Miljöföroreningarna i våra kustvatten och vattendrag
härrör till stor del från jordbrukets användning av
kvävegödselmedel. En ofta förbisedd miljöstörning är
emellertid den som orsakas av att industrier och enskilda
fastigheter (ofta jordbruksfastigheter) antingen utgör en
särskilt svår belastning för de kommunala reningsverken
eller inte är anslutna till sådana reningsverk.
Inventeringar i södra Sverige har visat att ett mycket
stort antal enskilda hushåll saknar sådan anslutning.
Åtskilliga av dessa hushåll är inte heller försedda med ur
miljöskyddssynpunkt godtagbara reningsanordningar. Så
t.ex. går avloppsvattnet från hela 2.000 enskilda hushåll i
Helsingborgs kommun vid sidan av kommunens
reningsverk. Motsvarande siffra i grannkommunen
Höganäs är hela 1.000 hushåll, och i sammanhanget skall då
observeras att sistnämnda kommun har ett invånarantal
som uppgår till ca. en femtedel av Helsingborgs.
I samband med analyser av badvattnet längs
Öresundskusten har konstaterats att anmärkningsvärt höga
colibakteriehalter kan hänföras till orenat avloppsvatten
som via bäckar och mindre vattendrag rinner ut i
kustvattnet. I flera fall har det rört sig om stora mängder
djururin.
Kostnaderna för kommunens VA-anläggningar består
ofta av dels en särskild VA-avgift och dels en del som
finansieras via kommunalskatten. I kommuner med total
anslutning av samtliga fastigheter till det kommunala VA-
systemet kan det vara motiverat med en hundraprocentig
avgiftsfinansiering. Då blir avgiften relaterad till den
enskildes vattenförbrukning och lika för alla.
I de kommuner där en större eller mindre del av
fastigheterna emellertid saknar sådan anslutning och
dessutom har bristfälliga reningsanordningar på sina
avloppsanläggningar leder emellertid ett system med enbart
avgiftsfinansierade VA-taxor till stora orättvisor. Det
innebär ju nämligen att de enskilda hushåll som står utanför
det kommunala VA-nätet inte bidrar till kostnader
förorsakade av deras orenade utsläpp och heller inte lämnar
något bidrag till det gemensamma miljövårdsarbete som
möjliggörs genom de kommunala reningsverken.
Regler om kommunala VA-avgifter återfinns i 26
§ VAL 70,
som emellertid bara anger att avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund. En differentiering av avgifterna torde alltså
teoretiskt sett vara möjlig, men i praktiken har det visat sig
att förutsättningen för särskilda ''utsläppsavgifter'' är att
skillnaden mellan olika typer av fastigheter skall vara
''avsevärd''. Det kan t.ex. röra sig om klart identifierbara
fall där industriellt avloppsvatten belastar ett reningsverk i
långt högre grad än hushållsspillvattnet.
Fördelningsreglerna i VAL 70 får enligt kommentarer till
Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar (förf. Bouvin/Hedman, Norstedts)
anses innebära att endast tekniska omständigheter får
beaktas vid fördelningen.
Enligt statens VA-nämnd innebär gällande regler
skyldighet att ta ut extra avgifter från fastigheter, vars
avloppsvatten är avsevärt dyrare än övrigt avloppsvatten att
omhändertaga. Detta sker i regel genom särskilda avtal med
större avnämare av sådant avloppsvatten, normalt
spillvatten.
Någon vägledning för de förhållanden beträffande stora
mängder orenat avloppsvatten från enskilda hushåll som
redovisas ovan ger emellertid inte nuvarande VA-lag. I det
pågående utredningsarbetet (bl.a.
Miljöavgiftsutredningen) har diskuterats avgiftsuttag på
stora miljöutsläpp som t.ex. klorutsläpp, svavelutsläpp och
utsläpp av farliga kemikalier. Däremot beaktas inte heller i
detta arbete de miljöstörningar som tas upp i denna motion.
I Danmark finns ett system med differentierade avgifter
på avloppsvatten. Detta system har enligt uppgift medfört
en märkbar minskning av föroreningar som leds till
kommunens avloppsnät.
Enligt den danska miljöskyddslagen har kommunerna
rätt att kräva avgifter enligt reglerna i kungörelsen om
vattendragsreglering för att täcka utgifter i samband med
uppförande, drift och underhåll av offentliga och privata
avloppsvattenanläggningar. Miljöskyddslagen anger
emellertid inga närmare kriterier för utgiftsfördelningen
mellan olika brukare, utan beslut därom har i princip
överlåtits till kommunerna. I praktiken har detta medfört
vitt skilda fördelningskriterier mellan olika kommuner.
Som en konsekvens av detta systems administrativa
nackdelar har en särskild lag antagits om betalningsregler
för avloppsvattenanläggningar. Lagen trädde i kraft den 1
januari 1988 med vissa undantagsregler. Fr o m den 1
januari 1992 skall lagen gälla för samtliga
avloppsvattenanläggningar. Denna lag bygger på en princip
om 100-procentig brukarfinansiering och innehåller regler
om uppbörd från såväl bostads- som affärsfastigheter.
Det är ur miljösynpunkt ytterst angeläget att
miljöstörande utsläpp till vattenmiljön förhindras. I princip
bör detta ske genom en klar och otvetydig lagstiftning. I
praktiken har det emellertid visat sig att kommunens
möjligheter att med stöd av gällande miljölagar ingripa mot
t.ex. ovan beskrivna utsläpp till vattenmiljön är ytterst
begränsade. Som komplement till ML borde därför ett
system av dansk modell prövas även i Sverige. Införande av
utsläppsavgifter bör också här omfatta såväl företag som
enskilda hushåll. Ett införande av en utsläppsavgift för ett
enskilt hushåll med bristfällig eller obefintlig rening av
avloppsvatten torde i många fall kunna få en väsentlig
styreffekt, innebärande att fastigheten i fråga finner det mer
lönsamt att ansluta sig till det kommunala VA-nätet.
I bet. 1989/90:SkU31 behandlas flera motioner med
förslag om miljöskatter och miljöavgifter. Motionerna
avslås med hänvisning till MIA:s arbete. MIA:s förslag
koncentreras dock på förslag till åtgärder mot
industriutsläpp och utsläpp från bekämpningsmedel och
handelsgödsel i jordbruket.
Det av oss aktualiserade problemet har inte blivit
föremål för analys i denna utredning. Mot den bakgrunden
finner vi det angeläget att väcka frågan om utsläppsavgifter
på avloppsvatten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av utsläppsavgifter.
Stockholm den 22 januari 1991
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)
Birthe Sörestedt (s)