med anledning av prop. 1990/91:166 Särskild löneskatt på pensionskostnader, m.m.
I propositionen föreslås en utvidgning av den särskilda
löneskatt som infördes den 1 januari 1991.
Riksdagsmajoriteten beslutade förra året att denna skatt
skulle påföras sådana inkomster som inte berättigade till
förmåner och därför inte dittills belastats med avgifter. Den
särskilda löneskatten skall enligt propositionen belasta
arbetsgivares kostnader för pensionsutfästelser.
Finansieringen av den nödvändiga
marginalskattereformen genomfördes med höjda befintliga
skatter samt helt nya i syfte att bibehålla det extremt höga
skattetrycket.
Den särskilda löneskatten skall motsvara skattedelen av
arbetsgivaravgifterna. Denna del har beräknats till 22,2
procentenheter, av totalt 38,77 procentenheter, som inte till
någon del grundar rätt till socialförsäkringsförmåner.
Moderata samlingspartiet motsatte sig i motion
1989/90:Sk59 införandet av en särskild löneskatt. Vi avvisar
den nu föreslagna utvidgningen. Motiven för detta är flera.
Vi anser att arbetsgivaravgifter skall motsvaras av
utgående förmåner, som var avsett när dessa typer av
socialförsäkringsavgifter från början infördes. De senaste
tjugo åren har arbetsgivaravgifterna använts som en källa
för allmänna utgiftsprogram, där samband mellan inbetalda
belopp och individuellt utgående förmåner saknas. Denna
utveckling har vi under lång tid motarbetat.
Höga löneskatter utan direkt anknytning till förmåner
försämrar samhällets totala resursallokering. Barnomsorgs-
och vuxenutbildningsavgifterna belastar alla
inkomsttagare, oavsett om de drar eller kan dra nytta av
barnomsorg eller vuxenutbildning. Andra motsvarar i högre
grad någon form av direkt förmån. För att möjliggöra att
resurser styrs efter medborgarnas önskemål måste skatte-
och avgiftssystemen utformas så att information i största
möjliga utsträckning förmedlas till producenterna genom
medborgarnas fria val. Detta bidrar till att skapa
förutsättningar för en effektivare produktion av t.ex.
försäkringar och omsorgstjänster, som bättre
överensstämmer med individens önskemål.
Skattetrycket måste sänkas till vad som kan kallas
Europanivå. Skatter och avgifter kan inte mer än marginellt
avvika från de nivåer som gäller i vår omvärld. Kunskap,
arbetskraft och kapital har det senaste decenniet blivit
väsentligt mycket rörligare. Detta ställer stora krav på
utformningen av de i Sverige gällande skatte- och
avgiftssystemen.
De egentliga socialförsäkringsavgifterna, ATP och
sjukförsäkringsavgifterna, bör förmånsrelateras. I dag
gällande arbetsgivaravgifter som inte är förmånsrelaterade
bör successivt avskaffas.
I propositionen behandlas vidare frågan om jämkning av
värdet av bilförmån för enskilda näringsidkare. Vi har i
annat sammanhang föreslagit andra regler för beräkning av
värde av bilförmån. De innebär att det endast är värdet av
det faktiska utnyttjandet som skall ligga till grund för
beskattning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1990/91:166 till den del
den avser införande av särskild löneskatt på
pensionsförmåner.
Stockholm den 19 april 1991
Bo Lundgren (m)
Hugo Hegeland (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Knut Wachtmeister (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Margit Gennser (m)