Skattepakten
mellan socialdemokraterna och
folkpartiet4 2.2
Myter
om skatteomläggningen4 3.
Fördelningspolitiska
frågor5 3.1
Allmänna
synpunkter5 3.2
Skatteomläggningens
konsekvenser för kvinnorna7
II.
Skattepolitiska beslut våren 19917 4.
Inkomstbeskattning8 4.1
Nya
skiktgränser från 19928 4.2
Slopade
grundavdrag över 180 000 kr.8 4.3
Beskattning
av förmånsbil9 5.
Företagsbeskattning9 5.1
Skatteutjämningsreserven10 5.2
En
allmän översyn av företagsbeskattningen10 5.3
Särskild
skatt på finansiella företag11 5.4
Avdragsrätt
för konferenser etc.12 6.
Socialavgifter13 7.
Skatt
på egendom och kapital15 7.1
Särskild
skatt på fastighetshandel15 7.2
Tak
för ränteavdrag15 7.3
Förmögenhetsskatt16 7.4
Stämpelskatt16 7.5
Slopad
fastighetsskatt i allmännyttan16 8.
Indirekt
beskattning16 8.1
Matmomsen17 8.2
Moms
på kollektivtrafik17 8.3
Beskattning
av fastighetsarbeten17 8.4
Energi
och miljöskatter18 8.5
Differentierad
moms och punktskatter19 8.6
Beskattning
av alkohol och tobak19 8.7
Reklamskatten20 9.
Pensionärernas
skatteförhållanden20 9.1
Marginalproblemet20 9.2
Skatteomläggningen20 10.
Sverige
och EG21 10.1
EG
och skatterna21 10.2
Vänsterpartiets
överväganden23
Hemställan24
I. Utgångspunkter 1.
Vänsterpartiets skatteprinciper
Vänsterpartiet verkar för en rättvis skattepolitik. Det
innebär ett skattesystem som utgår från principen om skatt
efter bärkraft. I motion till riksmötet 1989/90:Sk81
redovisade vänsterpartiet förslag för hur skattesystemet
borde reformeras. Vänsterpartiet står fast vid de
principer som redovisades i den motionen.
Vänsterpartiet arbetar för att den skattepolitik som
redovisades i Sk81 skall få ett sådant opinionssstöd att
vänsterpartiets alternativ kan vinna majoritet i riksdagen.
För närvarande finns få tecken som tyder på att detta skall
kunna bli verklighet redan under innevarande riksmöte.
Därtill fordras troligen ett eller flera mellanliggande val så
att opinionen kan avspegla sig i valresultat och mandat.
Då vänsterpartiets skattealternativ fått avslag av den
majoritet som råder till nästa val upprepar vi inte samtliga
förslag i denna motion. Vi redovisar i stället grundläggande
principer för hur vänsterpartiet vill reformera
skattesystemet, samt lägger förslag inom områden, där det
är särskilt motiverat med omedelbara förändringar.
Vänsterpartiets skatteprinciper som de redovisades i
motion 1989/90:Sk81 är följande:
Skattesystemet har två grundläggande uppgifter.
1 Skatterna skall finansiera de offentliga
utgifterna.
2 Skatterna skall utjämna skillnader i inkomster och
förmögenhet.
Skatteintäkterna ger samhället medel att finansiera den
offentliga sektorns skydd och service samt resurser till
långsiktiga investeringar. Skattemedlen ger också samhället
möjlighet att föra över pengar till personer och hushåll med
låga inkomster.
Vpk menar att en reform för ett rättvist skattesystem
skall utgå från följande principer:
-- Ökad skatt på produktionen. Frågan om skatt på
företagens nyttjande av produktionsresurser bör prövas
vidare.
-- Nya finansieringsformer för kommunsektorn, sänkta
och utjämnade kommunalskatter. Detta förutsätter en
bättre kommunal skatteutjämning, och ökade statsbidrag
till kommunsektorn, liksom en breddad skattebas för
kommunerna.
-- Mindre skatt på arbete, progressiva inkomstskatter, ett
riktmärke bör vara att normala inkomster inte träffas av en
högre marginaleffekt än ca 50 %. För verkliga
höginkomsttagare kan ett marginalskattetak på ca 70 %
vara rimligt.
-- Ökad skatt på kapital. På sikt skall rätten till
skatteavdrag för ränteutgifter avskaffas. Detta förutsätter
ett nytt system för boendefinansiering. Sparande gynnas
genom att ränteavdrag ej medges. Kapitalinkomster
beskattas efter progressiv skala.
-- Skattesystemet bör grundas på reala principer. En real
kapitalbeskattning gör att skalan kan höjas och sparandet
kan skyddas mot inflation.
-- Differentierade indirekta skatter. Lägre skatt på
basvaror och slopad moms på mat. De indirekta skatterna
kan då breddas och omfatta fler tjänster och varor.
-- Skatten på energi utformas efter miljöpolitiska mål.
Energiskatterna utgör en del av den samlade skattebasen,
medan miljöavgifter viks för satsningar inom miljöområdet.
2. Skatteomläggningen 2.1
Skattepakten mellan socialdemokraterna och
folkpartiet
Under 1991 träder det nya skattesystemet i kraft. Denna
skatteomläggning utgår från en politisk uppgörelse mellan
regeringen och folkpartiet. Vänsterpartiet stödde ej denna
överenskommelse.
Möjligheten fanns för regeringen att söka nå en
uppgörelse med vänsterpartiet utifrån de riktlinjer som
vänsterpartiet redovisade i sin skattepolitiska motion.
Vänsterpartiet konstaterar att den socialdemokratiska
regeringen valde att i stället lägga om skattesystemet utifrån
en skattepolitisk pakt med folkpartiet.
Det är vänsterpartiets mening att skatteomläggningen
bör rivas upp och justeras i enlighet med de riktlinjer som
vänsterpartiet redovisat. Det är vänsterpartiets föresats att
detta skall bli verklighet under kommande riksmöten så att
skattesystemet kan utformas efter principen om skatt efter
bärkraft.
Som påpekats ovan kan det ta tid att genomdriva ett
fördelningspolitiskt riktigt skattesystem. Vissa ändringar i
rättvis riktning är emellertid särskilt viktiga. I denna motion
är vår framställning koncentrerad till några sådana punkter.
Att minska marginaleffekterna för inkomsttagare i låga
eller normala inkomstlägen var och är riktigt. Att skapa
rakare och mer enhetliga regler som minskar möjligheterna
till skatteundandragande är vettigt. Att sänka skatten på
arbete och öka skatten på kapital är utmärkt.
Men det är inte rimligt att gå från en ytterlighet till en
annan. Det var inte nödvändigt att gå från uppemot 50 % i
marginalskatt för låginkomsttagare som tjänar 100 000 kr.
om året, till endast 50 % i marginalskatt för dem som tjänar
100 000 kr. i månaden.
Folkpartiet förlorade valet 1988 på sin skattepolitik.
Trots detta drev socialdemokraterna igenom folkpartiets
skatteförslag. Det är möjligt att den socialdemokratiska
ledningen trodde att man genom skatteuppgörelsen skulle
skapa en fast allians med folkpartiet, allt i syfte att trygga
regeringsmakten. Alla eventuella sådana planer spräcktes
dock när skattereformen var i hamn. Folkpartiet skrev
istället hösten 1990 kontrakt med moderaterna.
2.2 Myter om skatteomläggningen
Det hävdas ibland att Sverige genom
skatteomläggningen fått ett rakt och enhetligt skattesystem
där de flesta skatter tas ut med 30 %. Men talet om det
enhetliga skattesystemet på 30 % är i mångt och mycket en
myt.
Inkomstbeskattningen blir 30 % för de flesta
inkomsttagare om kommunalskatterna sammantaget råkar
vara 30 %. Skillnaderna mellan högsta och lägsta
kommunalskatt varierar i i själva verket med mellan 6 och
7 kr.
Kapitalbeskattningen sägs bli 30 %. I verkligheten finns
en rad undantag, beskattningen är lägre t.ex. för
allemansfonder, pensionsfonder och reavinstbeskattning,
dessutom finns specialregler som sänker skattesatsen för
aktier. Allt detta gör att det är lika riktigt att tala om 30 %
i kapitalbeskattning som undantaget i stället för regeln.
Företagsbeskattningen sägs vara 30 %. Genom
införandet av den särskilda skatteutjämningsreserven ligger
det effektiva genomsnittliga skatteuttaget på ca 20 %.
Vänsterpartiet menar att skattereformen bör rivas upp --
så att skattesystemet kan läggas om i den riktning som
vänsterpartiet redovisat.
Vänsterpartiet förespråkar en strikt kapitalbeskattning
på 30 %.
Vänsterpartiet vill ha en företagsbeskattning på 30 %
utan särskild skatteutjämningsreserv, så att
företagsskatten verkligen blir 30 %. Även det är en
internationellt sett låg inkomstbeskattning av företag.
Vänsterpartiet menar att det är rimligt att ha en
inkomstbeskattning som ger högre marginaleffekter än 50 %
för höginkomsttagare. Vänsterpartiet har föreslagit
60 %
vid en årsinkomst på 240 000
kr. och 70 %
vid 300 000
kr. Vänsterpartiet kan diskutera justeringar av de av
oss föreslagna skiktgränserna, men 50 %
som högsta gräns ger sneda fördelningseffekter.
Vänsterpartiet ser skattepolitiken i ett
fördelningspolitiskt perspektiv. Vänsterpartiet vill fördela
inkomster och resurser bland annat enligt följande:
Arbete
Låginkomsttagare
Gemensam konsumtion
Investeringar
Det har gjorts gällande att socialdemokraternas och
folkpartiets skatteomläggning är fördelningspolitiskt
neutral. Det finns till och med de som hävdar att
omläggningen betyder att låginkomsttagare vinner medan
höginkomsttagare förlorar. Så är inte fallet.
Den ''rena'' marginalskattesänkningen ger den som
tjänar ca 150 000 kr. en skattesänkning på ca 10 000 kr. Den
som tjänar det dubbla, det vill säga 300 000 kr., får en
skattesänkning på det tredubbla, det vill säga ca 30 000 kr.
Detta är en orättvis jämförelse enligt skatteomläggningens
förespråkare. Den ''formella'' orättvisan skall uppvägas av
andra åtgärder enligt socialdemokraterna och folkpartiet.
I början på 80-talet gjorde socialdemokraterna och
folkpartiet också upp om marginalskattesänkningar. Då
liksom nu skulle vinsterna för de bäst ställda motverkas
genom andra åtgärder, avdragsbegränsningar etc. Till en del
fungerade detta, men slutomdömet kan utläsas ur den
statliga långtidsutredningen (LU).
''Inkomstfördelningen före och efter skatt reducerades
påtagligt mellan 1982 och 1985. Skattesystemets
omfördelande förmåga minskade. En bidragande orsak till
detta kan ha varit skattereformen 1983--1985...'' och LU
fortsätter: ''Sammantaget hade skatter och transfereringar
en något mindre omfördelande effekt 1987 än 1982.'' (LU
sid 364.)
På samma sätt kommer det att gå nu. Vänsterpartiet
påstår inte att alla kommer att förlora på skattereformen.
Vi vet att många kommer att vinna privatekonomiskt på
den sänkta inkomstbeskattningen, medan andra förlorar.
Vänsterpartiets kritik gäller i stället bl.a. att
höginkomsttagarna kommer att vinna mest på
omläggningen, medan man finner de flesta förlorarna bland
låginkomsttagarna.
Detta påtalades redan under utredningsarbetet och
redovisades i bilagor till betänkandet från utredningen om
reformerad beskattning (RINK).
''Hushåll med hög bruttoinkomst per konsumtionsenhet
ökar sin disponibla inkomst mest.'' (RINK bilaga 8 sid 4)
I de flesta fördelningspolitiska studierna av
skatteomläggningen har skattebetalarna delats in i 10 s.k.
deciler. De med de lägsta inkomsterna placeras i decil 1 och
de högsta inkomsterna återfinns i decil 10.
Regeringsföreträdare brukar av olika skäl hävda att full
hänsyn ej skall tas till utfallet för decil 1. Om såväl decil 1
som 10 räknas bort finner man trots det att
skatteomläggningen slår ojämnt.
Vid en jämförelse mellan medelinkomsttagare och
höginkomsttagare i regeringens proposition 1989/90:100
framgår följande. Medelinkomsttagarna i decil 5 beräknas
öka sin disponibla inkomst med 2,3 %, medan
höginkomsttagarna i decil 9 ökar sin disponibla inkomst
med 4,5 %. Således 2,2 % bättre till de bäst ställdas fördel.
(Prop 1989/90:110 sid 636, tab 9.12)
Regeringen hävdar att skatteomläggningen får ett
godtagbart fördelningspolitiskt utfall genom att
inkomstomfördelningen från de sänkta marginalskatterna
motverkas av en ökad kapitalbeskattning. Det är korrekt att
den breddade kapitalbeskattningen motverkar
skattereformens sneda fördelningseffekter, men som
framgår ovan räcker inte detta för att skapa
fördelningspolitisk neutralitet. Målet kan inte heller
begränsas till ett nollsummespel. Efter 80-talets
omfördelning behöver Sverige en rättvis skattereform, som
omfördelar skatteuttaget från låginkomsttagare till
höginkomsttagare.
Regeringen överväger dessutom att lägga förslag om
sänkt kapitalbeskattning. Detta framgick bl.a. vid
skatteutskottets utfrågningar i samband med
skatteomläggningen. På en fråga från moderaternas
representant om regeringen hade beredskap att snabbt
sänka skatterna på kapital, svarade finansminister Åsbrink
följande.
''Jag kan alltså mycket väl tänka mig att vi inom en inte
alltför avlägsen framtid får vara beredda att se över
kapitalbeskattningen i ett internationellt sammanhang.''
(1989/90:SkU30 bilagor sid 289)
I klartext, som ett led i EG-integrationen planerar
regeringen att sänka kapitalbeskattningen. Om detta sker,
kommer talet om att fördelningskraven i skattesystemet
tillgodoses genom en ökad kapitalbeskattning att förlora än
mer i trovärdighet.
3.2 Skatteomläggningens konsekvenser för kvinnorna
Merparten av kvinnorna kommer att förlora på
skatteomläggningen. Det finns från regeringens sida en
förhoppning om att skatteomläggningen kommer att leda
till ett ökat arbetsutbud från kvinnornas sida, från deltid till
heltid.
Denna förhoppning visar brist på kunskaper om vilka
faktorer som styr kvinnors lönearbete. För det första har
kvinnorna ofta så låga löner, att även ett heltidsarbete ligger
under gränsen där skattelättnaderna får påtaglig effekt. Det
extra grundavdrag som införts ger för många enbart
kompensation för de skattehöjningar som gjorts i syfte att
finansiera skatteomläggningen
Sänkta marginalskatter är inte ett kvinnokrav. De flesta
kvinnor föredrar en daglig arbetstidsförkortning. En
utökning av arbetstiden ställer bl.a. följande krav på
samhället.Utbyggd barnomsorg. Många
deltidsarbetande löser idag sin barnomsorg själva, genom
att pussla ihop arbetstiderna.Bättre kollektivtrafik. Det
är främst kvinnor som åker kollektivt till arbetet.
Heltidstjänster. En stor del av tjänsterna inom den
offentliga sektorn är idag inrättade som deltidstjänster och
det är knappast praktiskt möjligt att utöka sin arbetstid.
Det kan visa sig att ''Århundradets skattereform'' också
blir ''Århundradets kvinnofälla''.
Regeringen har tillsatt en särskild kommitté för att göra
en fördelningspolitisk utvärdering av skattereformen. I
propositionen 1989/90:110 fanns inga särskilda
överväganden om hur skatteomläggningen skulle påverka
kvinnornas ekonomiska situation. I propositionen om
jämställdhetspolitiken inför 1990-talet fastslogs en rad krav.
Bl.a. skall statliga utredningar i ökad utsträckning analysera
sina förslag ur jämställdhetsperspektiv. Så har ej skett i
skatteutredningarna och inte heller i regeringens
proposition 1989/90:110 om reformerad
inkomstbeskattning.
Den kommitté som skall utvärdera de
fördelningspolitiska konsekvenserna av
skatteomläggningen bör därför ges direktiv om att särskilt
beakta skatteomläggningens resultat för
inkomstfördelningen mellan könen.
II. Skattepolitiska beslut våren 1991
Vänsterpartiet kräver att skatteomläggningen rivs upp
och justeras i enlighet med de principer som redovisats
ovan. Vänsterpartiet verkar i alla fora för att stärka
opinionen för en sådan rättvis skattereform. Det är
vänsterpartiets föresats att skapa ett så brett stöd för en
rättvis skattereform att en majoritet i riksdagen kan besluta
om en skattepolitik byggd på principen skatt efter bärkraft.
Under innevarande riksmöte finns ingen sådan
majoritet. Skattepakten mellan folkpartiet och
socialdemokraterna kommer att bestå fram till dess en aktiv
opinion för en rättvis skattepolitik avspeglat sig i val.
Vänsterpartiet upprepar därför inte i denna motion
samtliga krav som vänsterpartiet redovisade i sin
skattepolitiska motion 1990/91:Sk81. Dessa krav är
behandlade och avvisade av riksdagen under våren 1990 och
i några fall så sent som hösten 1990.
Inom några områden är det dock uppenbart att
skattereformen bör justeras omedelbart för att inte
uppenbara skevheter skall bestå, främst på det
fördelningspolitiska området. Nedan redovisar
vänsterpartiet förslag till beslut som riksdagen bör fatta
under våren 1991.
4. Inkomstbeskattning 4.1
Nya skiktgränser för 1992
En skattepolitik byggd på principen skatt efter bärkraft
kräver en progressiv inkomstbeskattning. För närvarande
finns endast en skiktgräns vid 20 % statlig skatt och 170 000
kr. om året i beskattningsbar inkomst. Detta motsvarar 180
000 kr. i taxerad inkomst vid ett grundavdrag på 10 000 kr.
Vänsterpartiet föreslår att den statliga inkomstskatten för
inkomståret 1992 höjs vid inkomstgränsen 240 000 kr. i
taxerad inkomst. Den statliga inkomstskatten över denna
gräns sätts till 30 %.
Marginalskatten blir då 60 %
vid en kommunalskatt på 30 %.
Inkomstförstärkningen av den förhöjda marginalskatten
kan för budgetåret 1991/92 beräknas till ca 2,5 mdr kr.
4.2 Slopade grundavdrag över 180 000 kr.
Grundavdragets syfte är att lindra skattebelastningen för
mycket låga inkomster. Detta avspeglas också i beslutet att
låta grundavdraget höjas inom vissa lägre inkomstskikt.
Vänsterpartiet föreslår i enlighet med detta synsätt att
inte något grundavdrag medges för taxerade inkomster över
180 000 kr. För att det slopade grundavdraget över 180 000
kr. inte skall ge upphov till en alltför hård tröskeleffekt
krävs en avtrappning av grundavdraget. Vänsterpartiet
föreslår att grundavdraget trappas av från en inkomst på 140
000 kr. för att vara 0 vid en inkomst på 180 000 kr.
Att slopa grundavdraget för inkomster över 180 000 kr.
ger påtagliga skatteinkomster. Dessa kan beräknas till en
helårseffekt på 9.6 mdr för 1992, eller 4.8 mdr för
budgetåret 1991/92.
Inkomstförstärkningen kommer främst att falla ut i
kommunsektorn och bidrar till att stabilisera den mycket
ansträngda ekonomiska situationen för kommunerna. På
grund av den fördröjning som finns i överföringen av
skatteintäkter från staten till kommunerna faller dock inte
inkomsterna omedelbart ut till kommuenrna.
Staten bör därför förskottera de skatteintäkter som det
slopade grundavdraget skapar i den kommunala
skattebasen redan under budgetåret 1991/92, dvs med 4.8
mdr.
Inkomstförstärkning skall ses som ett ''ekonomiskt
stödpaket till kommunsektorn''. I andra motioner har
vänsterpartiet angivit de områden som skall finansieras ur
det kommunala stödpaketet, det vill säga bl.a. till
sjukvården för en övergång till tjänstgöring var tredje helg
2 mdr, för satsningar inom hemtjänsten 1 mdr, för utbyggd
barnomsorg 1.1 mdr, till kommunala bostadstillägg 0.6 mdr.
4.3 Beskattning av förmånsbil
Beskattningen av förmånsbil/tjänstebil är en uppenbar
brist i skattesystemet. Under våren 1990 lyckades Volvo och
SAAB genom påtryckningsarbete dessutom ändra de
föreslagna reglerna så att deras s.k prestige-bilar gynnades
gentemot andra alternativ.
Utformingen av tjänstebilsbeskattningen gör att
personer som har denna förmån i princip kan köra bil gratis
för privatändamål. Förmånen utgår främst till personer i
arbetsledande ställning, dvs oftast till höginkomsttagare.
Idag finns det ca 200 000 tjänstebilar i trafik. En mycket stor
del av dessa är koncentrerade till storstadsregionerna.
Områden där trafik och miljöproblemen är särskilt
påtagliga.
Hösten 1990 föreslog vänsterpartiet att riksdagen skulle
begära förslag från regeringen i syfte att minska eller
eliminera de skattefria förmånerna vid innehav av
tjänstebil.
Skatteutskottets majoritet avslog kravet och angav
följande skäl: ''Det finns enligt utskottet inte någon
anledning att göra ändringar i de beslut som riksdagen fattat
så sent som i juni i år'' (1990/91:SkU10 sid 171).
Resonemanget är ohållbart. Att ett felaktigt beslut
fattats nyligen är inget motiv för att låta skevheterna bestå.
I en reklambroschyr från ett bilföretag anges följande:
''Sänkningen av marginalskatten till 50 %
har gjort att förmånsbil blir billigare netto att köra
1991 jämfört med 1990.'' Påståendet är tyvärr korrekt.
Vänsterpartiet föreslår återigen att riksdagen hos
regeringen begär förslag i syfte att minska eller eliminera de
skattefria förmånerna i samband med innehav av s.k.
förmånsbil/tjänstebil. Åtgärden kommer att ge ökade
skatteintäkter. Det främsta skälet är dock de positiva
miljöeffekter som nås genom ett minskat privat gratis
nyttjande av tjänstebilarna.
5. Företagsbeskattningen
För att trygga en stabil ekonomisk utveckling och full
sysselsättning krävs att industri och andra näringar kan
skapa vinster, som ger utrymme för investeringar och
konsumtion.
I vänsterpartiets motion om den ekonomiska politiken
på medellång sikt från hösten 1990, uttrycks detta på
följande sätt. ''Integrationen i världsekonomin gör att
vinstläget i Sverige inte i längden kan avvika påtagligt från
det i omvärlden. En för låg vinstnivå leder till att
investeringar istället söker sig utomlands.''
Om inte vinstläget påtagligt bör avvika, gäller det också
den svenska företagsbeskattningen. Svenska företag har
länge haft en mycket förmånlig beskattning. Den formella
skatten före skatteomläggningen var dryga 50 %. Genom en
rad reserveringsmöjligheter låg dock det effektiva
genomsnittliga skatteuttaget på ca 20 %.
Allmänt sett är skatteuttaget högre på mindre företag,
exempelvis familjeföretag, jämfört med större
börsnoterade bolag. I utredningen om reformerad
företagsbeskattning, URF, undersöktes den effektiva
skattebelastningen t.ex. för börsföretag inom
industrisektorn. Man fann då att den för dessa företag
kunde beräknas till strax över 10 %. (URF bilaga F sid 484
ff)
Få om ens några industriländer har en lika försiktig
företagsbeskattning som Sverige. Vänsterpartiet menar
därför att det genomsnittliga skatteuttaget från
företagssektorn bör ökas, och detta främst genom att
skatteuttaget ökas på de större börsnoterade bolagen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.1 Skatteutjämningsreserven
Genom skatteomläggningen sänktes skattesatsen till 30
%, och många reserveringsmöjligheter avskaffades. Detta
borde gett ökade skatteintäkter, inkomster som skulle
kunnat bidraga till finansieringen av sänkt inkomstskatt. Så
har dock ej skett. Genom införandet av en ny
reserveringsform, den s.k. skatteutjämningsreserven
SURV, får företagen ett oförändrat skatteuttag på ca 20 %.
Redan med en skattesats på 30 % har Sverige troligen
Västeuropas lägsta företagsskatt. Att ytterligare sänka
företagsbeskattningen genom det tekniskt krångliga
SURVsystemet är inte motiverat. SURV-systemet leder
även till inlåsningar och snedvridningar av närings- och
industriella satsningar. Genom SURV-systemet ges en
skattesubvention till kapital som återinvesteras inom
samma företag, gentemot nya satsningar i andra branscher
och företag.
Vänsterpartiet menar att möjligheten till skattefri
reservering via skatteutjämningsreserv bör avskaffas. Ett
avskaffande av SURV skulle vid oförändrad skattesats ge
en inkomstförstärkning på helåret som kan beräknas till ca
7 mdr. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
5.2 En allmän översyn av företagsbeskattningen
Den totala skattebelastningen på produktionen utgörs
inte enbart av inkomstbeskattningen. Även andra skatter
och avgifter påverkar kostnadsläget, liksom vinst- och
löneutrymme, samt investeringar och sysselsättning.
Till dessa områden hör bl.a. energiskatterna. Företagen
kan kvitta sin kostnad för utgående moms mot ingående
moms. Genom beslutet att införa moms på energi och
reducera andra energiskatter gynnades således särskilt
energikrävande produktion. Vänsterpartiet yrkade därför
avslag på förslaget om att införa moms på energi. En
miljöinriktad beskattning av energianvändandet i
produktionen kan dock tillgodoses via styrande
punktskatter och miljöavgifter, om dessa utformas på ett
effektivare sätt.
Även socialavgifterna kan delvis räknas in i det samlade
skatteuttaget. I grunden utgör arbetsgivaravgifterna
avgifter för sociala förmåner, men till en del kan de ses som
en lönebaserad skatt.
Vänsterpartiet menar att det är en defensiv industri- och
näringspolitisk strategi att söka trygga den ekonomiska
tillväxten genom låg bolagsbeskattning eller andra
skattesubventioner. Detta är lika felaktigt som att bygga
den ekonomiska tillväxten på ett lågt löneläge, eller att
satsa på superdevalveringar. Resultatet av en sådan politik
blir låg produktivitetstillväxt och inlåsningseffekter.
Företagsbeskattningen fungerar indirekt som en
progressiv inkomstbeskattning. Det är nödvändigt att
upprätthålla ett tillfredsställande vinstläge för att trygga
investeringar och sysselsättning. Det finns dock inget som
säger att vinsterna måste berika en ägargrupp eller öka
klyftorna i samhället. Därför behövs en omfördelande
skattepolitik på företagsskatteområdet som bidrar till att
utjämna skillnader i inkomst och förmögenhet.
Vänsterpartiet föreslår att en företagsskatteutredning
tillsätts med uppgift att se över det totala skatteuttaget från
produktion. Så att företagsbeskattningen utformas efter en
samlad fördelnings- och näringspolitisk bedömning.
I utredningen skall ingå att lägga förslag om
fastighetsskatt på industrifastigheter. Vänsterpartiet har
tidigare aktualiserat att industrifastigheter skall beläggas
med fastighetsskatt enligt de regler som gäller för andra
fastigheter. En sådan skatt skulle ge intäkter på ca 2 mdr.
Detta är bl.a. motiverat av likformighetsskäl. Idag
uppstår svåra gränsdragningsproblem genom att
kontorsfastigheter beläggs med skatt medan
industrifastigheter undgår sådan. Nyligen klassades t.ex.
Ericssons nya huvudkontor i Stockholm som
industrifastighet, trots att en uppenbart mer rimlig
bedömning hade varit att klassa byggnaden som
kontorsfastighet. Sådana gränsdragningsproblem skapar
uppenbara risker för godtycke och orättmätiga
konkurrensfördelar.
5.3 Särskild skatt på finansiella företag
Genom skatteomläggningen faller nästan samtliga varor
och tjänster under momsplikten. Det finns endast ett fåtal
undantag. Till undantagen hör finansiella tjänster. I
''momsutredningen'' (KIS) övervägde man att införa moms
på finansiella tjänster. Enligt utredarna skulle detta ge en
inkomstförstärkning på ca 2 mdr kr.
Regeringen har ej lagt något sådant förslag. I stället har
regeringen tillsatt en utredning som i juni 1990 lade förslag
om skatt på finansiella företag (SOU 1990:46 Särskild skatt
på finansiella företag). Finansskatten innebär en skatt på 4
% beräknad på de finansiella företagens lönekostnader och
vinst. Skatten beräknades ge en inkomst på 1.8 mdr för
1991.
Utredningsförslaget har remissbehandlats, men inte
resulterat i förslag från regeringen. I stället har regeringen
under 1990 drivit igenom riksdagsbeslut om att slopa den
s.k. valpskatten -- omsättningsskatten på
värdepappershandel -- samt sänkningar av
omsättningsskatten på aktier.
Vänsterpartiet krävde i samband med
skatteomläggningen att finansiella tjänster skulle
momsbeläggas. Om detta förslag hade bifallits så hade
statskassan disponerat 2 mdr extra för budgetåret 1991/92.
Vänsterpartiet anser att ett förslag enligt utredningens
grundlinjer snarast bör läggas fram för antagande av
riksdagen. Skatten kan träda i kraft från inkomståret 1992.
Utredningen har dock enligt vänsterpartiets mening
föreslagit en för låg skattesats nämligen på 4 %.
En skatt på 4 % motsvarar inte moms på finansiella
tjänster. Detta framgår också av utredningen. ''... bör
skattesatsen för den särskilda skatten uppgå till ca 7 % för
att skatteuttaget skall svara mot det skatteuttag som skulle
följa av att tjänsterna på den finansiella sektorn inordnades
under mervärdesskatteplikten.'' (SOU 1990:46, sid 253)
Med anledning av att den finansiella skatten ej skall vara
avdragsgill, och inte heller kan räknas av som moms,
föreslår utredningen en lägre skattesats på 4 %.
Vänsterpartiet föreslår att skattesatsen på de finansiella
företagen sätts till 6 %. Detta ger en skatteintäkt på ca 2.7
mdr under inkomståret 1992. Av tekniska skäl faller denna
inkomst ut först under budgetåret 1992/93. Vänsterpartiet
föreslår att riksdagen hos regeringen begär förslag till beslut
som kan dra in medel motsvarande den särskilda
finansskatten/momsen på finansiella tjänster för budgetåret
1991/92.
En sådan åtgärd kan vara att tillfälligtvis höja
arbetsgivaravgifterna inom den finansiella sektorn med 5 %
under perioden 1 juli 1991 till 1 juli 1992. Den av
vänsterpartiet föreslagna finansskatten på 6 % bör, för att
undvika dubbelbeskattning, tillfälligtvis sänkas till 3 % för
inkomståret 1992. En tillfällig höjning av
arbetsgivaravgifterna inom finanssektorn kan beräknas ge
ca 750 mkr under denna period. En skattebelastning som i
motsvarande grad skall ses som en vinstindragning från den
finansiella sektorn.
I utredningen har diskuterats att i samband med
införandet av särskild finansskatt avskaffa
omsättningsskatten på vissa värdepapper. En sådan åtgärd
har inte vänsterpartiets stöd. Detta för att det sammanlagda
skatteuttaget på den finansiella sektorn då skulle minska.
Om ett införande av den särskilda finansskatten samordnas
med sänkningar eller slopande av andra skatteformer, bör
skattesatsen höjas till uppemot 10 %. I annat fall kommer
finanssektorn att få en faktisk skattesänkning genom
införandet av finansskatten.
5.4 Avdragsrätt för konferenser etc.
Företagen satsar stora summor på utbildnings- och
konferensverksamhet. Tidigare beräkningar har visat att
företagen satsar mer på konferens- och reseverksamhet än
vad man betalar i bolagsskatt. Till övervägande del är dock
dessa satsningar ägnade att stärka produktivitet och
utvecklingsmöjligheter i näringslivet.
Det finns emellertid inslag som har karaktären av ren
marknadsföring eller dolda personalförmåner till vissa
personalkategorier, vanligtvis till dem som har
arbetsledande funktioner. Enligt vänsterpartiets mening
bör en utredning göras i syfte att undersöka vilka
förutsättningar det finns att skärpa avdragsreglerna så att
osunda inslag kan minimeras.
Till betydande del sker företagens utbildnings- och
konferensverksamhet numera utomlands. Enligt uppgifter
från Sveriges turistråds turist- och resedatabas kan
kostnaderna för de svenska företagens utlandsresor
beräknas till drygt 20 mdr under 1990. Cirka en tredjedel av
dessa resor är kurseller konferensarrangemang.
Företagen kan göra avdrag för sin utbildnings- och
konferensverksamhet, oavsett var den bedrivs. Detta
system gäller exempelvis ej i Tyskland. Där medges inte
någon avdragsrätt för kurser utomlands, om det inte
föreligger sakliga skäl för företaget att förlägga
utbildningen utom landet.
Vänsterpartiet anser att Sverige borde införa samma
regel. Detta skulle kunna stärka den svenska
bytesbalansen, ett viktigt skäl då bytesbalansunderskottet
är ett samhällsekonomiskt problem. Underskottet i
''turistnettot'' är också en av de största delposterna.
Beräkningar bl.a. inom länsstyrelsen i Jämtland visar att om
hälften av företagens utlandskonferenser förlades inom
landet så skulle valutaunderskottet reduceras med 2--3 mdr
kr.
En sådan begränsad avdragsrätt skulle stärka
turistnäringen, som under det senaste året redovisat
problem. Detta skulle i sin tur generera arbetstillfällen och
skatteinkomster som kommer samhällsekonomin till godo.
Den begränsade avdragsrätten skall ej gälla resor till
utlandet för köp och försäljning, studiebesök och
internationella konferenser, mässor etc. Däremot borde en
begränsning kunna rikta in sig på utbildnings- och
konferensverksamheten. Vänsterpartiet föreslår att
riksdagen ger regeringen i uppdrag att snabbt utreda frågan
och komma med förslag till sådan avdragsbegränsning som
angetts ovan.
6. Socialavgifter
Socialavgifterna skall finansiera väsentliga delar av de
sociala trygghetssystemen. Till en del har avgifterna också
karaktären av lönebaserade skatter. Under 1990 låg de
lagstadgade avgifterna på 38.97 % av lönesumman. 1991
sänks avgifterna med 1.5 %, till 37.47 %, eftersom
arbetsmiljöavgiften på 1.5 % slopas från den 1 jan 1991.
Totalt beräknas arbetsgivaravgifterna ge
bruttoinkomster till statsbudgeten på 247.6 mdr för
budgetåret 1991/92. Avgifterna fördelas på poster, avsedda
att finansiera olika förmåner. Posterna i % under 1991 är:
För många poster finns obalanser mellan inkomster och
utgifter. För vissa avgifter är sambandet dessutom svagt
mellan inkomsterna och de medel som utgår till angivet
område. I praktiken täcks underskott på ett område med
överskott från andra delavgifter, och även direkt via
statsbudgeten.
Avvikelserna gör det motiverat med en översyn av hela
systemet. En sådan beredning bör gälla såväl
beräkningsgrunderna som fördelningen av procentsatser på
poster inom arbetsgivaravgifterna. Nedan kommenteras
några av ''avvikelserna''.
Sjukförsäkringsavgift: Under budgetåret 1991/92
beräknas avgiften ge ett nettoöverskott på 4.9 mdr kr. Detta
är anmärkningsvärt då riksdagen så sent som i december
1990, mot vänsterpartiets röster, beslutade om försämringar
av sjukförsäkringen. Försämringarna reducerar utgifterna
för sjukförsäkringen med 3.8 mdr för budgetåret 1991/92.
Att återgå till förutvarande regler skulle således tekniskt
kunna finansieras inom det nettoöverskott som redovisas.
Reduceringen av förmånerna inom sjukförsäkringen är
även anmärkningsvärd mot bakgrunden av sjukfrånvarons
utveckling. Under 1984 steg sjuktalet till 18.8 dagar. Under
år 1989 låg sjuktalen på 23.8 dagar. Sedan dess och innan
försämringarna beslutades av riksdagen har dock sjuktalen
sjunkit till 21.9 dagar 1990, och beräknas till 19.2 dagar
1991. Om hänsyn tas till frånvaron vid arbetsskada så
reduceras sjuktalen ytterligare.
Barnomsorgsavgift: Barnomsorgsavgiften
beräknas för budgetåret 1991/92 ge intäkter på ca 14.6 mdr.
Av detta beräknas 13 mdr gå till barnomsorgen.
Arbetsskadeförsäkringen:
Arbetsskadeförsäkringen går i motsats till sjukförsäkringen
med stora underskott. För budgetåret 1991/92 beräknas
underskottet till 7.4 mdr. Detta gör att arbetsskadefondens
ingående underbalans på 17.5 mdr kommer att öka till ett
underskott på ca 25 mdr.
Arbetsskadefondens utgifter täcks via anslag från
budgetens inkomsttitel ''övriga socialavgifter'' som
inkluderar en rad undertitlar, arbetsmarknadsavgift,
lönegarantiavgift, arbetarskyddsavgift, delpensionsavgift,
arbetsmiljöavgift, tilläggspensionsavgift, samt ovan
nämnda arbetsskadeavgift. Underskottet från
arbetsskadeavgiften redovisas således som ett underskott
inom detta konto med 7.4 mdr.
Allmän löneavgift: Den allmänna löneavgiften
infördes år 1983 efter en skatteuppgörelse bl.a. mellan
socialdemokraterna och folkpartiet. Avsikten var att
finansiera de marginalskattesänkningar som då
genomfördes. Avgiften har därefter sänkts och ligger för
närvarande på 1.64 % för att sänkas till 0.34 % efter den 1
juli 1991. Den allmänna löneavgiften beräknas ge 2.9 mdr
för budgetåret 1991/92.
Överväganden: Arbetsskadefonden går med stora
underskott och en höjning av arbetsskadeavgiften är
motiverad. Avgiften är för närvarande på 0.9 % och detta
beräknas ge 5 mdr i intäkter. För kommande budgetår
beräknas ett underskott på 7.4 mdr.
Den allmänna löneavgiften har ingen direkt koppling till
någon social förmån. Ett slopande av avgiften kan därmed
övervägas. Utrymmet kan utnyttjas för att i motsvarande
grad höja arbetsskadeavgiften. Då den allmänna
löneavgiften ger 2.9 mdr kan underskottet inom
arbetsskadefonden reduceras till 4.5 mdr. Den faktiska
höjning som då erfordras inom arbetskadeavgiften blir ca
0.8 %.
Underskotten i socialavgiftssystemet motiverar en
höjning av arbetsgivaravgifterna med minst 1 %. LO:s
avtalsråd har i november 1991 förespråkat höjningar av
arbetsgivaravgifterna till arbetsmarknadsförsäkringarna på
drygt 3 %. Konjunkturläget med risk för stigande
arbetslöshet gör det mindre lämpligt att nu fatta beslut om
en allmän höjning.
Även andra skäl talar mot generellt höjda
arbetsgivaravgifter. Vänsterpartiet liksom fackliga
företrädare har länge påtalat behovet av hårdare åtgärder
mot dåliga arbetsmiljöer och den ohälsa som skapas genom
detta. Arbetsmiljökommissionen har i sin rapport
understrukit det riktiga i kraven. Arbetsskador och dålig
arbetsmiljö är inte jämnt fördelade inom arbetslivet.
Avgifterna utgår dock med samma procentsats oavsett
vilken arbetsmiljö som råder eller vilka arbetsskador som
skapas.
I princip får de arbetsgivare som ej satsar på att förbättra
arbetsmiljön subventioner från de arbetsplatser där man
satsat pengar på att förbättra arbetsmiljön. I många fall
subventionerar små och medelstora arbetsplatser med
relativt god arbetsmiljö, de bristfälliga arbetsmiljöer som
ofta kan konstateras inom svenska storföretag.
Vänsterpartiet menar därför att en eventuell höjning av
arbetsgivaravgifterna bör kombineras med en
differentiering av arbetsskadeavgiften. På så sätt blir
höjningen störst hos de arbetsgivare och de arbetsplatser
som har den sämsta arbetsmiljön och de flesta
arbetsskadorna. Då skapas starkare skäl för
företagsledningarna att se värdet av arbetsmiljösatsningar.
Riksdagen bör begära en utredning i syfte att lägga fram
förslag till beslut i enlighet med ovan angivna inriktning.
7. Skatt på egendom och kapital 7.1
Särskild skatt på handel med fastigheter
Under 1980-talet har det bedrivits en osund handel med
fastigheter. Även om en viss självsanering ägt rum bör dock
de spekulativa inslagen på fastighetsmarknaden motverkas
genom en aktiv skattepolitik. Vänsterpartiet föreslår därför
att en förvärvsskatt införs som tas ut med 5 % av
försäljningssumman på alla fastighetsaffärer som faller
under förvärvslagen. Skatten skall utgå från den 1 juli 1991.
Inkomsterna från denna skatt kan beräknas till 1.25 mdr för
budgetåret 1991/92.
7.2 Tak för ränteavdrag
Skatteomläggningen innebär att ränteutgifter utöver
ränteintäkter är fullt avdragsgilla upp till 100 000 kr, medan
överskjutande ränteutgifter är avdragsgilla till 70 %.
Vänsterpartiet föreslår i stället ett fullständigt
avdragstak för ränteutgifter vid 100 000 kr för vuxna och vid
10 000 kr för barn. Det av oss föreslagna avdragstaket avser
således ränteutgifter och inte som i regeringens förslag
saldot av ränteutgifter och ränteintäkter. Vänsterpartiets
förslag till strikt ränteavdragstak vid 100 000 kr torde ge en
inkomstförstärkning på ca 2.4 mdr för helåret och 1.2 mdr
för budgetåret 1991/92.
En sådan åtgärd skulle fördyra lånefinansierad
konsumtion på ett avsevärt sätt. Avdragsrätt för privata
skuldräntor är ett avvikande system internationellt sett. I
USA medges exempelvis inte sådana ränteavdrag såvida de
ej kan hänföras till boendet.
Att fördyra lånefinansierad konsumtion är dessutom en
kraftig stimulans för sparandet.
7.3 Förmögenhetsskatt på fysiska personer
Genom steg ett i skatteomläggningen beslöt riksdagen i
december 1989 att sänka förmögenhetsbeskattningen
(proposition 1989/90:50). Gränsen för förmögenhetsskatt
höjdes då från 400 000 kr till 800 000 kr, och ett skikt med
2 % i skatt slopades. Skattesänkningen beräknades enligt
propositionen reducera intäkterna ''med högst en
fjärdedel'' (prop 50 sid 129).
Vänsterpartiet accepterade en justering av skiktgränsen
men föreslog att skattesatserna borde skärpas i högre skikt
för att kompensera det inkomstbortfall, som den höjda
skiktgränsen ledde till. Detta yrkande avslogs av riksdagen.
Från inkomståret 1990 är förmögenhetsskatten indelad i
tre skikt.
Förmögenhetsskatten för fysiska personer beräknas ge
2.9 mdr för inkomståret 1991/92.
Vänsterpartiet föreslår att förmögenhetsskatten höjs
(återställs) så att intäkterna ökar med 15 %. Detta ger ca
450 mkr. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen beslutar att
begära förslag hos regeringen till lagförslag för detta syfte.
7.4 Stämpelskatt
Stämpelskatt utgår vid förvärv av fast egendom och på
aktier vid bildande av aktiebolag och ökning av
aktiekapital. Skatten beräknas ge en intäkt på 6.75 mdr för
inkomståret 1991/92. Skattesatsen ligger för de flesta
transaktionerna på 1.5 % av
taxeringsvärdet/köpeskillingen. Vänsterpartiet föreslår att
stämpelskatten höjs så att intäkterna ökar med 10 %. Detta
ger ca 675 mkr. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen
beslutar att begära förslag hos regeringen till lagförslag med
detta syfte.
7.5 Slopad fastighetsskatt i allmännyttan
Vänsterpartiet föreslår att fastighetsskatten slopas för
allmännyttan. Allmännyttan drivs utan vinstintresse, och en
slopad fastighetsskatt ger utrymme för begränsningar av
hyreshöjningarna. Då hyreshöjningar bidrar till att pressa
upp inflationen så är åtgärden såväl fördelningspolitiskt
som samhällsekonomiskt motiverad. Denna fastighetsskatt
bör slopas från den 1 januari 1992. Sänkningen ger ett
inkomstbortfall på 750 mkr för budgetåret 1991/92.
8. Indirekt beskattning
En allt högre andel av det samlade svenska skatteuttaget
har lagts över till indirekt beskattning. Idag svarar den
indirekta beskattningen för 51 % av statsbudgetens
inkomster. Efter skatteomläggningen svarar inte den
samlade inkomstbeskattningen från hushåll och företag för
mer än 11 % av de samlade inkomsterna. Vänsterpartiet
menar att denna fördelning av inkomster har en alltför stor
tonvikt på den indirekta beskattningen. En ökad
skatteandel bör åter läggas på progressiv
inkomstbeskattning.
Vänsterpartiet förespråkar dock ingen snabb ökning av
den privata konsumtionen. Samhällets resurser är
begränsade. Under 90-talet finns stora gemensamma behov
som skall finansieras. Det gäller bland annat satsningar på
sjukvård, barn- och äldreomsorg, och satsningar på
utbildning för att ta några exempel. Det finns också behov
av resurser för industriella investeringar och
framtidssatsningar bl.a. på bättre järnvägar och annan
infrastruktur liksom inom miljöområdet.
Indirekta skatter verkar bromsande på tillväxten av den
privata konsumtionen, och skapar utrymme för de
satsningar som angetts ovan. Mot denna bakgrund är även
en tämligen omfattande indirekt beskattning nödvändig.
Den indirekta beskattningen måste dock också ses i ett
fördelningspolitiskt perspektiv mellan hög- och
låginkomsttagare.
Det är uppenbart att 1980-talets spekulationsekonomi
och omfördelning har gett upphov till en omfattande
lyxkonsumtion för vissa grupper. Samtidigt har många
låginkomsttagare och barnfamiljer svårt att täcka löpande
hushållsutgifter. Det är mot denna bakgrund särskilt
angeläget att minska det indirekta skatteuttaget på
baskonsumtion som mat och boendekostnader.
Vänsterpartiet menar att momsen bör differentieras och
vissa varor och tjänster bör helt undantas från
mervärdesskatteplikt. Sådana områden är bl.a. social
omvårdnad, sjukvård och undervisning, liksom kulturella
aktiviteter. Det finns också skäl för slopad eller reducerad
moms främst på mat, men även inom inom boendeområdet,
kollektivtrafiken samt energisektorn.
8.1 Matmomsen
I särskild motion redovisar vänsterpartiet förslag och
motiv för en avveckling av matmomsen. För kommande
budgetår föreslår vänsterpartiet att matmomsen reduceras
med 40 %. Detta ger en momssats på 15 %. Ett beslut från
riksdagen under våren 1991 om att reducera matmomsen
förutsätter viss tid för förberedelser och information innan
beslutet kan verkställas. Vänsterpartiet föreslår att
reduceringen träder i kraft den 1 januari 1992.
8.2 Moms på kollektivtrafik
Riksdagen har nyligen infört moms på kollektivtrafik.
Detta har lett till kraftiga prishöjningar. I vissa fall har
prishöjningarna varit oskäliga och detta bör föranleda extra
åtgärder från statsmakternas sida. Men även vid ''normala''
prispåslag för momsen blir prisökningarna på det kollektiva
resandet påtagliga. Prisstegringarna motverkar en önskvärd
ökning av det kollektiva resandet. Vänsterpartiet föreslår
därför att mervärdesbeskattningen på kollektivtrafiken
slopas från den 1 juli 1991. Detta leder till ett skattebortfall
som kan uppskattas till ca 2 mdr kr för budgetåret 1991/92.
8.3 Uttagsbeskattning på fastighetsarbete i egen regi
En alltför stor del av regeringens skatteomläggning
finansieras genom ökad skattebelastning på boendet. I
regeringens skattepaket på boendeområdet ingick bl.a.
särskild skatt på de företag som driver fastighetsskötsel i
egen regi. Detta drabbar bl.a. många allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag, och leder till ökade
hyreskostnader. Uttagsskatten har den säregna
konsekvensen att den främst riktar sig mot de
bostadsföretag som drivs utan vinstintresse. Vänsterpartiet
föreslår att uttagsbeskattning avskaffas från den 1 jan 1992.
Detta ger ett inkomstbortfall på 0.5 mdr kr för budgetåret
1991/92.
8.4 Energi och miljöskatter
Vänsterpartiet menar att energibeskattningen bör ses
från energi- och miljöpolitiska utgångspunkter.
Vänsterpartiet vill genom skattepolitiska åtgärder stimulera
resurshushållning och en övergång till miljövänligare
energiformer. Detta skapar förutsättningar för en
avveckling av kärnkraften. I detta syfte kan olika
instrument användas, punktskatter, miljöavgifter liksom
sänkt eller slopad moms på energiformer som särskilt bör
gynnas.
Regeringen har till våren 1991 aviserat en proposition
om miljö- och energipolitiken, som även omfattar vissa
skattefrågor samt miljöavgifter. Vänsterpartiet kommer att
ställa fler och mer detaljerade förslag kring
energibeskattningen i samband med denna proposition.
I denna motion föreslår vänsterpartiet följande för
budgetåret 1991/92.
Fjärrvärme: Momssatsen sätts till 0 %. Detta är
motiverat av såväl bostadspolitiska som miljöskäl.
Mervärdesbeskattningen av fjärrvärmen gör att detta
energioch miljöpolitiskt välmotiverade energisystem
riskerar att slås ut från stora delar av energimarknaden. En
nollskattesats gör även att boendekostnaderna kan pressas
ned. För att momsreduceringen verkligen skall resultera i
sänkta hyror fordras tid för övergångsförhandlingar.
Vänsterpartiet föreslår att 0- skattesatsen skall gälla från
den 1 januari 1992. Skattebortfallet kan beräknas till ca 1.8
mdr per helår, eller ca 0.9 mdr för budgetåret 1991/92.
Elkraft från kärnkraftverk: Skatten på elkraft från
kärnkraftverk höjs med 6 öre per kWh den 1 juli 1991, vilket
ger en intäkt på ca 3.6 mdr för budgetåret 1991/92. Detta
innebär ett ökat elpris som ger ökade vinster i övrig
elproduktion. Härigenom torde statens vattenfallsverks
inlevererade utdelning öka med ca 0.9 mdr.
Vattenkraftsel: Skatten på el från vattenkraftverk höjs
till 6 öre/kWh, en höjning från 1.5 respektive 2 öre per
kWh. Höjningen innebär att differentieringen avskaffas
mellan vattenkraftverk byggda före respektive efter 1973.
Skattehöjningen skall träda i kraft den 1 juli 1991, och ger
en inkomstökning på 2.7 mdr för budgetåret 1991/92.
Flygbränsleskatt: Flygbränsle undgår beskattning.
Utredningen om den indirekta beskattningen, KIS,
övervägde att införa en generell beskattning på flygbränsle
men avstod från detta. KIS motiv var att internationella
luftfartsbestämmelser hindrade beskattning av
internationell trafik. En inhemsk beskattning skulle
dessutom kunna leda till att svenska flygföretag valde att
tanka sina plan i de nordiska grannländerna.
Riksdagen har i stället infört en flygmiljöskatt på
inrikesflygtrafik. Flygmiljöskatten beräknas för budgetåret
1991/92 ge en intäkt på 150 mkr. Om flygbränsle
beskattades efter samma regler som för fordonsdrivmedel,
skulle detta ge skatteintäkter på ca 1.6 mdr kr.
Vänsterpartiet har under innevarande riksdagsperiod i
miljö- och trafikpolitiska motioner föreslagit införandet av
sådan beskattning. Detta har avslagits av riksdagen.
Vänsterpartiet föreslår slopad moms på kollektivtrafik.
Denna moms infördes den 1 januari 1991 och har i många
trafikslag exempelvis för inrikesflyget resulterat i
prishöjningar på 25 %. Det kan övervägas om slopandet av
moms på kollektivtrafik ej skall omfatta flygfart, men
övervägande likformighetsskäl talar för att all moms på
kollektivtrafik slopas.
Vänsterpartiet menar att beskattningen av flygtrafiken
skall öka. I hur stor utsträckning detta bör ske beror på om
momsen på kollektivtrafik avvecklas eller ej.
Oavsett vilket bör Sverige i internationella fora verka för
att de konventioner som begränsar Sveriges möjligheter att
beskatta flyg i internationell trafik ändras. Riksdagen bör
ge regeringen i uppdrag att verka för förändringar av
internationella konventioner så att detta kan ske.
Ett minimikrav är att flygbränsle omfattas av den
generella skatteplikten. En slopad moms på kollektivtrafik
ger dessutom ett ökat skatteutrymme för att också beskatta
flygbränslet. Vänsterpartiet föreslår att flygbränsle
beskattas efter samma regler som fordonsbränsle från den 1
juli 1991. Detta ger intäkter som kan beräknas till ca 1.6
mdr för budgetåret 1991/92.
8.5 Differentierad moms och punktskatter
När momsen sänks på vissa områden blir momssatsen
högre för annan konsumtion, och den högre momssatsen
kan för sällanköpsvaror och lyxbetonad konsumtion
kombineras med särskilda punktskatter.
Under förutsättning att momssatserna reduceras på ovan
angivna områden och att progressionen i skattesystemet
ökar i enlighet med de förslag vänsterpartiet ställt, föreslår
vänsterpartiet vissa ytterligare åtgärder inom moms- och
punktskatteområdet.
Beslutet att sänka den allmänna momsen den 1 januari
1992 verkställs ej vid denna tidpunkt. Detta ger en
inkomstförstärkning för budgetåret 1991/92 på 4.2 mdr kr.
En ny utredning i syfte att skyndsamt lägga fram förslag om
differentierad moms bör dessutom med det snaraste
tillsättas. Detta så att momsuttaget kan differentieras efter
social nytta och miljömässiga krav.
Riksdagen har fattat principbeslut att avveckla en rad
punktskatter bl.a. på videoapparater, kassettband,
parfymer, läsk och konfektyrer etc etc. Tillsammans ger
dessa skatter intäkter på ca 2 mdr kr. Vänsterpartiet menar
att det av statsfinansiella skäl finns anledning att bibehålla
de särskilda punktskatterna. Det bör utredas om det finns
möjlighet att införa fler punktskatter på varor och
konsumtion av lyxbetonad karaktär. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
8.6 Beskattning av alkohol och tobak
Bruket av alkohol och tobak leder ofta till svåra
hälsoproblem för individen. I sin förlängning orsakar denna
ohälsa samhället stora kostnader för vård och förlorad
produktion. Vänsterpartiet anser det därför motiverat med
ett högt indirekt skatteuttag på dessa produkter. För
budgetåret 1991/92 beräknas skatteintäkterna från dessa
områden till 15 mdr kr. Vänsterpartiet anser det motiverat
att öka skatteuttaget så att inkomsterna ökar med 10 %, dvs
ger en intäkt på 1.5 mdr kr. Denna höjning skall träda i kraft
den 1 juli 1991. Riksdagen bör begära förslag från
regeringen för en sådan skattehöjning.
8.7 Reklamskatten
Reklamskatt utgår på annonser och reklam.
Reklamskatten omfattar tre områden, nämligen annonser,
reklamtrycksaker och viss annan offentlig reklam. Någon
allmän reklambeskattning finns dock inte. Skatten är 4 %
för annonser i nyhetstidning, och i övrigt 11 %.
Inkomsterna beräknas för inkomståret 1991/92 till ca 1.1
mdr.
Reklamskatten har utretts av reklamskatteutredningen
som lämnade förslag 1988 (SOU 1988:17). Förslaget har
remissbehandlats men regeringen har inte lämnat något
förslag med anledning av utredningen.
Reklamskatten bör och kan höjas, som ett led i att
begränsa den kraftiga tillväxten av reklamsatsningarna. För
vissa varugrupper kan dagens reklamkostnader motsvara
den egentliga produktionskostnaden. Den förändrade
mediasituationen talar vidare för att skatteplikten bör
breddas till nya områden, av konkurrens- och
likformighetsskäl. Av presspolitiska skäl menar dock
vänsterpartiet att skatten inte bör höjas på annonser och
reklam i nyhetstidningar.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen
begär ett skyndsamt förslag om att bredda och höja
reklamskatten motsvarande en inkomstförstärkning på 400
mkr. Denna höjning skall träda i kraft den 1 juli 1991.
Skattereglerna för pensionärerna har varit och är
besvärliga även efter skatteomläggningen. En del
förbättringar har genomdrivits under senare år, bl.a. tack
vare en aktiv opinion där vänsterpartiet varit en del. Ett
särskilt problem är de marginaleffekter som drabbar
pensionärer genom avtrappade avdrag och reducerade
bidrag.
Det grundläggande problemet är att många pensionärer
har en så låg pension att det krävs särskilda skatteregler för
att inte dessa skall få en orimligt låg disponibel inkomst. På
sikt löses detta problem bäst genom att grundpensionerna
höjs.
9.2 Skatteomläggningen
Genom skatteomläggningen fick medelinkomsttagare
och höginkomsttagare en påtagligt sänkt inkomstskatt. Till
stora delar har detta finansierats via en ökad indirekt
beskattning. En ökad indirekt beskattning gör att även
prisindex ökar. Då basbeloppet höjs efter prisstegringar så
leder en ökad indirekt beskattning till höjda basbelopp.
Pensionerna utgår efter basbelopp, och detta skulle göra
att pensionärer med goda pensioner dels skulle få sänkt
inkomstskatt och dels en höjd pension som ett resultat av
skatteomläggningen. En sådan dubbel kompensation är ej
skälig. För att neutralisera denna effekt har regeringen valt
att driva igenom ett beslut om att reducera
basbeloppshöjningen för 1991 och 1992 med 2.9 %
respektive 3.1 %. Detta ger en besparing för staten på 1.5
mdr.
Regeringens resonemang stämmer dock inte för
pensionärer med låga inkomster. Pensionärer med endast
folkpension och pensionstillskott får ingen sänkt skatt, och
en reducering av basbeloppet leder till sänkt realinkomst för
denna grupp. Antalet pensionärer med endast folkpension
och pensionstillskott är ca 500 000 kr.
Vänsterpartiet har i motion föreslagit att reduceringen
av basbeloppet skall avvisas. Motionen avslogs dock av
riksdagen. Riksdagen har istället beslutat att öka
beräkningsgrunden för bostadstillägg med 200 kr, samt
genomfört en viss uppjustering av pensionstillskottet.
Dessa förstärkningar för de sämst ställda pensionärerna
är dock inte tillräckliga. I vissa fall har inte heller
kommunerna utnyttjat den ökade ramen för bostadstillägg
för att öka bidragen till pensionärerna utan som ett bidrag
för att sänka kommunens kostnader för bostadstilläggen.
Ett sådant förfaringssätt kan ej godtas. Förstärkningar från
riksdagen för bostadsbidrag skall i sin helhet komma
pensionärerna direkt till godo.
I motioner januari 1991 föreslår vänsterpartiet att
statens anslag till kommunala bostadstillägg för pensionärer
utökas med 800 mkr. Detta kompenserar den
inkomstförlust som de sämst ställda pensionärerna fick
vidkännas genom det reducerade basbeloppet.
Reduceringen av basbeloppet betyder ca 1000 kr om året i
förlorad inkomst. Den utökade ramen för bostadstillägg
enligt vänsterpartiets förslag skulle om den lades ut på de
500 000 sämst ställda pensionärerna ge en
inkomstförstärkning på ca 1600 kr. per pensionär. Till detta
kommer de smärre inkomstförstärkningar som riksdagen
redan beslutat om.
Vänsterpartiet har vidare föreslagit vissa generella
skattesänkningar som särskilt gynnar pensionärer med låga
inkomster, dit hör bla. förslagen om reducerad matmoms,
samt skattesänkningar på boendeområdet.
På sikt bör systemet med bostadstillägg göras om så att
staten tar det direkta ansvaret för pensionärernas
bostadstillägg.
10. Sverige och EG
Riksdagen har tagit beslut om att Sverige skall söka
medlemskap i EG. Vad kan ett eventuellt svenskt
medlemskap i EG betyda på skatteområdet? Är ''det
svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta'' förenligt
med svenskt medlemskap i EG?
10.1 EG och skatterna
Medlemsstaterna i EG har enligt det nu gällande
Romfördraget vetorätt i skattefrågor. Romfördraget är det
fördrag som fungerar som EG:s ''grundlag''. Danmark har
med stöd av detta fördrag hittills inte samordnat sin moms
med övriga EG-stater. I praktiken innebär detta att
Danmark hittills inte sänkt den allmänna momsen eller
differentierat den, t ex sänkt momsen på mat.
EG-kommissionen har under de senaste åren som ett led
i den inre marknaden riktat in sig på att skapa acceptans för
direktiv gällande den indirekta beskattningen. I samband
med EG:s beslut om skapandet av den s.k. inre marknaden
har förändringar gjorts av Romfördraget som ger EG rätt
att fatta beslut i frågor som berör den inre marknaden. På
skatteområdet berör beslutet främst frågor om moms och
vissa andra indirekta skatter.
Moms
Inom EG vill man uttryckligen harmonisera
mervärdesskatten. Detta skall ske inom två band. En
normal moms mellan 14 till 20 %, samt ett lägre band
mellan 5 och 9 %. Inom det lägre bandet skall bl.a. mat
kunna ingå. Detta system skall möjliggöra att de länder som
vill behålla sitt 0 %-uttag på mat skall kunna göra detta,
bl.a. Storbritannien.
Övriga indirekta skatter
Alkohol- och tobaksbeskattningen samt beskattningen
av mineraloljor (bensin) och accis på bilar har varit mer
kontroversiell än momsen. Kommissionen förbereder
direktiv som riktar in sig på att fastställa minimisatser för
dessa produkter.
Kapitalbeskattning
Det finns inga uttryckliga direktiv om
kapitalbeskattningen. I praktiken fungerar den fria
kapitalmarknaden, som en press i riktning mot
harmonisering nedåt av kapitalbeskattningen. Vissa krafter
särskilt inom EG-parlamentet verkar därför för direktiv
kring kapitalbeskattningen. Direktiv som skall fungera som
ett golv för kapitalbeskattningen. Direktiv finns dock
antagna vad gäller ''dubbelbeskattning'' av utdelningar från
företag med verksamhet inom flera EG-stater.
Företagsbeskattning
Generellt sett är företagsbeskattningen i Sverige lägre än
inom EG. Inga uttryckliga direktiv finns inom EG om
företagsbeskattningen. I likhet med kapitalbeskattningen
kommer EG:s inre marknad enligt många bedömare att
fungera som en press mot harmonisering nedåt av
företagsbeskattningen. Även här finns vissa som pläderar
för direktiv som anger golv eller band för
företagsbeskattningen.
Övriga skattefrågor
På övriga skatteområden förekommer ringa eller ingen
debatt om harmonisering av skatteregler inom EG.
Betydande delar av byråkratin inom EG betonar att det
finns ingen anledning att harmonisera mer än nödvändigt.
Det tycks som om harmoniseringssträvandena på
skatteområdet är starkast inom EG-parlamentet. Det är
närmast EG:s ''vänstersida'' som vill ha en mer långtgående
harmonisering på skatteområdet. Detta för att undvika en
spontan och påtvingad harmonisering nedåt genom den inre
marknadens konkurrenskrav.
Allmän sammanfattning
Momsen i EG är differentierad. Det vanliga systemet
inom EG är lägre matmoms. Enhetlig moms på det sätt som
Sverige har är alltså ett avvikande system.
Sveriges företagsbeskattning är gynnsam för företagen.
Företagsbeskattningen är hårdare inom EG.
''Högern'' inom EG vill främst prioritera den inre
marknaden, samt frågan om en valutaunion. ''Man skall
inte harmonisera mer än nödvändigt.''
''Vänstern'' inom EG vill gå vidare och få direktiv även
på andra områden, t.ex. fler direktiv om minimiuttag på
skatteområdet, samt mer omfattande sociala direktiv.
Det finns en spänning mellan EG-parlamentet och
EGkommissionen och ministerrådet. EG-parlamentet vill
ha mer makt på de andra organens bekostnad. Detta kallas
internt inom EG för ''det demokratiska underskottet'' eller
''det demokratiska gapet''.
10.2 Vänsterpartiets överväganden
Vänsterpartiet motsätter sig ett svenskt medlemskap i
EG. Men oavsett om Sverige blir medlem i EG eller ej,
kommer det att finnas ett konkurrenstryck för att
''harmonisera'' skatteuttaget. Det gäller bl.a.
mervärdesbeskattningen och kapitalbeskattningen. De
aktörer som styr kapitalströmmarna kommer att söka efter
bästa möjliga skatteförhållanden.
Samma tryck finns ej inom inkomstbeskattningen och
den del av kapitalbeskattningen som utgör
fastighetsbeskattning. På företagsskattesidans
inkomstbeskattning råder snarast motsatt förhållande, det
vill säga Sveriges mycket låga företagsbeskattning gör det
attraktivt att skatta av vinster i Sverige.
Tanken på ett EES-avtal, dvs. avtal om ökad europeisk
ekonomisk integration, stöds av vänsterpartiet om vissa
villkor kan uppfyllas. Ett sådant avtal förutsätter någon typ
av samordning inom mervärdesbeskattningen för att undgå
s.k. tekniska handelshinder vad gäller export och import av
varor och tjänster.
EG:s momsdirektiv innebär också att momsen
differentieras. Således är t.ex. lägre moms på mat eller till
och med slopad matmoms fullt i enlighet med EG:s
riktlinjer. Däremot finns det även propåer inom EG om en
högsta momssats på ca 20 %.
En sådan generell sänkning kan Sverige få svårt att klara
med bibehållna ambitionsnivåer för en generell
välfärdspolitik. Vänsterpartiet har dock inga principiella
invändningar mot en reducerad mervärdesbeskattning, om
detta kan finansieras med andra åtgärder t.ex. ökad
beskattning av företagsvinster, fastighetskapital, eller en
återgång till ett mer progressivt inkomstskattesystem.
Vänsterpartiet kan aldrig acceptera regler som innebär
att en anonym byråkrati, eller några ministrar i Bryssel, ges
kontroll över den svenska skattepolitiken. Den svenska
riksdagens roll att utöva beskattningsrätten får aldrig
överlåtas till ett Europaparlament.
Riksdagen bör ge regeringen till känna dessa riktlinjer
vad gäller skattepolitiken och EG-frågan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående en ny skattereform enligt de riktlinjer och
principer som angetts i motionen under avsnitt 1,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fördelningspolitisk
utvärdering av skatteomläggningen ur
jämställdhetsperspektiv enligt vad som angetts i motionen
under avsnitt 3.2,
3. att riksdagen beslutar om nya skiktgränser för
inkomstbeskattningen under inkomståret 1992 enligt vad i
motionen anförts i avsnitt 4.1,
4. att riksdagen beslutar om slopat grundavdrag för
inkomståret 1992 för inkomster över 180 000 kr. enligt vad i
motionen anförts i avsnitt 4.2,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett kommunalt stödpaket i
avsnitt 4.2,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpt
beskattning av förmånsbil enligt vad i motionen anförts
under avsnitt 4.3,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt bolagsbeskattning under
avsnitt 5,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående avskaffande av
skatteutjämningsreserv under avsnitt 5.1,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en allmän översyn av
företagsbeskattningen under avsnitt 5.2,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
särskild skatt på finansiella företag enligt vad i motionen
anförts under avsnitt 5.3,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
begränsad avdragsrätt enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 5.4,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning kring uttaget för
socialavgifter under avsnitt 6,1]
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
särskild skatt på handel med fastigheter enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 7.1,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tak för
ränteavdrag enligt vad i motionen anförts under avsnitt 7.2,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
förmögenhetsskatt på fysiska personer enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 7.3,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
stämpelskatt enligt vad i motionen anförts under avsnitt 7.4,
16. att riksdagen beslutar om att befria allmännyttiga
bostadsföretag från fastighetsskatt enligt vad i motionen
anförts under avsnitt 7.5,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
moms på mat enligt vad i motionen anförts under avsnitt
8.1,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
moms på kollektivtrafik enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 8.2,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
uttagsbeskattning på fastighetsarbete i egen regi enligt vad
i motionen anförts under avsnitt 8.3,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
moms på fjärrvärme enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 8.4,
21. att riksdagen beslutar om höjd skatt för el från
kärnkraftverk enligt vad i motionen anförts under avsnitt
8.4,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
skatt på el från vattenkraftverk enligt vad i motionen
anförts under avsnitt 8.4,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
skatt på flygbränsle enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 8.4,
24. att riksdagen beslutar att ej sänka den allmänna
momsen den 1 januari 1992, under de förutsättningar som i
motionen anförts under avsnitt 8.5,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om differentierad moms och
punktskatter under avsnitt 8.5,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
skatt på alkohol och tobak enligt vad i motionen anförts
under avsnitt 8.6,
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
skatt på reklam enligt vad i motionen anförts under avsnitt
8.7,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skattepolitiken och
Sveriges förhållande till EG under avsnitt 10.1.
Stockholm den 25 januari 1991
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Ylva Johansson (v)
Bertil Måbrink (v)
Lars Bäckström (v)