I denna motion framför vi vår syn på rättssäkerhet och
våra krav på rättssäkerheten i Sverige. Vi presenterar
förslag rörande lagrådets ställning, om avskaffande av s.k.
företagsbot och om minskning av användningen av
åtalsunderlåtelse. Vi föreslår vidare en mer enhetlig
domstolsorganisation med färre specialdomstolar. Vi
framför en mängd krav på skattelagstiftningen, framför allt
betalningssäkringslagen och bevissäkringslagen.
Bevissäkringslagen vill vi avskaffa helt. Vi vänder oss emot
generella taxeringskontroller och vi föreslår att
generalklausulen mot skatteflykt slopas. Den enskilde
måste få ersättning för sina processkostnader i större
utsträckning.
I andra motioner till detta riksmöte framför vi krav på
bättre skadeståndsmöjligheter till enskilda, bättre stöd till
brottsoffer och nytänkande inom polis och rättsväsende.
Inledning
En av de viktigaste principerna i det liberala frihetsarvet
är rättssäkerheten. I rättssäkerhetens idé ligger att reglerna
skall vara fasta och klara så att medborgarna därigenom kan
förutse och förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Medborgarna skall ha förutsättningar att känna till var
gränsen går mellan tillåtet och förbjudet och att klart veta
vilka sanktionerna är om lagens bestämmelser överträds.
Rättssäkerheten i ett utvecklat samhälle som vårt måste
också innebära att myndigheterna aktivt medverkar till att
enskilda medborgare kan bevaka och skydda sina intressen.
Detta kräver bl.a. att staten tar det grundläggande ansvaret
för att skydda medborgarnas liv och egendom och, om dessa
blir utsatta för kränkning, i efterhand riktar straff mot den
skyldige. För att garantera detta måste staten ha en effektiv
poliskår och domstolsorganisation. Vidare måste lagarna ha
sådan konsekvens och fasthet att de avskräcker såväl
individen som medborgarna som kollektiv från att
överträda gällande lagar.
En svårighet vid lagstiftning är att göra lagarna så enkla
och tydliga som möjligt och samtidigt uppnå avsedd effekt.
Detta är inte alltid möjligt. Det går med andra ord inte att
undvika luckor i lagen. Inte heller är det alltid lämpligt eller
praktiskt möjligt att lagstifta om sådant som av stora
grupper anses omoraliskt eller oetiskt.
Lagstiftningsredskapet har alltså sina begränsningar,
särskilt om lagarna skall vara rättssäkra.
Rättssäkerhet är också att lagen skall gälla lika för alla.
Att tillämpa lagen gynnsammare för vissa eller hårdare för
andra kan inte accepteras i ett rättssamhälle. Genom ett
aktivt arbete inom andra sektorer -- såsom
jämställdhetspolitik, åtgärder mot diskriminering av
etniska m.fl. minoriteter och invandrare -- kan man
förhoppningsvis hjälpa dem som har svårt att uttrycka sig
och att ta sin rätt till vara. Men även i en aktiv
rättssäkerhetspolitik måste man hela tiden vara vaksam på
vad man kan göra för de personer som utgör
''rättssäkerhetens glömda Sverige''.
Rättssäkerheten är inte något för alltid givet. Tvärtom
måste den hela tiden skyddas och förstärkas.
Från folkpartiet liberalernas sida har vi under en följd av
år haft anledning att kritisera socialdemokraterna för att ha
presenterat utredningsförslag och lagförslag som har
inneburit ett åsidosättande av rättssäkerheten. Under året
som gått har den socialdemokratiska regeringen återigen
visat prov på att dess känsla för rättssäkerhet och rättsstat
är svag.
När regler införs som inskränker våra fri- och rättigheter
ställer grundlagen särskilt stränga krav på sådan
lagstiftning. Inskränkningarna får inte göras mer
omfattande än nödvändigt och de måste också vara
ändamålsenliga. Regeringen har under senare tid visat att
den även är okänslig för t.ex. grundlagens krav på
ändamålsenlig lagstiftning. I det förslag till ny utlänningslag
som regeringen lade fram under våren 1989 föreslogs flera
nya frihetsinskränkande bestämmelser. Kritiken var kraftig
mot regeringsförslaget. När en minoritet i riksdagen bl.a. av
dessa skäl begärde och fick s.k. vilandeförklaring av lagen
trodde vi att detta skulle leda till en förnyad prövning av
grundlagsenligheten i förslaget. Så skedde inte. Riksdagens
majoritet valde i stället att -- helt utan debatt -- klubba
igenom exakt samma lagförslag, fast ett år senare.
Viktigare lagar skall granskas av lagrådet. Lagrådet
utgörs av domare från högsta domstolen och
regeringsrätten. Lagrådets granskning rör hur lagförslaget
förhåller sig till grundlagarna och annan lagstiftning, om det
är förenligt med rättssäkerhetens krav, om lagen är
utformad så att den tillgodoser angivna syften samt om
problem uppstår vid tillämpningen.
Under senare år har socialdemokraterna både i
regeringen och riksdagen vid upprepade tillfällen visat att
de inte är intresserade av lagrådets synpunkter. Många
kontroversiella lagförslag har aldrig underställts lagrådets
granskning trots oppositionens önskemål om detta. I flera
fall då lagrådet riktat skarp kritik eller t.o.m. avstyrkt nya
lagförslag, vilket t.ex. skedde i samband med
engångsskatten på pensionssparandet, har
socialdemokraterna viftat bort lagrådets kritik.
Ett ytterligare exempel på detta var regeringens s.k.
kompletteringspropositioner under 1989 och 1990. 1989 års
kompletteringsproposition innehöll bl.a. ett förslag om
tillfällig momshöjning. Redan efter ett par dagar stod det
klart att regeringen inte skulle kunna samla tillräckligt stöd
i riksdagen för att kunna genomföra förslaget. Nya förslag --
som t.ex. tvångssparande, införande av en s.k.
arbetsmiljöavgift, investeringsskatt och extra
fastighetsskatt -- presenterades istället.
Den enda av de nya lagarna som regeringen ansåg vara
värd att skicka till lagrådet var lagen om tvångssparande.
Om denna skrev lagrådet följande:
Det remitterade lagförslaget är knapphändigt motiverat,
och något yttrande av berörda myndigheter har inte
inhämtats. Lagrådet har därför haft begränsade möjligheter
att med ledning av det föreliggande materialet bedöma
sådana frågor om lagförslagets praktiska konsekvenser och
tillämpning som avses i 8 kap 18
§ tredje stycket 3-5 i regeringsformen.
De övriga nya lagarna brydde sig majoriteten
överhuvudtaget inte om att underställa lagrådet. Gott
omdöme går inte att lagstifta fram. Vi vill endast framhålla
det angelägna i att regeringen, i avsaknad av annan opartisk
prövning av förestående riksdagsbeslut, visar stor respekt
för lagrådets synpunkter.
Lagstiftningen
En utgångspunkt i vårt rättssystem är skyldigheten att
känna till gällande rättsregler. I praktiken är det emellertid
länge sedan det fanns någon rimlig chans för enskilda att
känna till innehållet i den totala mängden lagar och
författningar.
Inom vissa ramar accepterar medborgarna att de
drabbas av regler vilkas existens de inte känt till.
Delegationen av normgivningsmakten har dock inneburit
en fortgående maktförskjutning från de politiska organen
till de administrativa. Riksdagen fattar beslut om lagregler
av en allmän inriktning och överlämnar till regering och
myndigheter att utfärda de egentliga föreskrifterna.
Ser man det som angeläget att den enskilde får sin rätt
så snabbt och enkelt som möjligt fordras att myndigheterna
har klara regler att följa. Konsekvensen blir alltså att man
bör skärpa kraven på den materiella lagstiftningens
utformning. Genom att användningen av ramlagar sålunda
minskar blir också behovet av verkställighetsföreskrifter
mindre.
Företagsbot
Ett område där ramlagar aldrig kan godtagas är
straffrätten. Efter en ofullständig och hastig utredning av
den s.k. ekokommissionen och en ogenomtänkt proposition
beslutade riksdagens socialistiska majoritet 1986 att införa
den nya sanktionen företagsbot i Brottsbalken.
Lagförslaget hade vid lagrådsgranskningen utsatts för en
oerhörd kritik, bl.a. för sina oklara och öppna
formuleringar och för sin karaktär av ramlagstiftning.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig förslaget och yrkade
avslag på propositionen. I vår kritik förutsåg vi också
betydande svårigheter vid tillämpningen av reglerna. Våra
synpunkter kvarstår. Vi vill tillägga att såvitt vi har kunnat
utröna måste vår kritik i det tysta delas av åklagare och
domstolar eftersom lagen knappast har utnyttjats. Åklagare
med större respekt för rättssäkerheten än den
socialdemokratiska regeringen har inte velat åberopa en lag
som ger utrymme för så skönsmässiga bedömningar.
Åtalsunderlåtelse
År 1985 fick åklagarna vidgade möjligheter att underlåta
att väcka åtal. Utvidgningen innebar bl.a. att
åtalsunderlåtelse kan ges när det kan antas att påföljden vid
åtal skulle bli villkorlig dom.
Åtalsplikten, dvs skyldigheten för åklagare att åtala när
något brott uppdagats, innebär en rättssäkerhetsgaranti för
allmänheten och en trygghet för åklagarna. Genom att vara
ålagda åtalsplikt behöver åklagarna inte försätta sig i
situationer där det kan riktas misstanke mot dem för att
fatta beslut om åtalsunderlåtelse utifrån ovidkommande
hänsynstagande, t.ex. deras intresse att i vissa situationer
minska sin arbetsbörda.
För den allmänna laglydnaden är det demoraliserande
när samhället, genom att åklagaren beslutar om
åtalsunderlåtelse, till synes inte reagerar mot vissa typer av
brott som anses vara ''bagatellbrott''. För att undvika att
medborgarna ''tar lagen i egna händer'', exempelvis genom
att bilda medborgargarden, krävs att allmänheten tilltror
polis och åklagare intresse av och resurser för att beivra
brott mot den enskilde och hans egendom.
Vidare innebär ett användande av åtalsunderlåtelse,
annat än i undantagsfall, att centrala rättsprinciper som
likhet inför lagen och förutsägbarhet i rättskipningen sätts
åt sidan.
Ett yrkande om att begränsa användningen av
åtalsunderlåtelser framförs i vår partimotion om en liberal
kriminalpolitik.
Effektivare domstolar
I en rättsstat behövs inte bara klara lagregler. Det krävs
också fungerande domstolar och förvaltningsmyndigheter
som skall tillämpa lagen. För att rättsskipningen skall
fungera är det viktigt inte bara att vi har tillräckligt med
personal utan också att det är hög kvalitet på den personal
som söker sig till domstolsväsendet och att de trivs med sitt
arbete så att de vill kvarstanna där.
Vår domarkår har gott anseende och har hittills kunnat
fullgöra sina uppgifter tillfredsställande. Det gäller trots att
domarrollen är svår i vårt genomreglerade samhälle, där
inte ens jurister alltid kan överblicka och behärska den
väldiga floran av lagar.
Domarbanan har också av tradition dragit till sig goda
krafter. Under senare år har dock allvarliga orostecken
framträtt. Alltför många av de unga juristerna lämnar
domstolarna och går över till den enskilda marknaden.
Tendensen sprider sig till äldre grupper. Den goda praktiska
utbildning som något eller några års arbete i hovrätt eller
kammarrätt ger medför att näringslivet är berett att betala
mycket högre löner och ge bättre arbetsvillkor i övrigt än
domstolarna kan erbjuda.
Justitieutskottet har vid sin granskning av anslagen till
domstolsväsendet flera gånger uttalat sin oro över
arbetsförhållandena vid domstolarna. Ett antal utredningar
har också lagts fram under senare år och som berör skilda
delar av domstolsväsendet. Det flitiga utredandet är
naturligtvis orsakat av en oro för domstolsväsendets
framtida utveckling som allt fler känner.
Domstolsväsendets kris behandlar vi utförligare
tillsammans med andra delar av rättsväsendet i en särskild
motion som läggs fram till detta riksmöte.
Enhetligare domstolsorganisation
Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att
domstolsorganisationen inte ger den enskilde medborgaren
ett intryck av splittring, svåröverskådlighet och
inkonsekvens. Därför finns det anledning att överväga
huruvida man kan avskaffa vissa specialdomstolar och
liknande organ och att införa en sådan ordning att vissa
sådana domstolars och organs avgöranden i vanlig ordning
kan prövas av hovrätt och högsta domstolen.
Hyresnämndernas och bostadsdomstolens uppgifter skulle
t.ex. enligt vår mening kunna överföras till allmän domstol.
Det är från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att
hyresmarknadens parter finns representerade i de dömande
instanserna. Detta har även lett till en fällande dom mot
Sverige i Europadomstolen, det s.k. Langborgermålet. Den
lagändring som föreslås i promemorian DsJu 1990:33 i
anledning av Langborgerdomen är inte tillräcklig.
1985 infördes regler om att vidlyftiga och komplicerade
brottmål med ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden
av väsentlig betydelse för bedömningen skulle handläggas
av vissa tingsrätter. Folkpartiet liberalerna motsatte sig
införandet av dessa s.k. eko-domstolar. Denna form av
specialdomstol har också visat sig vara ett misslyckande.
Utomordentligt få mål har prövats av eko-domstolarna.
Regeringen har därför tagit konsekvensen och vidtagit
åtgärder för att avveckla denna särskilda rättsordning.
Riksdagen kommer sannolikt att besluta om att avskaffa
dessa domstolar senare i vår.
En översyn för att ytterligare nedbringa antalet
specialdomstolar bör göras. I denna översyn bör man
beakta intresset av att bevara en bred kunskap och allmän
överblick över hela det juridiska fältet hos dem som är
verksamma inom det ordinära domstolssystemet.
I första hand föreslår vi att bostadsdomstolen och
hyresnämnderna avvecklas. Överföringen av deras
uppgifter och därmed avvecklingen av dessa bör påbörjas
under budgetåret 1991/92 och vara avslutad senast vid
utgången av budgetåret 1992/93.
Rättssäkerhet och skattelagstiftningen
Från rättssäkerhetssynpunkt är det ytterst
otillfredsställande att många människor är oförmögna att
beräkna eller kontrollera sin skatt. Skattebetalarna blir på
så sätt utlämnade till skattemyndigheterna. Svårigheterna
att förstå skattereglerna leder också lätt till att personer
bryter mot reglerna utan egentligt uppsåt. Särskilt av
småföretagare, konstnärer, lantbrukare eller andra
kategorier av skattskyldiga som inte har vanliga
tjänsteinkomster krävs ofta ett stort mått av kunskaper för
att de skall undvika att bryta mot skattereglerna.
Alternativt tvingas de köpa redovisnings- eller
deklarationstjänster till betydande kostnader. Det är därför
av hänsyn till både rättssäkerheten och effektiviteten i vårt
ekonomiska system angeläget att vårt skatte- och
uppbördssystem förenklas. Den nu genomförda
skattereformen syftar bl.a. till att förenkla regelsystemet.
Den behandling som bilhandlaren Halvar Alvgard
utsatts för visar med önskvärd tydlighet att den enskildes
rätt lätt kan förloras i snårskogen av regler.
Trots att vi fått ett enklare skattesystem kvarstår en
mängd lagar och regler som tillkommit för att på olika sätt
kontrollera att medborgarna uppfyller sina skatte- och
uppbördsförpliktelser gentemot staten. Många av dessa
regler står i strid med vad ett rättssamhälle kan acceptera
i lagstiftningsväg. När Sverige och den socialdemokratiska
regeringen kritiseras i den allmänna debatten för övergrepp
mot rättssäkerheten är exemplen för det mesta hämtade
från skatteområdet. I en kommittémotion till detta
riksmöte lägger vi fram ytterligare förslag beträffande
rättssäkerheten i skattelagstiftningen.
En förutsättning för ett fungerande skattesystem är att
det finns en tillfredsställande kontroll av skatteunderlaget.
Det är i alla medborgares intresse att skattemyndigheterna
har en hög ambition att motverka skattefusk och
förutsättningar att kunna beivra sådant i de fall det
förekommer. Mot denna strävan kan ibland komma att stå
den enskildes intresse av integritet och rättssäkerhet.
Från rättssäkerhetssynpunkt är kraven på förutsebarhet
och legalitet inom skattekontrollen utomordentligt viktiga
att bevaka. Vidare är likabehandlingsprincipen viktig, dvs.
att alla behandlas lika vid skattekontrollen.
I och med att myndigheterna fått allmänna befogenheter
vad gäller kontrollen av de skattskyldiga blir dessa
kontroller beroende av tjänstemännens personliga
inställning, med risk för stora skillnader i behandling som
följd. Det är därför nödvändigt att myndigheternas
möjligheter att företa ingrepp mot enskilda och företag är
ordentligt reglerade i lag.
Betalningssäkringslagen
Betalningssäkring är en mycket omfattande
tvångsåtgärd. Åtgärden innebär en särskild rätt för staten
att lägga kvarstad på ännu icke fastställda skattefordringar
hos en förmodat skattskyldig. Om det skall finnas en lag om
betalningssäkring skall den utformas så att den uppfyller
högt ställda krav på rättssäkerhet. Den tjänsteman och den
domare som handlägger ett betalningssäkringsärende kan
vid ett felaktigt beslut ruinera en enskild persons hela
ekonomiska och sociala ställning. Betalningssäkring är
således ett maktmedel där det måste ställas samma höga
krav på precision som då människor döms till fängelse.
Riksdagen beslöt hösten 1989 om en del förbättringar i
lagen, men ännu kvarstår några inslag i denna lagstiftning
som folkpartiet liberalerna inte kan acceptera.
Begränsa åtgärden till att gälla sabotage
Även efter förra höstens ändringar gäller lagen både för
det fall att det föreligger påtaglig risk att gäldenären inte vill
betala och då han förvisso gör allt han kan för att betala men
domstolen ändå finner det föreligga påtaglig risk att han
inte kommmer att kunna betala.
Betalningssäkring kommer således i praktiken att
användas innan konkursgrund föreligger, t.ex. i det fall att
en skattskyldig har dålig ekonomi men inte är insolvent
därför att skattefordringarna ännu inte är förfallna till
betalning. Beslutas om betalningssäkring hos en gäldenär
som kämpar för att undvika konkurs lär denna åtgärd
säkerligen medföra att han hamnar på obestånd.
Betalningssäkring synes i dessa fall bara vara ett sätt att
kringgå det ordinära konkursförfarandet och att förse det
allmänna med ytterligare ett instrument utöver det som alla
andra borgenärer har att tillgå.
Betalningssäkring skall således enligt vår mening endast
omfatta de fall då det s.k. sabotagekravet är uppfyllt.
Förkorta handläggningstiderna
En tidsgräns på sex månader, inom vilken det allmänna
har att väcka talan eller fordringen fastställs i annan
ordning, har införts. Längre tid skall inte en förmodat
skattskyldigs medel få vara betalningssäkrade. Mot vår vilja
beslöt emellertid riksdagen att fristen skulle kunna
förlängas om särskilda skäl föreligger. Med särskilda skäl
avses t.ex. att utredningsmaterialet är omfattande. Poängen
med en tidsfrist är att skattemyndigheten med största
skyndsamhet skall utreda ärendet. Om förlängning kan
åstadkommas utan vidare blir regeln om tidsbegränsning ett
slag i luften. Enligt vår uppfattning bör förlängning endast
kunna ske om synnerliga skäl föreligger och endast med en
månad i taget.
Enligt vår mening räcker det inte med en tidsfrist för
fastställande av fordran eller väckande av talan i
skattetvisten. Vi anser också att handläggningstiden i
länsrätten för själva skattefordringen måste tidsbegränsas.
Bestämmelser bör därför införas om att den aktuella
fordran skall prövas inom ett år från beslutet om
betalningssäkring.
Bättre motiverade domar/beslut om betalningssäkring
I förvaltningsprocessen skall skälen för beslutet anges,
men då så sällan synes ske i mål om betalningssäkring,
finner vi det angeläget att det även vidtas åtgärder på denna
punkt.
Skadestånd
En förutsättning för att beslut om betalningssäkring inte
skall vara helt orimliga från rättssäkerhetssynpunkt är att
det finns ett fungerande system för ersättning. Risken för
felaktiga beslut är mycket större i betalningssäkringsmål än
i annan statlig verksamhet, vilket regeringsföreträdare
också medgett. Riksdagen beslöt hösten 1989 att utvidga
statens ersättningsskyldighet. Skadeståndsskyldigheten är
ändå på några punkter begränsad. Vi föreslår att den
utvidgas i följande avseenden. Enligt lagen skall staten
ersätta för ren förmögenhetsskada om fordringen inte
fastställs eller fastställs till ett väsentligt lägre belopp än vad
som har betalningssäkrats. För att ersättningsrätten inte
skall urholkas genom en restriktiv tolkning av
väsentlighetsrekvisitet anser vi att avvikelsen får vara högst
ett basbelopp. Statens strikta skadeståndsansvar bör
även omfatta betalningssäkring där fordran är fastställd.
Då skattemyndigheterna begått fel bör deras ansvar inte
vara begränsat på något sätt. Den nuvarande självrisken på
5 000
kr. bör slopas. Inte heller skall skadeståndet få
jämkas annat än om det finns ett klart orsakssamband
mellan den skattskyldiges handlande och det felaktiga
betalningssäkringsbeslutet eller det annars är uppenbart
oskäligt att ersättning utgår. Statens ersättningsrätt bör
även omfatta den skattskyldiges kostnader för biträde och
utredning i betalningssäkringsmålet.
Förmånsrätt
Enligt betalningssäkringslagen har en betalningssäkring
längre gående rättsverkningar än en kvarstad vad avser
förmånsrätt vid konkurs. Enligt vår uppfattning bör inte en
betalningssäkring medföra förmånsrätt vid
konkurstillfället, om inte statens fordran är fastställd då.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om sådana
förändringar i betalningssäkringslagen som vi här har
angett.
Bevissäkringslagen
Bevissäkringslagen ger mycket vida befogenheter för
skattemyndigheterna att själva besluta om att göra s.k.
eftersökning, vilket är samma sak som husrannsakan.
Bevissäkringslagen ger t.o.m. större befogenheter att söka
igenom privata utrymmen än vad husrannsakan gör. Det
tillåts dessutom att lagen används även efter det att
straffprocessuell förundersökning har inletts.
Skattemyndigheterna har alltså, genom
bevissäkringslagen, rätt att intränga i privata utrymmen.
Det är vår mening att ett så allvarligt ingrepp i den enskildes
rätt inte skall få ske utan att misstanke om brott föreligger.
För sådana fall föreligger emellertid rätt att företa
husrannsakan enligt rättegångsbalken. Bevissäkringslagens
regler kan således helt undvaras. Husrannsakan kan rikta
sig mot den som är skäligen misstänkt, mot den plats där
brottet begåtts eller den plats där den misstänkte greps.
Därutöver torde s.k. handräckning vara tillräcklig för det
fall att den skatt- eller kontrolluppgiftsskyldige vägrar att
lämna ut lagstadgat material för granskning. På detta sätt
får den enskilde ett skydd via domstolskontrollen men kan
ändå inte undandra sig att fullgöra sina skyldigheter.
Dagens oanmälda skatterazzior, som kan ske utan att
misstanke om brott föreligger, borde inte förekomma i en
rättsstat.
Riksdagen beslöt för något år sedan om vissa
förändringar i bevissäkringslagen. Regeringen motiverade
dessa med att ändringarna skulle ''stärka den enskildes
rättssäkerhet''.
Riksdagsbeslutet innebar att en proportionalitetsregel
infördes, gränsdragningen för vad som gäller eftersökning i
bostad i förhållande till verksamhetsutrymme skärptes och
möjligheterna att undanta visst bevismaterial från
granskning ökade.
De förändringar av lagen som gjordes innebar vissa
förbättringar av skyddet för den enskilde jämfört med
tidigare. Förändringarna var emellertid inte tillräckliga. Vi
vidhåller därför att bevissäkringslagen skall avskaffas.
Generella taxeringskontroller
Mot våra protester införde riksdagen för några år sedan
en rätt för skattemyndigheterna att företa generella
taxeringskontroller. Tidigare har taxeringskontroller endast
tillåtits för att utreda en bestämd persons
skatteförhållanden.
Ändringen innebär att taxeringsrevision nu kan göras i
form av generella kontroller hos varje bokföringsskyldig.
Den nya regeln innebär att det är fritt fram att kontrollera
handlingar hos vem som helst, när som helst, så fort
granskningen kan sättas i samband med
deklarationsskyldigheten. Taxeringsrevision kan nu ske
planlöst hos exempelvis privatpraktiserande läkare,
advokater, revisorer, banker och andra, vars verksamhet
normalt omfattas av sträng sekretess.
Skattemyndigheterna behöver inte heller när
taxeringsrevision utförs uppge namnet på den person som
är utsatt för revisionen. Detta innebär att den som blir
föremål för revision (som inte är den granskade) inte
känner till vad granskningsmannen söker efter, inte kan
bedöma om det granskningsmannen vill se är relevant för
revisionen och därför inte heller kan bedöma hur
vederbörande utnyttjar sina befogenheter.
När lagrådet granskade regeringsförslaget framfördes
mycket allvarlig kritik. Lagrådet skrev: ''-- -- -- det nu
ändock är fråga om att utvidga tillämpningsområdet för
bestämmelser som inkräktar på det i 2 kap. 6 §
regeringsformen stadgade skyddet för varje medborgare
mot husrannsakan och liknande intrång.''
Enligt vår mening uppfyller inte dessa nya
taxeringsregler elementära rättssäkerhetskrav. Vi måste
naturligtvis ha en fungerande skattekontroll. Denna
ambition får dock inte gå så långt att den enskildes
berättigade anspråk på en privat sfär helt sopas undan.
Riksdagen bör därför fatta beslut om att upphäva den
aktuella lagstiftningen.
Generalklausulen 1980
antog riksdagen en generalklausul mot skatteflykt.
Vi medverkade till lagen som syftade till att komma till rätta
med transaktioner som innebär kringgående av skattelag.
Villkoret för att lagen skulle kunna tillämpas var att ett s.k.
omvägsrekvisit måste vara uppfyllt Detta innebär att den
skattskyldige skulle använt sig av ett förfarande som med
hänsyn till det ekonomiska resultatet -- bortsett från
beskattningen -- framstod som en omväg i förhållande till
det närmaste till hand liggande förfarandet. Bestämmelsen
framstod emellertid som alltför tandlös för den
socialdemokratiska regeringen som såg till att
omvägsrekvisitet avskaffades under 1983.
Trots att det nu skulle bli lättare att ingripa mot s.k
skatteflykt (dvs. i och för sig tillåten skatteplanering men
som skett i strid mot skattelagstiftningens grunder) har
lagen blivit ett misslyckande. Trots de lägre kraven har
lagen endast kunnat tillämpas i ett fåtal fall.
Vi har kritiserat lagen i dess nuvarande utformning av
flera skäl. För det första är lagen så allmänt hållen att dess
tillämpning är i det närmaste omöjlig att förutsäga för såväl
de skattskyldiga som för myndigheterna. För det andra har
det knappast gått att tillämpa lagen på grund av dess
allmänna utformning. Bristande förutsägbarhet är en från
rättsäkerhetssynpunkt allvarlig brist som skapar en allmän
oro och osäkerhet om vad som är tillåtet eller ej. För det
tredje kan det starkt ifrågasättas om de betydande
kostnaderna för att administrera generalklausulen står i
någon rimlig proportion till de skatteintäkter den kan
medföra för statsverket. Generalklausulen bör slopas.
Däremot anser vi att det finns skäl att överväga en
särskild skyddsregel, ett slags ''omvänd generalklausul'', i
skattelagstiftningen. En sådan skulle kunna utgöra en
tolkningsregel till den skattskyldiges förmån i de fall
vederbörande på grund av lagstiftningens utformning
utsätts för en beskattning som är oskälig och inte står i
överensstämmelse med lagstiftningens grunder.
Processkostnader
Folkpartiet liberalerna har under många år föreslagit att
skattskyldiga skall få ersättning för sina
rättegångskostnader när de processar i skattedomstolar.
Om den enskilde behöver anlita en advokat, revisor eller
annan expert som hjälp i processandet har han hittills inte
haft rätt till ersättning för dessa kostnader ens om han
vunnit målet. Den traditionella synen är nämligen att den
enskildes rätt skall bevakas av skattemyndigheten eller
domstolen ifråga. Något motsatsförhållande mellan den
enskilde och staten som t.ex. i ett brottmål, anses inte
föreligga.
Det säger sig självt att domstolen inte räcker som garant
för att tillvarata den enskildes rätt. Motpart i
skatteprocesser brukar vara en erfaren skattejurist. De
flesta skattskyldiga hamnar därför i ett ohjäpligt underläge
om de inte får ha ett ombud. Det är mycket viktigt för
rättssäkerheten att parterna är jämnstarka. Behovet av
exempelvis juridiskt biträde i skatteprocessen är därför en
elementär rättssäkerhetsfråga.
Regeringen lade häromåret fram förslag till ändring av
dessa regler. Regeringsförslaget och riksdagens beslut
innebar emellertid att huvudregeln alltjämt kvarstår: den
enskilde skall själv betala sina ombudskostnader, även om
han vunnit målet. Endast i fall då det är oskäligt att
kostnaderna bärs av den enskilde skall samhället träda in.
Av rättviseskäl och av principiella skäl anser vi att alla
bör ha rätt att få sina kostnader täckta när de helt eller
delvis vinner ett skattemål. Den enskilde bör även kunna
erhålla ersättning i de fall där skattemyndigheterna använt
hans fall i prejudikatsyfte. Med stöd av det ovan anförda
föreslår vi att riksdagen hos regeringen begär förslag som
verkligen ger vinnande enskild part rätt till ersättning för
sina kostnader.
Retroaktiv skattelagstiftning 1979
införde riksdagen ett förbud i regeringsformen mot
retroaktiv lag om skatt eller statlig avgift, 2 kap. 10 § andra
stycket RF. Som huvudregel slås fast att skatt eller statlig
avgift inte får tas ut i vidare mån än som följer av föreskrift
som gällde när den omständighet inträffade som utlöste
skattskyldigheten eller avgiftsskyldigheten. Riksdagen får
göra undantag härifrån om särskilda skäl påkallar det.
Huruvida sådana skäl föreligger är undandraget de
rättstillämpande myndigheternas prövning.
Retroaktiviteten får likväl inte sträcka sig längre än till den
tidpunkt då ett förslag från regeringen eller ett
riksdagsutskott lämnats till riksdagen. Regeln tillkom, i
likhet med de andra förstärkningar av fri- och rättigheterna
som genomfördes 1979, genom en uppgörelse mellan
riksdagspartierna (utom vänsterpartiet).
Den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1982
har emellertid varit alltför villig att åberopa särskilda skäl.
Den extra vinstdelningsskatten, den tillfälliga
förmögenhetsskatten, den s.k. engångsskatten på
pensionssparandet, avskaffandet av den dubbla
avdragsrätten i handelsbolag och begränsningen i
avdragsrätten för aktieförluster har införts under former
som har karaktär av retroaktiv lagstiftning.
Vad som avses vara tillåtna undantag från förbudet mot
retroaktiv lagstiftning måste klarläggas och lagtexten
preciseras. Vi har tidigare motionerat i denna fråga utan att
få fullt gehör för vår begäran. Däremot har
riksdagsmajoriteten medgivit att det är viktigt att
lagstiftningen på skatteområdet så långt möjligt utformas på
sådant sätt att det inte behöver råda någon tvekan om att
stadgandet i 2 kap. 10
§ RF följs. Man har också krävt ytterligare erfarenheter
av nuvarande grundlagsregler innan en översyn görs. Från
folkpartiet liberalernas sida anser vi att de dåliga
erfarenheter vi redan har ger alldeles tydliga bevis för att
Sverige behöver ett bättre skydd mot retroaktiv
skattelagstiftning. En översyn av retroaktivitetsförbudet är
därför nödvändig. I en sådan översyn bör bl.a. prövas
huruvida grundlagstexten kan omformuleras så att den även
innefattar en större del av den reella retroaktiviteten.
Skyldigheten för stat och kommun att utge skadestånd
till enskilda
Folkpartiet liberalerna har under en följd av år och i
olika sammanhang framhållit de stora bristerna i det
allmännas ansvar för den offentliga verksamheten. Detta
gäller inte bara skadeståndsansvaret utan även det
straffrättsliga tjänsteansvaret, det disciplinära ansvaret och
kommunala förtroendemäns ansvar. Frågor rörande dessa
och närliggande problem behandlas i en särskild motion till
detta riksmöte.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagrådets ställning och
betydelse,1]
[att riksdagen beslutar att upphäva lagen om
företagsbot,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om domstolsväsendets
situation,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minska antalet
specialdomstolar,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
avveckla bostadsdomstolen och hyresnämnderna i enlighet
med vad som anförts i motionen,2]
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förändringar i betalningssäkringslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att bevissäkringslagen för skatte-
och avgiftsprocessen skall upphävas,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
taxeringslagen att 56
§ återgår till den lydelse bestämmelsen hade före 1
januari 1988,
4. att riksdagen beslutar att upphäva lagen mot
skatteflykt,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
omvänd generalklausul i enlighet med vad i motionen
anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftning som innebär att enskilda som huvudregel får rätt
till ersättning för rättegångskostnader i skattemål,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftning att enskilda får rätt till ersättning för
rättegångskostnader i andra mål än skattemål som
handläggs enligt förvaltningsprocesslagen i enlighet med
vad i motionen anförts,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av förbudet mot
retroaktiv skattelagstiftning.1]
Stockhom den 21 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Britta Bjelle (fp)