Genom riksdagens beslut har från och med 1 januari
1991 införts moms på veterinära tjänster. Enligt regeringens
proposition 1989/90:111 ''Reformerad mervärdeskatt''
m.m. kapitel 2.2 s. 86 gäller att mervärdeskatten skall gynna
samhällsekonomisk effektivitet, innehålla så få indirekta
eller dolda subventioner som möjligt, vara enkel att
tillämpa för myndigheter och skatteskyldiga samt vara
fördelningspolitiskt acceptabel. På s. 87 i propositionen
diskuteras undantagen från skatteplikt: ''Andra undantag --
exempelvis när det gäller social omvårdnad, sjukvård och
utbildning -- fyller en funktion som komplement till
samhällets direkta bidrag till dessa verksamheter. Vissa
andra undantag är väl motiverade av administrativa
förenklingsskäl.''
Den veterinära verksamheten berörs av ett flertal lagar
och förordningar som t.ex. djurskyddslagen, epizootilagen,
läkemedelsförordningen och livsmedelslagen.
Veterinäryrket är också knutet till legitimation och
behörighet att utöva veterinäryrket m.m. Till detta följer en
lång rad författningar utfärdade främst av
lantbruksstyrelsen och livsmedelsverket.
Distriktsveterinärorganisationen är statlig och
veterinärerna följer en av regeringen fastställd taxa
(veterinärtaxeförordningen 1975:539). Finansieringen av
organisationen sker via budgetmedel, nyss nämnda taxa,
statlig djursjukvårdsavgift enligt § 8A
veterinärtaxeförordningen m.m. Det finns således redan en
skatt/avgift på tjänster som distriktsveterinärerna utför.
Djursjukvårdsavgiften erläggs av djurägaren vid varje
besök som veterinären företar. Riksskatteverket har i
skrivelse 1990-12-12 till länsskattemyndigheten beslutat att
distriktsveterinärerna får anses bedriva sin verksamhet
under former jämförliga med näringsverksamhet.
Skattskyldighet till mervärdeskatt bör enligt
riksskatteverket därmed föreligga. Förutom att det är svårt
att förstå att en statlig tjänsteman kan åläggas att redovisa
moms har det uppkommit en mängd problem när det gäller
att tillämpa riksskatteverkets beslut.
Med hänvisning till s. 87 i propositionen, citerad ovan,
finns klara motiv för att veterinära tjänster skall undantas
från skatteplikt. Momsen på djursjukvård drabbar särskilt
vården av sällskapsdjur eftersom ägarna av sällskapsdjur i
flertal fall inte kan lyfta av momsen. Redan nu har
djursjukhusen svårt att finansiera sin verksamhet. De är i
stor utsträckning beroende av gåvor, donationer, och
kommunala bidrag för att kunna överleva och erbjuda
service dygnet runt.
Genom att inte omfatta veterinära tjänster i begreppet
sjukvård och omvårdnad utan jämställa veterinära tjänster
med rena privata konsumtionstjänster motverkar
riksdagens beslut intentionerna i lagstiftningen om djurens
hälso- och sjukvård. Ekonomiskt svaga djurägare kommer
att dra sig för att söka vård för sina djur av ekonomiska skäl.
Detta går stick i stäv mot den nya djurskyddslagen, som
föreskriver att djur skall skyddas inte bara mot lidande utan
även mot sjukdom. Beslutet bör därför ändras så att även
veterinära tjänster undantas från momsplikt.
Med anledning av ovanstående yrkas att sista meningen
i § 8 punkt 1, lagen 1968:430 om mervärdeskatt, utgår. Ett
nytt stycke bör tillföras § 9 punkt 1 enligt följande:
Undantaget avser även djurhälso- och djursjukvård utförd
av veterinär. Med djurhälso- och djursjukvård förstås vård
utförd av veterinär eller under veterinärt ansvar. I
djurhälso- och djursjukvård ingår åtgärder att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador på
djur. Veterinär tillsyn och kontroll ingår även, liksom
tjänster som utförs av veterinär eller under veterinärt
ansvar inom den livsmedelskontroll som är reglerad av
livsmedelsverkets författningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om mervärdeskatt att veterinära tjänster
undantas från momsplikt.