Skogsägaren berörs av fyra olika skatter i sitt
näringsidkande. Det är inkomstskatt, arbetsgivaravgifter,
fastighetsskatt och skogsvårdsavgift. Skogsvårdsavgiften är
en skatt som saknar motsvarighet i andra näringar. Den tas
ut av näringen för att bl.a. finansiera myndighetens arbete
och vissa bidrag inom området. Den skiljer sig på ett
anmärkningsvärt sätt från finansieringen av annan
myndighetsutövning i Sverige. Att specialdestinera en skatt
till ett visst ändamål strider mot gängse princip.
Skogsvårdsavgiften har ökat kraftigt sedan den infördes.
Användningen av medlen som flyter in har också förändrats
med tiden. Idag används medlen till att finansiera vissa
bidrag inom det skogliga området. Det gäller även bidrag av
regionalpolitisk karaktär. Därmed får näringen själv stå för
det regionalpolitiska stödet till skogsnäringen. Detta är en
stor orättvisa som måste avskaffas.
Anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att
ändamålet knappast är en skogsnäringens angelägenhet. En
del av skogsvårdsavgiften går direkt in i statskassan som ren
skatt. Resterande del av skogsvårdsavgiftsmedel används
för finansiering av skogliga bidrag och för finansiering av
den omfattande byråkrati som krävs för fördelning av
medlen. Budgetåret 1990/91 avskaffades bidraget till
dikning och för budgetåret 1991/92 föreslås att bidraget till
skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd
m.m. avvecklas. Avvecklingen av dessa bidrag är angelägna
eftersom de haft negativ inverkan på naturvården. De
minskade bidragen innebär dock att den andel av
skogsvårdsavgiften som går tillbaka till skogsbruket minskat
kraftigt. Allt större andel av avgiften går nu till
myndighetsuppgifter och även till statskassan. I årets
budgetproposition anger regeringen att 73 milj. kr. är ett
bidrag till de samlade besparingarna på statsbudgeten.
Detta är ett orimligt förhållande och stärker kravet på att
skogsvårdsavgiften skall avskaffas. Så som det skogliga
bidragssystemet nu visat sig fungera är det för skogsbruket
bättre att skogsvårdsavgiften och samtliga bidragsformer,
med undantag av sådana som är av regionalpolitisk
karaktär, avvecklas. Stödet till byggande av skogsbilvägar
finansieras med medel från skogsvårdsavgiften. Då
skogsvårdsavgiften avskaffas kan bidraget till byggande av
skogsbilvägar avvecklas. Till dess att skogsvårdsavgiften
avskaffas skall bidraget till byggande av skogsbilvägar
kvarstå. Ett annat sätt att sänka kostnaderna för
skogsbilvägsbyggande kan vara att ändra i nuvarande
avskrivningsregler. Dessa bör enligt min mening utformas
så att större delen av byggkostnaderna kan direktavskrivas,
dvs. kostnadsföras i redovisningen. De enskilda företagen
kan t.ex. jämställas med aktiebolagen och få göra en stor
direktavskrivning om 84 %.
Utbyggnadsbehovet av skogsbilvägar i Jämtlands län
Utbyggnadsbehovet av skogsvägar i Jämtlands län har
sedan 40-talet kartlagts och redovisats av
skogsvårdsstyrelsen i olika vägplaner, senast i Vägplan 80.
Under 1991 kommer en ny vägplan att redovisas. Den
beskriver vägnätets tillstånd och standard samt
förändringsbehov under 1990-talet. Den nya vägplanen
kommer -- enligt skogsvårdsstyrelsen -- att skapa de bästa
förutsättningar för att ta ställning till hur skogsbilnätet
framöver skall beaktas i olika sammanhang.
Statens stöd till utbyggnad och förbättring av
skogsvägnätet via skogsväganslaget uppgår under
innevarande år till 60 miljoner kronor för hela landet.
Härav har 9,65 miljoner kronor anvisats till Jämtlands län.
I budgetpropositionen för 1991/92 föreslås en minskning
av väganslaget med 20 miljoner till 40 miljoner kronor.
Minskningen ingår som en del i regeringens ''sparpaket''.
Om riksdagen beslutar enligt propositionen kan vi i
Jämtlands län drabbas av en kraftig minskning.
Skogsvårdsstyrelsen redovisar en mängd skäl till att i
stället behålla eller utöka det belopp som bör anvisas via
väganslaget.
Samverkansbehovet
Utbyggnad av skogsbilvägar bör göras så att vägarna kan
inordnas i en vägnätsplan för regionen/området. Det
innebär i allmänhet att vägutbyggnaden bör samordnas till
gemensamma lösningar, som berör flera fastigheter.
Natur- och miljövårdsfrågor
Bidraget från väganslaget har varit en viktig faktor när
det gäller att få en bättre naturvårdsanpassning vid
utbyggnad av skogsvägnätet.
Lågkonjunkturen
Skogsnäringen har denna vinter drabbats av en
begynnande lågkonjunktur. Mycket tyder på att
lågkonjunkturen kommer att bestå ännu lång tid och även
riskerar att fördjupas. Att i ett sådant läge strypa
väganslaget är olyckligt.
Kompetensfrågor
Skogsvårdsorganisationens personal besitter en stor
kunskap och erfarenhet när det gäller den skogliga
vägnätsplaneringen, förmågan att genomföra
samverkansförrättningar, projektering av skogsvägar och
utförande av byggnadskontroll. Minskning av statsanslaget
riskerar en utarmning av kunnig personal.
Planbank
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har funnit det
ändamålsenligt för verksamheten att ha ett planeringsläge,
som innebär ca ett års planbank vad gäller färdigplanerade
bidragsföretag. För närvarande har skogsvårdsstyrelsen i
planbank 34 stycken nya vägföretag om tillsammans 155 km
väglängd, som med nuvarande bidragsregler är berättigade
till nära 12 miljoner kronor i bidrag. Årets anslagsmedel är
redan intecknade.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län påpekar slutligen att
vägbyggnadsbehovet fortfarande är stort. Intresset från
markägarna likaså. För närvarande finns utöver
planbanken drygt fyrtiotalet ansökningar,som kan beräknas
ha ett bidragsbehov av ca 18 miljoner kronor med
utgångspunkt från dagens bidragsbestämmelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften skall
avskaffas,
[att riksdagen därest motion 1990/91:Sk425 ej vinner
riksdagens bifall, till C 6 Stöd till byggande av skogsvägar,
proposition 1990/91:100 bil. 11, anslår 20
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 60
milj.kr.1]
Stockholm den 25 januari 1991
Stina Eliasson (c)
1 1990/91:Jo319