Den 1 april 1986 infördes en administrativ
sanktionsavgift inom tullverkets verksamhetsområde,
kallad tulltillägg. Sanktionsavgiften skall debiteras bl.a. vid
felaktigt angivna införselavgifter i tulldeklarationerna. Då
avgiften är 20 % av det ej redovisade beloppet kan
debiteringen bli betydande. Näringslivet opponerade sig
därför kraftigt mot sanktionsavgiften, då straffet inte står i
rimlig proportion till förseelsen. Tulltillägg debiteras även i
de fall kompletta importhandlingar, exempelvis
leverantörsfakturor, avlämnas till tullverket tillsammans
med tulldeklarationen som klart visar vilka belopp som är
tullpliktiga, fast själva tulldeklarationen kan ha varit
felaktigt ifylld. Sanktionsavgiften påförs även om det ej
deklarerade beloppet endast är mervärdesskatt, som ju
senare ändå kommer till statskassan, även om det sker med
viss försening. Att den mänskliga faktorn finns med i
arbetet med de över 2,5 miljoner tulldeklarationer som
årligen lämnas till tullverket bör rimligen kunna godtagas av
myndigheten, då inte handlingar undanhålls.
Tulltillägget medför även ett betydande merarbete för
både företag, tullmyndighet och juridiska instanser, då ett
stort antal ärenden med debiterade tulltillägg har
överklagats till tullmyndighet och kammarrätt.
Näringslivet har reagerat kraftigt mot att sanktionen
uttagits på etablerade importföretag, där personal
yrkesmässigt utfärdar tulldeklarationer. Tullmyndighetens
agerande stämmer här inte överens med uttalande som
gjorts i skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13)
att den som vinnlagt sig om att fullgöra
deklarationsskyldigheten på ett tillfredsställande sätt,
regelmässigt inte skall behöva bli utsatt för någon form av
bestraffning. Felaktigheten torde då i allmänhet kunna
bedömas som ursäktlig.
Skatteutskottet har även under hösten 1987 (SkU
1987/88:3 sid 40) erinrat om sitt tidigare uttalande om att
sanktionen inte bör rikta sig mot de många yrkesutövare
som vinnlägger sig om att lämna korrekta deklarationer.
Kammarrätten har nu avgjort ett antal ärenden och har
i fall, då tulltillägg ej kunnat efterges, bl.a. hänvisat till
uttalande i skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13) i sin
motivering till att tulltillägg skall debiteras.
Bestämmelserna om tulltillägg är tydligen så
komplicerade att tolka, att förvirringen har spritt sig från
tullverkets tjänstemän till förvaltningsdomstolen.
Klagomålen från näringslivet mot tulltillägget har,
förutom tolkningen av författningen, främst gällt den
försämrade psykiska arbetsmiljön, rättsosäkerheten vid
tillämpningen av bestämmelsen och att debiteringen även
skall utgå på för lågt redovisad mervärdeskatt.
Alla tidigare skarpa invändningar mot tulltillägget
kvarstår oförändrade från näringslivets sida.
Att korrekt behärska gällande bestämmelser på
tullområdet är tillräckligt komplicerat utan ytterligare
bördor av en sanktionsavgift.
Därför måste ursäktligheter på grund av den mänskliga
faktorn erkännas utan avgiftsdebitering, så tullverket kan
använda sina knappa resurser till att underlätta att klara
dessa nyheter, inte till administrativt merarbete med
sanktionsavgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna
om tulltillägg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att -- om det första yrkandet ej bifalls -- tulltillägg ej skall
påföras då det är fråga om mervärdeskatt.