Så borde har varit fallet eftersom
förmögenhetsskatten måste ses som en del av den samlade
kapitalbeskattningen. Kapitalbeskattningen har genom
skattereformen ökat med ca 35 miljarder kronor. Därutöver
inbringar förmögenhetsskatten ca 3 miljarder kronor. Den
remissbehandlade departementspromemorian (Ds 1990:91)
''Reformerad förmögenhetsbeskattning'' refereras i
propositionen. Förslagen i denna promemoria innebar att
förmögenhetsbeskattningen av kapital nedlagt i produktion
ökade medan kapital i form av finansiella placeringar fick
viss sänkt skattebelastning. Folkpartiet liberalerna har i
olika sammanhang framfört tungt vägande invändningar
mot förslaget, som även av remissinstanserna erhöll
välförtjänt skarp kritik. Regeringen har mot den
bakgrunden avstått från att nu lägga förslag om skärpning
av förmögenhetsskatten på arbetande kapital.
Förmögenhetsskatten i Sverige är i förhållande till andra
länder mycket hög. Den allvarligaste effekten av
förmögenhetsskatten är den som uppstår då i produktion
verksamt kapital beskattas. Det leder till att företag måste
ta av de löpande intäkterna för att kunna betala
förmögenhetsskatt på kapital som är bundet i själva
produktionen, t.ex. byggnader och maskiner, så kallat
arbetande kapital. Detta hämmar investeringar och
risktagande bland företagare, vilket i sin tur påverkar
tillväxten negativt. Denna höga beskattning upplevs som så
negativ för verksamheten att företagarna ägnar betydande
tid och möda åt att undvika den. Detta innebär att de
statsfinansiella intäkterna av skatten är blygsamma,
samtidigt som arbetstid och kreativitet i företagen slösas
bort på icke-produktiv verksamhet. Skatten på företagens
arbetande kapital måste omedelbart avskaffas.
Det är anmärkningsvärt att regeringen trots att
investeringskapital flödar ur landet och
industriproduktionen sjunker, lägger förslag som behåller
skatten på småföretagens arbetande kapital. Folkpartiet
liberalerna har länge hävdat att denna småföretagsfientliga
skatt måste avskaffas. Regeringens förslag lever inte upp till
skattereformens beslut att högsta marginalskatt skall vara
ca 50 procent. Genom utformningen av spärregeln är den
högsta marginalskatten i vissa fall fortfarande så hög som 75
procent. Vi anser att även de som berörs av spärregeln skall
ha samma sänkning av marginalskatten till högst ca 50
procent som andra inkomsttagare. Den så kallade
begränsningsregeln måste anpassas till de nya
inkomstskattereglerna. Om begränsningsregeln inte ändras
så att högsta skatt blir 50 procent innebär det att för många
ägare och delägare i mindre och medelstora företag
kommer marginalskatten även framdeles att kunna vara 75
procent. Detta motverkar syftet med skattereformen och
kommer att ytterligare missgynna expansion av existerande
företagande och nyföretagande i Sverige.
Vi föreslår därför att riksdagen beslutar sänka
spärrbeloppet i lagen om begränsning av skatt från 75
procent till 50 procent. De förändringar av
beräkningsgrunden som föreslås i propositionen kan leda
till skärpt beskattning. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till regler som inte i sig skärper
skatteuttaget.
Förutom förmögenhetsskatten på arbetande kapital,
anser vi att den generella förmögenhetsskatten också måste
sänkas. Fribeloppet måste vara så högt att t.ex. människor
med ett normalt villaboende i storstadsområdena slipper
betala förmögenhetsskatt. Skattesatsen måste vara så låg att
vare sig framgångsrika företagare eller idrottsmän tvingas
flytta från Sverige på grund av beskattningen. Ägarna till
samtliga de företag som vuxit sig stora under
efterkrigstiden -- IKEA, Tetra Pak, Hennes & Mauritz --
och några av våra största idrottsmän har alla flyttat
utomlands. Det finns t.o.m. material som tyder på att de
samlade skatteintäkterna skulle öka om
förmögenhetsskatten helt avskaffades och dessa emigranter
flyttade tillbaka till Sverige.
Vårt krav, som vi också framförde i vår partimotion om
skattepolitikens inriktning i januari, är att det skattefria
grundbeloppet bör höjas till två miljoner kronor. Skatten
bör göras proportionell och skattesatsen sänkas till en
procent. Målet på sikt måste vara att skattesatsen därefter
sänks ytterligare.
Vi har under många är krävt att sambeskattningen av
förmögenheter slopas. Det framstår som mycket
egendomligt att sambeskattning fortfarande sker, eftersom
särbeskattning införts på alla övriga områden, inklusive
avkastningen av de sambeskattade förmögenheterna.
Sambeskattning av makars och i förekommande fall barns
förmögenheter bör således avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar slopa förmögenhetsskatten på
arbetande kapital med verkan från 1991,
2. att riksdagen beslutar att spärrbeloppet i lagen
(1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall sätts till 50
%,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring
av beräkningsgrunderna i lagen (1970:172) om begränsning
av skatt i vissa fall i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny
skatteskala i förmögenhetsbeskattningen i enlighet med vad
som i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
sambeskattning av förmögenhet med verkan från 1991.
Stockholm den 23 april 1991
Kjell Johansson (fp)
Leif Olsson (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Anne Wibble (fp)