Riksdagens beslut om 1990-talets trafikpolitik vilar på
grundtanken att trafiken skall betala sina egna kostnader.
Vi står helt bakom denna tankegång. Den är riktig. En
viktig sak är också, enligt vår mening, att trafikens
kostnadsansvar skall fördelas så rättvist som möjligt. Det
måste anses som självklart att trafikens miljökostnader skall
vägas in i de rörliga trafikavgifterna. På samma sätt måste
det anses följdriktigt att skatter som inte är trafikpolitiskt
motiverade utformas så att de inte snedvrider konkurrensen
på transportmarknaden.
Ett i detta sammanhang närmast bortglömt
transportfordon är traktorerna. Beskattningen av traktorer
infördes 1970. Erfarenheterna från de år som gått sedan
dess visar att reglerna har varit svåra att tillämpa.
Riksdagens beslut i anslutning till regeringens proposition
1986/87:50 Trafikpolitik på 1990-talet var ett steg i rätt
riktning för att åstadkomma en mera enhetlig och korrekt
tillämpning av bestämmelserna. Man borde dock, som vi ser
det, gått ännu längre i klarhet. Vi konstaterar att
lagstiftningen på detta område inte är anpassad till gällande
faktiska förhållanden från kostnadsansvarighetssynpunkt
och inte heller blev det, när riksdagen beslutade om
trafikpolitiken inför 1990-talet med anledning av
proposition 1987/88:50.
Malmöhus län hör till de områden i Sverige där
traktortåg är vanligast. I samband med skörden av
spannmål, där betkampanjen spelar en stor roll, som varar
en bit in på hösten till framåt jul, är det stora volymer
jordbruksprodukter som skall köras in till olika
anläggningar. Enligt tillgängliga uppgifter går ca 20 % av
transporterna på lastbil och ca 70 % sköts av odlarna själva
med traktor och vagn. Ca 10 % går med andra typer av
fordon, främst traktortåg, stora traktorer som drar upp till
tre vagnar. Dessa transportredskap ägs i regel av
maskinstationer. Ett fåtal stora gods har egna ekipage, men
majoriteten sker genom kommersiella transporter.
Traktortågen är transportekipage med lastvikter på
bortåt 35--40 ton. De är inte heller underkastade
bestämmelsen om överlastavgift. En lastbil som överlastas
skulle tvingas betala avsevärda avgifter, som motiveras med
att man vill beivra skadligt slitage. Sett från dessa
utgångspunkter är det inte orimligt att på ett mera adekvat
sätt beskatta det slitage som traktortågen åstadkommer.
Om dessa ekipage betalar skatt enligt nuvarande
bestämmelser uppgår den totala årliga skatten till 225 kr.
För ett lastbilsekipage med släp som lastar 30 ton kan
fordonsskatt och kilometerskatt uppgå till minst 100 000 kr.
per år.
Den nuvarande lagstiftningen är inte anspassad till
gällande faktiska förhållanden och
kostnadsansvarighetssynpunkt. Såvitt vi kan finna har inte
heller någon ingående prövning skett beträffande
möjligheterna att utkräva ett ekonomiskt ansvar för
användning av allmänna vägar och gator för de traktorer
som i större omfattning utför ett med lastbilarna jämfört
transportarbete.
Genom att den typ av transportfordon, traktortågen,
som här nämnts, i stort sett under årens lopp lämnats
utanför ett ökat kostnadsansvar så har de kommit i en allt
mer gynnad och favoriserad situation. Det är också den
huvudsakliga förklaringen till att denna typ av fordon och
transporter, som traktortågen utgör, ökar i en allt snabbare
takt.
Det som här beskrivits kan knappast vara en önskvärd
utveckling. Vi anser därför att de lastfordon som berörs i
denna motion och som utför ett med lastbilar jämförbart
transportarbete skall bära sina egna kostnader gentemot
samhället. Denna fråga bör därför bli föremål för ett snabbt
genomfört utredningsarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att traktorer som används och
utför med lastbilar jämförbart transportarbete skall bära
sina egna kostnader gentemot samhället.
Stockholm den 25 januari 1991
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)