Skatteomläggning
-- men inte skattesänkning16 6.1
Höjd inflationstakt17 6.2
Ökat bidragsberoende17 6.3
En nödvändig kostnadsanpassning försvåras18 6.4
Minskat sparande18 6.5
Lägre riskvilligt sparande18 7.
En
ny skattepolitik19 7.1
Sänk skattetrycket19 7.2
Finansiering av skattesänkningarna20 7.3
Rättvis inkomstbeskattning22 7.3.1
Kommunalskatten22 7.3.2
Grundavdrag för barn22 7.3.3
Justeringar av den statliga inkomstskatten23 7.3.4
Bilförmån och reseavdrag23 7.4
Slopade löneskatter och individuella
socialavgifter24 7.5
Lägre skatt på sparande25 7.5.1
Ny syn på bostadsbeskattningen26 7.5.2
Slopad pensionsskatt27 7.6
Beskattning av kapitalavkastning och
kapitaltillgångar27 7.6.1
Reformerad kapitalinkomstbeskattning28 7.6.2
Europaanpassad kapitalvinstbeskattning28 7.6.3
Slopad dubbelbeskattning29 7.6.4
Successivt slopad förmögenhetsskatt29 7.7
Europaanpassad mervärdeskatt30 7.8
Företagsbeskattning för tillväxt31 7.9
Slopa transaktionsskatterna31 7.10
Energiskatter och miljöavgifter31 8.
Skatteförslag
för 199232 8.1
Reserv för skattesänkningar32 8.2
Sänkta arbetsgivaravgifter32 8.3
Sänkt fastighetsskatt33 8.4
Sänkt skatt på pensionssparande33 8.5
Sänkt moms33 8.6
Lägre skatt för investeringar med mera34 8.7
Slopad dubbelbeskattning med mera34 8.8
Grundavdrag för barn35 8.9
Slopad skattereduktion för
fackföreningsavgift35
Hemställan35
1. Sammanfattning
Sverige har sedan länge världens högsta skattetryck. För
personer i normala inkomstlägen går nästan två tredjedelar
av den totala arbetsersättningen bort i olika former av
skatter och lagstadgade avgifter. Regeringen hävdar att
skattetycket kommer att minska något mellan 1990 och
1991. Detta beror emellertid på en teknisk omläggning av
kommunsektorns rätt till avdrag för erlagd mervärdeskatt.
Det faktiska skatteuttaget stiger 1991 trots att den
tillfälliga ''arbetsmiljöavgiften'' inte längre tas ut.
Som framgår av regeringens egen finansplan steg
skattetrycket med cirka 90 miljarder kronor eller 25 000
kronor räknat per hushåll i genomsnitt, sedan
socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982.
Den kraftiga ökningen av skattetycket sedan 1982 har
inneburit att i stort sett hela ökningen av
bruttonationalprodukten har gått till den offentliga sektorn
medan hushållen inte fått någon egentlig del av tillväxten.
Det höga skatteuttaget minskar de enskilda
medborgarnas valfrihet. Stat och kommun beskattar
medborgarna så hårt att de flesta inte har möjlighet att välja
annan vård eller omsorg än den stat och kommuner
erbjuder. När den inte fungerar finns inga möjliga
alternativ. I socialdemokraternas Sverige är det därför bara
de som har råd att själva betala för inte subventionerad vård
och omsorg som kan slippa köer och välja fritt.
Höga skatter, offentliga monopol och inskränkt valfrihet
leder också till en felaktig fördelning och ett sämre
utnyttjande av de totala resurserna. Tillväxten i ekonomin
blir lägre med ett så högt skattetryck som det svenska. Det
sker genom att stora ''skattekilar'' uppkommer och
snedvrider ekonomiska beslut. Arbete och sparande blir
mindre lönsamt. Enligt vissa studier kan den ekonomiska
tillväxttakten ha påverkats så kraftigt av skatteuttaget att
våra samlade resurser i år är ungefär 100 miljarder kronor
lägre än de skulle kunnat vara. Omräknat per hushåll i
genomsnitt blir det drygt 27 000 kronor.
De höga skatterna och de offentliga monopol de
finansierar leder således till att resurserna utnyttjas sämre
och växer långsammare. Det fortsatt höga skattetrycket är
ett hot mot den framtida välfärden.
Marginalskattereformen var nödvändig. Det var
emellertid inte nödvändigt att finansiera denna genom
andra skattehöjningar som i sig har negativa effekter för
samhälllsekonomin. Skatteomläggningens finansiering har
lett till högre inflation och ökat bidragsberoende vilket
försvårar den nödvändiga kostnadsanpassningen.
Beskattningen av sparande har skärpts vilket leder till
negativa effekter för sparandeutvecklingen. Särskilt
allvarligt är detta vad gäller det riskvilliga sparandet som är
en grund för utveckling av nya och existerande företag.
Den skattepolitik Moderata Samlingspartiet förordar,
syftar till att ge enskilda människor möjlighet att själva
disponera en större del av sina inkomster. Därigenom
minskar deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer
och enskilda skall normalt kunna leva på sina inkomster och
ha möjlighet att förbättra sin situation genom egna insatser.
Skattepolitiken skall också vara ett viktigt medel för att
uppnå de ekonomisk-politiska målen om god tillväxt, låg
inflationstakt och arbete åt alla.
1980-talets socialdemokratiska högskattepolitik måste
under 1990-talet ersättas av en moderat
skattesänkningslinje.
Huvudlinjen är strävan att successivt och uthålligt sänka
det totala skattetrycket ned mot den nivå som gäller för
motsvarande andra västeuropeiska länder. Riktlinjen skall
vara att sänka skattetrycket med i genomsnitt en
procentenhet per år under 1990-talet.
Den nödvändiga sänkningen av skattetrycket bör
genomföras så att de för samhällsekonomin mest skadliga
skatterna sänks i första hand. Hänsyn måste tas till de krav
som den fortgående europeiska integrationen och
utvecklingen i världsekonomin kommer att ställa på
Sverige.
Finansieringen av skattesänkningarna måste få en sådan
utformning att den samhällsekonomiska och statsfinansiella
balansen inte äventyras. Finansieringsbehovet är också
avhängigt hur produktionen och hushållssparandet
utvecklas. Tyngdpunkten i finansieringen måste vara
rationaliseringar i den offentliga sektorn, besparingar i
offentlig verksamhet och transfereringar i samband med att
bidragsberoendet minskar till följd av sänkta skatter.
Följande skattesänkningar förordas för en tidsperiod
som i stort kan komma att omfatta första hälften av 1990-
talet:Uttaget av statlig inkomstskatt bör efterhand
omfatta allt färre. Utrymme skapas för kommunala
skattesänkningar genom avreglering och avmonopolisering.
Inkomstskatteuttaget skall, genom införande av ett
grundavdrag för barn, ske med hänsyn till
försörjningsbörda.Arbetsgivaravgifterna bör sänkas
successivt och förmånsrelateras, genom att de avgifter som
är av ren skattekaraktär slopas. Inledningsvis bör de mindre
avgifter på sammanlagt nästan 7 procentenheter som tas ut
utöver ATP-, folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna
slopas. I nästa skede bör i första hand folkpensionsavgiften
på 7,45 procent slopas.
Det bör vidare övervägas att, samtidigt som bruttolönen
höjs med motsvarande belopp, överföra betalningsansvaret
för återstående arbetsgivaravgifter med avdragsrätt till de
enskilda löntagarna.Den särskilda löneskatten på 22,2
procent bör avskaffas stegvis.Fastighetsskatten avskaffas
successivt. Realisationsvinstbeskattning av bostäder lindras
i enlighet med vad som ovan angivits.Den permanenta
avkastningsskatten på allt pensionssparande avskaffas.
Förmögenhetsskatten bör slopas stegvis. Sambeskattningen
av förmögenheter upphör och den så kallade
begränsningsregeln ändras till 50 procent.
Omsättningsskatten på värdepapper bör slopas.
Realisationsvinstbeskattningen sänks till en nivå som
någorlunda överensstämmer med den europeiska. Full
inflationsuppräkning av anskaffningsvärden införs.
Formerna för slopande av reavinstskatten för längre
innehav bör utredas.Mervärdeskatteuttaget sänks så att
det anpassas till vad som kommer att gälla i EG.
Företagsbeskattningen ändras så att rätt till
nuvärdeavskrivning och avsättning till periodiseringsfonder
införs. Dubbelbeskattningen av aktieutdelning slopas
successivt.
Skattereglerna för mindre aktiebolag och egenföretagare
ändras så att nyföretagande och expansion stimuleras.
Skatten på arbetande kapital slopas. Rätten till
resultatutjämning och konsolidering förbättras för
egenföretagare. Rätt till kvittning av underskott mot
överskott i andra förvärvskällor eller inkomst av tjänst
återinförs.Energibeskattningen läggs om så att
återstående punktskatter på energiområdet ersätts med en
högre koldioxidskatt. Skatten på bensin reduceras så att det
svenska bensinpriset kommer i nivå med övriga Europas.
De konkreta skatteförslag för beskattningsåret 1992 (i
vissa fall med ikraftträdande 1991) som redovisas i det
följande har utformats så att de är steg på vägen mot de
skattepolitiska mål som angetts ovan. Tyngdpunkten ligger
vid sänkt skatt på produktion, boende och övrigt sparande.
Dessutom sänks konsumtionsskatten genom att momsen
sänks med 1,5 procentenheter redan den 1 juli år. De
föreslagna skattesänkningarnas storlek framgår av
nedanstående tabell:
n bå
1991/92
1992
Sänkta arbetsgivaravgifter m m
4,0
9,6
Sänkta bostadsskatter
1,2
4,4
Sänkt skatt på övrigt sparande
0,7
2,4
Sänkt mervärdeskatt
3,9
0,9
Sänkt skatt på företagande
0,4
1,5
Övriga skatter
0,8
1,6s14p 11,0
20,4
Återstående
utrymme 7
Ambitionen
är att det återstående utrymmet skall
användas för bredbasiga skattesänkningar i form av
antingen arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatt.
Utrymmet motsvarar ungefär 1,5 procentenheter för
respektive skatt. Beslut får anstå tills såväl det
internationella läget som lönemarknadssituationen i
Sverige klarnat.Arbetsgivaravgifterna sänks med 2,09
procentenheter. Till detta kommer en sänkning på 2,5--3
procentenheter till följd av att en arbetsgivarperiod införs i
sjukförsäkringen.Den statliga fastighetsskatten minskas
med en tredjedel den 1 januari 1992.
Realisationsvinstbeskattningen lindras genom att
uppskovsreglerna återinförs och vidgas till att gälla även
bostadsrätter. Anskaffningsvärdet indexuppräknas vid
beräkning av realisationsvinstens storlek.Den särskilda
avkastningsskatten för pensionsfonder sänks med en
tredjedel den 1 januari 1992.Den särskilda löneskatt,
som belastar arbets- och företagarinkomster för
pensionärer över 65 års ålder, slopas den 1 januari 1992.
Kapitalvinstbeskattningen närmas europeisk nivå genom
att anskaffningsvärdena indexuppräknas vid beräkning av
skattepliktig vinst. Alternativt kan en sänkning av
skattesatsen på den nominellt beräknade reavinsten till 15
procent övervägas.Den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten tas tillbaka redan den 1 juli 1991.
Reduceringsreglerna för moms på hotell- och
serveringstjänster återinförs och utvidgas till att omfatta
också mervärdeskatt på inrikes persontransporter.
Förmögenhetsskatten reduceras med en fjärdedel den 1
januari 1992. Skatten på arbetande kapital slopas helt från
detta datum.Omsättningsskatten på värdepapper slopas
i sin helhet den 1 april 1991.Bensinskatten på oblyad
bensin sänks med 50 öre den 1 januari 1992.Det första
steget i ett successivt slopande av dubbelbeskattning för
aktieutdelningar tas den 1 januari 1992. Rätt till kvittning
av underskott i näringsverksamhet mot överskott i andra
förvärvskällor eller inkomst av tjänst återinförs den 1
januari 1992. Ränteavdragsbegränsningen till 70 procent
slopas. Rätt att kvitta reaförluster fullt ut mot i vart fall
reavinster återinförs.
Sammantaget innebär våra förslag en sänkning av
skattetrycket med cirka 27 miljarder kronor vilket innebär
en nerdragning av skattekvoten med cirka 2,2
procentenheter. Räknat per hushåll i genomsnitt uppgår
skattesänkningarna till ungefär 7 200 kronor.
2. ''Svenskarna och deras skatter''
Sverige har världens högsta skattetryck. Av diagram 1
framgår skattetrycket i Sverige i jämförelse med de övriga
OECD-länderna 1989.u1o1Diagram 1
Källa: Skattebetalarnas förening
e
För 1990 beräknas skattekvoten (skatternas andel av
bruttonationalprodukten) ha uppgått till i det närmaste 57
procent. För 1991 förutskickar regeringen en mindre
nedgång i skattekvoten på knappt en procentenhet. Det
beror främst på att kommunsektorn får rätt till avdrag för
erlagd mervärdeskatt och att den tillfälliga arbetsmiljöavgift
som gällt under 1990 efter en uppgörelse mellan
socialdemokraterna och centern försvinner 1991. Enbart
den förra faktorn, som är en rent teknisk omläggning,
motsvarar en skattetrycksförändring på en procentenhet.
Det faktiska skattetrycket stiger därför mellan 1990
och 1991 trots att arbetsmiljöavgiften inte längre tas ut.
Som framgår av finansplanen steg skattetrycket med
cirka sju procentenheter mellan 1982 och 1989. Det innebär
att skatterna ökat med cirka 90 miljarder kronor eller cirka
25 000 kronor räknat per hushåll i genomsnitt, sedan
socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982.
I diagram 2 redovisas utvecklingen av skattetrycket i
Sverige och i OECD-länderna sedan 1955. Sedan 1960 har
skattetrycket i Sverige ökat snabbare än vad som gällt för de
övriga länderna. Endast under perioden 1976 till 1982 med
borgerlig riksdagsmajoritet var skattetrycket i Sverige i
stort sett oförändrat.u2o2Diagram 2
Källa: Skattebetalarnas förening
e
Den kraftiga ökningen av skattetrycket sedan 1982 har
inneburit att i stort sett hela ökningen av
bruttonationalprodukten har gått till den offentliga sektorn,
medan hushållen inte fått någon del alls av tillväxten. Detta
förhållande framgår av diagram 3, som visar utvecklingen
1980--1989.u3o3Diagram 3
Källa: SAF
e
Det höga svenska skattetrycket bör belysas också med
hur stor andel de enskilda medborgarna får betala av sina
inkomster i olika former av skatter och lagstadgade avgifter.
Utgångspunkten måste då vara den totala
arbetsersättningen, det vill säga bruttolönen plus de
socialavgifter arbetsgivaren erlägger för den anställdes
räkning.
I tabell 1 nedan redovisas en jämförelse av en
genomsnittlig industriarbetares nettolön som andel av den
totala arbetsersättningen 1987 i några länder. Med nettolön
förstås vad som blir kvar efter arbetsgivaravgifter och
inkomstskatter. Hänsyn har således inte tagits till olika
indirekta skatter.u4o4Tabell 1
Källa: Näringslivets ekonomifakta
e
Det framgår klart att den svenske industriarbetaren själv
disponerar en väsentligt mindre andel av ersättningen för
sin arbetsinsats än hans kollegor i flertalet andra länder. När
man till detta lägger Sveriges höga mervärdeskatt och andra
varu- och punktskatter minskar köpkraften ännu mera i
förhållande till vad som gäller för andra länder.
I diagram 4 visas hur mycket av sin totala
arbetsersättning ett vårdbiträde och en industriarbetare
med beräknad genomsnittlig lön 1991 betalar i olika skatter
och får över för egen disposition. Utgångspunkten har varit
en kommunalskatt på 31 kronor -- strax under
genomsnittet. I diagrammet specificeras arbetsgivaravgifter
och inkomstskatt medan övriga skatter (moms, bensinskatt
och andra energiskatter, fastighetsskatt etc.) redovisas i
''klump'' beräknade till cirka 30 procent av inkomsten efter
arbetsgivaravgifter och inkomstskatt.u5o5Diagram 4 e
Den
totala arbetsersättningen är i Sverige förhållandevis
hög. Det är de höga skatterna som minskar medborgarnas
konsumtionsutrymme och fria val.
3. Höga skatter medför mindre frihet
Sverige är som framgår av det tidigare avsnittet det land
i den fria världen där människor är mest beroende av
politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans i den
fria världen har så stor del av de enskilda medborgarnas
inkomster socialiserats. Ingen annanstans har
marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige.
Ingen annanstans är utrymmet för enskilt sparande och
enskilt ägande så begränsat.
Sveriges rekordhårda skattetryck har vuxit fram under
de långvariga socialdemokratiska regeringsinnehaven. Den
enda period under efterkrigstiden då skattetrycket varit
oförändrat är 1977 till 1982 med borgerlig
riksdagsmajoritet.
Utvecklingen av skatterna avspeglar en medveten
socialistisk politik. Kollektiva lösningar har prioriterats.
Vård, omsorg och inkomstomfördelningar över livscykeln
handhas i dag av offentliga -- huvudsakligen
skattefinansierade -- monopol. Till detta kommer att
stabiliseringspolitiken konsekvent har utformats så att
åtstramning skett genom skattehöjningar medan
efterfrågan stimulerats genom offentliga uppgiftsprogram.
Den genomsnittlige inkomstagaren i Sverige får för egen
del direkt förfoga över lite drygt en tredjedel av vad han
eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar sedan
arbetsgivaravgifter, inkomst- och konsumtionsskatter
betalats. Politiker i stat och kommun styr därmed över
nästan två tredjedelar av ekonomin. De enskilda
medborgarnas valfrihet har således efterhand inskränkts
kraftigt medan politikernas makt ökat. Skatteuttaget sker
huvudsakligen i former som drabbar låg- och
medelinkomsttagare hårt. Detta gäller särskilt de
skattehöjningar som genomförts efter 1982.
Socialdemokraterna har format ett Sverige där staten
beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte har
möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och
kommuner erbjuder. De utlämnas till den politiska
sektorn -- när den offentliga sjukvården, barnomsorgen
eller äldreomsorgen inte fungerar finns inga möjliga
alternativ.
I socialdemokraternas Sverige blir det bara de som har
råd att själva betala för icke subventionerad vård och
omsorg som slipper köer och kan välja fritt.
Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också
till en felaktig fördelning och ett sämre utnyttjande av de
totala resurserna. Skatter och subventioner minskar
möjligheterna för den enskilde att bestämma hur
produktionsresultatet skall fördelas. Trögheten i de stora
offentliga systemen och bristen på konkurrens ger dålig
effektivitet. I en internationell undersökning för något år
sedan konstaterades att svenska medborgare bor väsentligt
bättre men äter väsentligt sämre än invånarna i flera
jämförbara länder. Detta är en följd av regleringar och
subventioner.
I en tidningsartikel (Dagens Nyheter 22/12 1988)
beskrev Assar Lindbeck vad som skett på följande vis:
I en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som
socialiserats, utan familjen, eller rättare många av familjens
traditionella funktioner. Kanske kan man säga att medan
klassisk socialism betyder socialisering av företag, så
innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av
hushållens traditionella vård och omsorg av människor.
4. Höga skatter ger sämre välfärd
Det är den ekonomiska tillväxten som avgör hur
välfärden i ordets egentliga bemärkelse utvecklas. Sveriges
tillväxttakt minskade drastiskt med ingången av 1970-talet.
Denna utveckling har accentuerats de senaste åren. Enligt
finansplanen ökade bruttonationalprodukten under 1990
med 0,9 procent mot ett genomsnitt för OECD-området på
2,5 procent. För nästa år förutser regeringen en minskad
bruttonationalprodukt i Sverige. Inom OECD-området
sjunker tillväxttakten något, men beräknas ändå stanna vid
knappt två procents ökning. Den låga tillväxttakten är ett
hot mot exempelvis gjorda pensionsåtaganden. Genom
dålig ekonomisk tillväxt skapas också mindre resurser att
exempelvis åtgärda miljöproblemen.
Det är uppenbart att skatteuttagets nivå påverkar
tillväxttakten. I 1987 års långtidsutredning skrev
finansdepartementets tjänstemän:
Sammanfattningsvis kan konstateras att skattesystemet
har vissa snedvridande effekter och att dessa aldrig helt --
och kanske inte ens i huvudsak -- kan försvinna vid en
skattenivå motsvarande den i dag rådande. (sid 172)
Det bör noteras att finansdepartementets ekonomer
gjorde detta uttalande 1986, när skattetrycket var knappt 52
procent som andel av BNP. Sedan dess har skattetrycket
skärpts med fyra till fem procentenheter. Att det höjda
skattetrycket skadar samhällsekonomin konstateras också
av 1990 års långtidsutredning (SOU 1990:14):
Många av de problem som har diskuterats förstärks vid
ett högre skattetryck. Inte minst mot bakgrund av den
ökade integrationen med omvärlden kan nivån på
skattetrycket i Sverige komma att bli ett problem på 1990-
talet. (sid 112)
I finansplanen i fjol instämde regeringen:
Statsbudgetens förbättrade saldo under 1980-talet är inte
bara ett resultat av en stram utgiftsprövning. Utvecklingen
är också en följd av snabba nominella löneökningar och
därmed snabbt stigande skatteintäkter och av en höjd
skattekvot. Dessa faktorer har en negativ inverkan på
tillväxten och på ekonomins funktionssätt.
Det finns således ett klart samband mellan skattetryckets
nivå och tillväxttakten. Det framgår av diagram 5 nedan.
Där jämförs Sveriges relativa skattetryck och relativa
tillväxt i förhållande till OECD-området under perioden
1960 till 1989.u6o6Diagram 5
Källa: Danne Nordling, ''Skattetryck och skattepolitik''
(1989)
e
Alla skatter snedvrider ekonomiska beslut och påverkar
därmed tillväxttakten negativt. Skatterna driver in ''kilar''
mellan exempelvis den totala arbetsersättning en individ får
och nettot efter skatt, eller mellan vad en konsument
betalar för en vara eller en tjänst och vad producenten
erhåller efter alla skatter. Ju högre skatteuttag, desto större
''skattekilar'' och ju större negativa effekter.
Vissa skatteformer leder till mer skadliga effekter än
andra, givet ett visst uttag. Frågan om hur stora negativa
effekter olika skatter medför har studerats bland annat i
USA och i Sverige. I mitten av 1980-talet genomfördes av
Charles Stuart och Ingemar Hansson några studier av
svenska förhållanden. De har beräknat de totala
samhälleliga kostnaderna för att öka skatteintäkterna med
en krona för olika skatter och offentliga utgifter.
Enligt studien blir den totala kostnaden för att öka
kommunalskatten med en krona, för att finansiera ökade
transfereringar, tre kronor. Samhällets kostnader genom
ökade snedvridningar beräknas alltså uppgå till hela två
kronor. Dessa studier är behäftade med stor osäkerhet. De
visar emellertid att Sveriges höga skattetryck medför
mycket stora effektivitetsförluster.
Stuarts och Hanssons studie kan, enligt Assar Lindbeck,
översättas till en sänkning av den ekonomiska tillväxttakten
under ett decennium med cirka en procentenhet per år. Det
skulle innebära (i 1990 års priser) att våra samlade resurser
i år är drygt 100 miljarder kronor lägre än de skulle kunnat
vara. Omräknat per hushåll i genomsnitt blir det drygt 27
000 kronor.
Flera enskilda områden i samhällsekonomin påverkas av
det höga skattetrycket och på vilket sätt det tas ut. Detta
gäller exempelvis sparandet och lönebildningen, som är två
viktiga faktorer för den ekonomiska utvecklingen de
närmaste åren.
Sparandet påverkas negativt genom att flertalet hushåll
till följd av det höga skatteuttaget inte kan avsätta medel för
detta ändamål. Till detta kommer att de höga skatterna i sig
dessutom gör det mindre lönsamt att spara eftersom
avkastningen beskattas förhållandevis hårt.
Det är också uppenbart att ett högt och ökande
skatteuttag påverkar lönebildningen negativt. Visserligen
har flera andra faktorer som exempelvis balansen mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft avgörande betydelse,
men genom att flertalet hushåll har så lite kvar av sina
inkomster efter skatt finns ständigt ett underliggande krav
på högre och högre löner.
Som framgick av diagram 3 har den offentliga sektorn
genom det höjda skatteuttaget tagit i anspråk i stort sett
hela tillväxten under 1980-talet. Detta har varit särskilt
accentuerat under decenniets andra hälft när BNP-
ökningen var 21,4 miljarder kronor per år uttryckt i 1985 års
priser medan skatteökningen under samma period var inte
mindre än 26,9 miljarder kronor per år. Av diagram 6
framgår hur löneutvecklingen, brutto och netto, har varit
för en genomsnittlig industriarbetare 1980--1989. Det är
uppenbart att denna utveckling har lett till ett starkt
underliggande tryck på höjda löner.u7o7Diagram 6
Källa: Näringslivets ekonomifakta
e
Användningen av våra gemensamma resurser blir
mindre effektiv genom kombinationen av höga skatter och
de offentliga verksamheter -- oftast i monopolform -- som
de finansierar. Också det offentliga sparande som motiveras
med det bristande hushållssparandet placeras på ett sätt
som leder till sämre utnyttjande genom politiska beslut.
De höga skatterna och de offentliga monopol de
finansierar leder till att våra resurser utnyttjas sämre och
växer långsammare.
Självfallet har skatteuttagets struktur betydelse för hur
samhällsekonomin påverkas. Det är bra att den av oss
moderater sedan länge förordade
marginalskattesänkningen äntligen genomförts. Det har
emellertid, utifrån föreställningen av oförändrat
skatteuttag, skett till priset av kraftiga skatteskärpningar på
exempelvis riskvilligt kapital och sparande. Det fortsatt
höga skattetrycket är ett hot mot den framtida välfärden.
5. 80-talet, ett förlorat decennium 1971
genomfördes vad som då kallades ''Århundradets
skattereform''. Den skatteomläggning som
socialdemokraterna då genomförde skulle ge två
tredjedelar av det svenska folket sänkt skatt. Att en
tredjedel omedelbart skulle få skattehöjningar talades det
mindre om. Och att slutresultatet skulle bli att alla fick
dramatiskt höjda skatter talades det inte alls om.
1971 års omläggning medförde en kraftigt ökad
progressivitet i skattesystemet. I kombinationen med den
snabba inflationen och frånvaron av indexskydd i
skattesystemet innebar det att många vanliga inkomsttagare
fick kraftiga höjningar av marginalskatten. Mellan 1970 och
1976 steg marginalskatten för en vanlig industriarbetare
från 49,5 till nästan 61 procent.
Den kraftigt skärpta progressiviteten och det höjda
skattetrycket var viktiga orsaker till den kostnadskris som
i mitten av 1970-talet allvarligt kom att skada den svenska
ekonomins utveckling under andra halvan av detta
decennium och början av 1980-talet. Socialdemokraternas
skattepolitik medförde en löne- och inflationsspiral av
tidigare sällan skådat slag.
Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig
förändring i den skattepolitiska utvecklingen. Utvecklingen
mot ett allt högre skattetryck bröts. Under åren 1977 till
1982 låg det samlade skattetrycket kvar kring cirka 50
procent. Eftersom den genomsnittliga kommunalskatten
under dessa år steg med nästan fyra procentenheter, döljs
till och med en viss sänkning av det statliga skattetrycket
under denna totalsiffra.
Under valrörelsen 1979 skärpte Moderata
Samlingspartiet sina tidigare krav på en radikal omläggning
av skattepolitiken. Det var uppenbart att det inte skulle gå
att varaktigt lösa Sveriges ekonomiska problem om inte
skattepolitiken lades om. På moderat initiativ enades dock
den borgerliga regeringen i februari 1981 om en relativt
omfattande sänkning av marginalskatterna. Folkpartiet och
Centerpatiet frångick sedermera denna överenskommelse.
Efter den så kallade ''Underbara natten'' den 24 april
träffades i stället en uppgörelse mellan
Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet som sköt upp
och urholkade den skattepolitiska omläggning den
borgerliga regeringen varit enig om.
Marginalskattesänkningarna skulle träda ikraft först
under inkomståret 1983. Inflationsskyddet urholkades,
marginalskattesänkningen blev mindre omfattande än
avsett och symmetrin i skattesystemet bröts genom
avdragsbegränsningen. Omläggningen finansierades genom
andra skattehöjningar. Uppgörelsen medförde en viss
sänkning av marginalskatterna, men någon avgörande
minskning av skattebördan blev det inte. Orsaken till detta
var att frågan om skattetrycket negligerades. ''Den
underbara nattens'' omläggning blev ett startskott för en ny
period med kraftiga höjningar av skattetrycket.
Skattepolitiken kom att spela en viktig roll i
valrörelserna under 1980-talet. Medan Moderata
Samlingspartiet argumenterade för en radikal skattepolitisk
omläggning använde socialdemokraterna klassiska
fördelningspolitiska argument för att motsätta sig en sådan.
Genom att socialdemokraterna trots förluster i valen såväl
1985 som 1988 kunde bevara regeringsmakten kom därför
även 1980-talet att bli ett förlorat decennium ur
skattepolitisk synvinkel. Extremt höga marginaleffekter
fanns kvar trots ''Den underbara natten''. Till dessa lades de
tillväxthämmande effekterna av en socialdemokratisk
politik som pressade upp skattetrycket till de nästan 57
procent som uppnåddes 1990. Totalt höjdes eller infördes
uppemot 150 nya skatter.
Efter krav från övriga riksdagspartier tillsattes under
1987 en utredning om reformerad inkomstbeskattning. Inte
förrän i slutet av november 1988 började denna utredning,
liksom två andra, sitt egentliga arbete. Då presenterade
socialdemokraterna sina riktlinjer för en omläggning av
skattesystemet. Av dessa framgick emellertid att
helomvändningen gällde synen på marginalskatterna,
medan synen på skattetrycket var oförändrad.
Den skatteomläggning som beslutades av riksdagen 1990
innebar kraftigt sänkta marginalskatter i enlighet med det
krav Moderata Samlingspartiet ställt redan flera år tidigare.
Omläggningen utgick emellertid från ett oförändrat högt
skattetryck.
Under hela 1980-talet försattes således chansen att ge
den svenska ekonomin en nystart genom successivt sänkt
skattetryck. Detta är särskilt beklagligt eftersom den
internationella högkonjunkturen ledde till förbättrade
statsfinanser vilket i sin tur ökade förutsättningarna för en
sänkning av skattetrycket. Under högkonjunkturen hade
det också varit mycket lättare att vidta de förändringar i den
offentliga utgiftsstrukturen som skulle ha kunnat
möjliggöra ett radikalt sänkt skattetryck. Sådana åtgärder
hade kunnat leda till ett väsentligt högre arbetsutbud vilket
hade kunnat öka tillväxttakten ytterligare.
6. Skatteomläggning -- men inte skattesänkning
Redan i den moderata partimotionen ''Reformerad
inkomstbeskattning'' (1983/84:747) angavs att målet för en
varaktig skattereform borde vara att avskaffa den statliga
inkomstskatten utom för höga inkomster.
Moderata Samlingspartiet välkomnade därför de
marginalskattesänkningar som kunde beslutas av en kraftig
riksdagsmajoritet. Den kritik vi riktat och fortfarande riktar
mot skatteomläggningen gäller inte den nödvändiga
marginalskattesänkningen utan att den inte kombinerades
med ett totalt sänkt skattetryck. Därmed kommer inte
medborgarnas frihet att själva disponera över sina egna
inkomster efter skatt att öka.
Även om skattesystemets struktur förbättrades genom
skatteomläggningen kvarstår således det höga
skattetryckets starkt negativa effekter för tillväxttakten och
därmed den framtida välfärden. I sin rapport 1990 (''I
samtidens bakvatten?'') säger de så kallade SNS-
ekonomerna med hänvisning till skatteomläggningen:
Det mycket höga totala skattetrycket i den svenska
ekonomin gör att de totala marginalskatterna, de så kallade
skattekilarna där alla skatter är inräknade, endast minskas
med några få procentenheter. (sid 25)
För att bibehålla ett högt skattetryck genomförs i syfte
att finansiera marginalskattesänkningarna skattehöjningar
som leder till nya skador på samhällsekonomin. De medför
ökad inflation, försämrad kostnadsutveckling och risk för
minskat sparande och nyföretagande. Detta kan leda till att
marginalskattesänkningarna och omläggningen av
bolagsbeskattningen inte får fullt genomslag i exempelvis
ökat arbetsutbud, ökat sparande och högre produktivitet.
Ett motiv för vissa av de skatteskärpningar som
genomfördes inom bland annat kapitalvinstbeskattningen
och mervärdesbeskattningen var att uppnå enhetliga
skatteregler. Det är självfallet eftersträvansvärt, men
omöjligt vid ett så högt skattetryck som det svenska.
Genom att en stor del av tjänsteproduktionen momsbelades
med en så hög skattesats som 25 procent minskar särskilt
den privata tjänstesektorns utvecklingsmöjligheter. Den
kraftigt ökade ''skattekilen'' kan, tillsammans med att
konsumenterna har stora möjligheter att själv utföra
tjänsten, till och med leda till minskad produktion.
6.1 Höjd inflationstakt
Under 1990 och 1991 medför finansieringen av
skatteomläggningen, genom bland annat höjd
mervärdeskatt och skärpningar av andra indirekta skatter,
att konsumentpriserna stiger i väsentligt snabbare takt än
vad som annars skulle varit fallet. Priseffekterna kan för
bägge åren uppskattas till mellan sex och sju
procentenheters extra inflation.
Eftersom den underliggande inflationstakten redan är
alltför snabb och kraftigt överstiger vad som gäller i flera
av våra viktigaste konkurrentländer, får prisgenomslaget till
följd av skatteomläggningen starkt negativa följder. Det
finns en uppenbar risk, trots den ekonomiska
avmattningen, att en inflation som kommer att uppgå till
tvåsiffriga tal under 1990 och 1991 underblåser en pris- och
lönespiral som leder till en stor försvagning av
konkurrenskraften.
6.2 Ökat bidragsberoende
Den sammantagna effekten av skatteomläggningens
sänkta marginalskatter och finansiering genom främst höjd
indirekt beskattning är att ett stort antal inkomsttagare får
höjd total skatt. För att i någon mån begränsa de negativa
effekterna genomfördes därför bidragsökningar till
hushållen på netto nästan sju miljarder kronor räknat på
kort sikt. Bidragen ökar därefter med automatik till cirka
tio miljarder kronor. Till detta skall läggas ytterligare fem
miljarder i subvention till byggandet som kompensation för
den höjda byggmomsen.
Skatteomläggningen leder således till en kraftig ökning
av bidragsberoendet för enskilda hushåll. Ytterligare
hundratusentals personer blir till exempel beroende av
bostadsbidrag som trappas av vid stigande inkomst. Dessa
får i många fall mindre behållning av en inkomstökning
efter skatt nu än före skatteomläggningen.
Ett stort antal pensionärer får sin ekonomi urholkad
genom skatteomläggningen. Skattehöjningen kompenseras
inte fullt ut av olika bidrag.
Hade marginalskatterna sänkts samtidigt som
skattetrycket minskat hade alla kunnat få sänkt skatt. Då
hade bidragsberoende och rundgång inte heller behövt öka
ytterligare. Flera hade kunnat leva på sin lön.
6.3 En nödvändig kostnadsanpassning försvåras
Sveriges höga marginalskatter har varit en starkt
bidragande orsak till urholkningen av Sveriges
konkurrenskraft. De har lett till väsentligt högre
bruttolönekrav än vad samhällsekonomin tålt. De sänkta
marginalskatterna kommer självfallet att förbättra
situationen. Detsamma gäller det återinförda
inflationsskyddet av skatteskalan.
Det är emellertid inte bara marginalskatterna som
påverkar lönebildningen. Det är uppenbart att det höga
skattetrycket i sig, som leder till att många hushåll har små
ekonomiska marginaler (ungefär en halv miljon
medborgare tvingas till socialbidrag), också spelar en stor
roll.
En starkt negativ faktor för lönebildningen är således att
skatteomläggningen genomförts med utgångspunkt i ett
oförändrat skattetryck. För många leder den till och med till
ett höjt totalt skatteuttag. Omläggningen leder på grund av
finansieringen till ett tryck på höjda nettolöner som kan helt
förta och överstiga effekten av de sänkta marginalskatterna
under kommande år.
6.4 Minskat sparande
Sänkta marginalskatter leder i sig till ökat
hushållssparande. Det lönar sig bättre att spara, eftersom
sparandets avkastning beskattas mindre hårt. Det lönar sig
vidare sämre att låna, eftesom kostnaden är mera kännbar.
Skatteomläggningen innebär en försämring av villkoren
för de långsiktigt bundna hushållssparandet i form av
pensionssparande och sparande till och i en egen bostad.
Med tanke på att ett sparande inför ålderdomen och till den
egna bostaden torde vara de två största sparmotiven är
detta allvarligt för hushållssparandets utveckling.
Visserligen stiger hushållssparandet från en alltför låg,
negativ, nivå. Denna ökning är sannolikt till stor del
föranledd av det ekonomiska krismedvetande som spritt
sig. Ökningen hade självfallet blivit ännu större om
sparandet i pensioner och egna bostäder inte hade
diskriminerats.
6.5 Lägre riskvilligt sparande
Ett av de främsta motiven för socialdemokraterna när
det gäller skatteomläggningen har varit att förskjuta
skatteuttaget från arbete till vad man kallar ''kapital''.
Skatteskärpningen för ''kapital'' gäller emellertid till större
delen bostäder, pensionssparande, aktiesparande och
småföretagande. Den föreslagna beskattningen drabbar
således i stor utsträckning vanliga hushåll.
Den skärpta beskattningen av riskvilligt kapital innebär
dessutom att riskkapitalförsörjningen försämras och
förutsättningarna att uppnå en tillfredsställande ekonomisk
tillväxt minskar. Nyföretagande motverkas genom flera av
inslagen i skatteomläggningen. Rätten att kvitta underskott
i en nystartad rörelse mot exempelvis inkomst av tjänst
slopas. Detta ökar kostnaden och risken för att starta ett
nytt företag. Samtidigt skärps kapitalvinstbeskattningen så
att utbytet av ett lyckat risktagande minskar.
7. En ny skattepolitik
Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda
människor möjlighet att själva disponera över en större del
av sina inkomster. Därigenom minskar deras beroende av
den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina inkomster och ha möjlighet att förbättra
sin situation genom egna insatser.
Skattepolitiken är också ett viktigt medel för att uppnå
de ekonomisk-politiska målen, god tillväxt, låg
inflationstakt och arbete åt alla. Alla tjänar på att dessa mål
uppnås, inte minst de med låga inkomster och i små
ekonomiska omständigheter. Åttiotalets
socialdemokratiska högskattepolitik måste under nittiotalet
ersättas av en dynamisk moderat skattesänkningspolitik.
I följande avsnitt redvisas den inriktning skattepolitiken
bör få under en tidsperiod som i stort omfattar första hälften
av 1990-talet. Takten i de skattesänkningar vi föreslår och
den tidsmässiga fördelningen av dem får avgöras med
utgångspunkt i vad främst den allmänekonomiska
utvecklingen och vår anslutning till EG kommer att kräva.
Vårt internationella beroende kommer att kräva att
beskattningen av kapital och mervärdebeskattningen
lindras. Det skapar förutsättningar för en lugnare
kostnadsutveckling och en tillfredsställande
investeringsutveckling. Det kan inte uteslutas att kraftfulla
åtgärder, utöver vad som framgår av motionen, som syftar
till ett återställande av kostnadsläget till en
konkurrenskraftig nivå kommer att krävas.
7.1 Sänk skattetrycket
Det främsta hindret mot en balanserad tillräcklig
ekonomisk tillväxt är det höga skattetrycket. Det är endast
om detta sänks som svensk ekonomi kan tillföras tillräcklig
dynamik. Det är endast om skattetrycket sänks som
enskilda människors frihet att själva disponera sina
inkomster ökar och förutsättningar för en snabbare tillväxt
av de resurser som garanterar en bibehållen och utvecklad
välfärd skapas.
I den långtidsbudget som redovisades i
kompletteringspropositionen våren 1990 sades:
Av stor betydelse för samhällsekonomin och inte minst
sparandet är det samlade skatte- och avgiftstrycket. Ett högt
skattetryck skapar i sig problem för ekonomins sätt att
fungera. Budgetåret 1990/91 beräknas skattetrycket
motsvara cirka 55 procent av BNP. Internationellt sett är
detta mycket högt, vilket måste tas i beaktande med tanke
på Sveriges utlandsberoende.
Som framgår av ovanstående resonemang talar ett antal
omständigheter för ett sänkt skattetryck.
Det är i och för sig bra att regeringen 1990 hade fått
insikt om att den politik man tidigare fört skadade
samhällsekonomin. Det är emellertid beklagligt -- om än
väntat -- att insikten inte lett till någon åtgärd som syftar till
att sänka skattetrycket. En förutsättning för att klara den
uppgiften är uppenbarligen en ny regering med starkt
moderat inflytande efter valet 1991.
Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken är strävan
att successivt och uthålligt sänka det totala skattetrycket
ned mot den nivå som gäller för motsvarande andra
västeuropeiska länder.
Riktlinjen skall vara att minska skattetrycket med i
genomsnitt en procentenhet per år under denna period.
Takten kan komma att variera under olika skeden. Den
samlade ekonomiska utvecklingen och de politiska
förutsättningarna spelar en viktig roll.
Ett successivt sänkt skattetryck måste kombineras med
avreglering och avmonopolisering av den offentliga
sektorn. Medborgarna ges därmed möjligheter att välja
mellan olika alternativ. Deras valfrihet ökar samtidigt som
den offentliga sektorns resurser utnyttjas bättre och
möjliggör att det som endast den offentliga sektorn kan
ansvara för sköts tillräckligt väl.
Det skulle, med den riktlinje som angivits, ta mer än ett
och ett halvt decennium att sluta skattetrycksgapet mellan
Sverige och övriga Västeuropa. Ambitionen måste därför
vara att, bland annat genom en omläggning av den allmänna
ekonomiska politiken, åstadkomma en sådan utveckling att
denna uppgift kan klaras snabbare.
Målen för skattepolitiken måste vara bestämda. De
konkreta medel som används och tidtabellen måste
däremot utformas efter de förutsättningar som föreligger i
olika skeden. För varje budgetår måste den kortsiktiga
skattepolitiken utformas med utgångspunkt i den
långsiktiga strävan som ovanstående mål är ett uttryck för.
Det är självfallet viktigt att genomföra den nödvändiga
sänkningen av skattetrycket så att de för samhällsekonomin
mest skadliga skatterna sänks i första hand. Hänsyn måste
självfallet också tas till de krav som den fortgående
europeiska integrationen och utvecklingen i
världsekonomin direkt eller indirekt kommer att ställa på
Sverige.
7.2 Finansiering av skattesänkningarna
Finansieringen av de nödvändiga skattesänkningarna
måste få en sådan utformning att den samhällsekonomiska
balansen inte äventyras.
Den bör utformas så att i första hand balansen i
utrikesbetalningarna inte försämras. Det skulle kunna ske
om huhållens disponibla inkomster ökar snabbare än den
inhemska produktionen och används för konsumtion. I den
mån en ökad disponibel inkomst sparas eller motsvaras av
en produktionsökning som kan ''betala'' för den ökade
efterfrågan behövs därför inga särskilda
finansieringsåtgärder.
Hänsyn måste självfallet också tas till det statsfinansiella
utfallet. Den offentliga sektorns finanser får inte utvecklas
så att underskott uppkommer. Detta skall också gälla
statsbudgeten i sig.
Utrymme för de nödvändiga skattesänkningarna kan
således skapas på följande sätt:Ökad produktion.
Den ökade produktion som blir följden av de mindre
skattekilar som lägre skattetryck medför kompenserar en
större köpkraft genom att tillgodose denna eller ''betala'' för
den import den ger upphov till. Den leder också till ökade
statsintäkter genom att skatteinkomsterna ökar. Dessa
''dynamiska effekter'' kan exempelvis uppkomma genom
ökat arbetsutbud till följd av lägre marginalskatter eller
lägre arbetsgivaravgifter. Även andra skattesänkningar kan
medföra positiva ''dynamiska effekter''. I
långtidsutredningen 1990 sägs: ''Ett sänkt skattetryck kan
förväntas resultera i en högre produktivitets- och
arbetskraftstillväxt.''Ökat hushållssparande. Det
ökade hushållssparande som med stor sannolikhet blir
följden av lägre skattetryck och lägre skatter på sparande
minskar den konsumtionsökning som skulle kunna uppstå
till följd av sänkta skatter. Ett ökat hushållssparande ger
således utrymme för minskat offentligt sparande, vilket är
detsamma som sänkt skatt.
Sparkvoten -- hushållens sparande i förhållande till den
disponibla inkomsten -- var 1988 negativ, nästan -5 %. De
senaste åren har den förbättrats något och var 1990 ungefär
0. Genomsnittet för EG-länderna är ca 10 %. Skulle
hushållssparandet i Sverige öka till en tredjedel av vad det
är i EG-länderna skulle utrymmet för skattesänkningar,
med de statsfinansiella restriktioner som ovan angivits, bli
ca 20 miljarder kr. Aktiva sparstimulerande åtgärder kan
således ge utrymme för skattesänkningar.
Rationaliseringar i offentlig verksamhet. De
offentliga utgifterna kan nedbringas genom att
verksamheten rationaliseras. Olika undersökningar av
skillnader i kostnader mellan olika kommuner, mellan
offentlig verksamhet i Sverige och andra länder och av
erfarenheter i andra länder visar att utrymmet för
rationaliseringsvinster är mycket stort i den offentliga
verksamheten.
Olika undersökningar visar stora skillnader i kostnaderna
för samma slags verksamhet mellan olika kommuner. Det
måste självfallet vara möjligt för kommuner som ligger över
den lägsta kostnaden att minska sina kostnader till en i stort
sett jämförbar nivå. Detta skulle ge stort utrymme för
skattesänkningar.
Om bara den negativa produktionsutvecklingen i den
offentliga sektorn hade bytts mot en oförändrad under
1970-talet, hade skattetrycket vid slutet av detta decennium
kunnat vara cirka 44--45 procent istället för drygt 50
procent.
Den offentliga verksamheten omfattar i dag nästan 400
miljarder kr. En kraftfull satsning på rationaliseringar i hela
den offentliga sektorn som ger den kostnadsneddragning på
10 procent, som regeringen förordar för den statliga
sektorn, skulle medföra ett skattesänkningsutrymme på
cirka 40 miljarder kr.Minskad rundgång. Direkta
neddragningar av den offentliga verksamheten och
offentliga transfereringar kan bland annat ske genom att
behovet minskar till följd av sänkta skatter. Omvänt skapar
besparingar utrymme för sänkta skatter. Om exempelvis
skatten sänks kraftigt för barnfamiljer kan de statliga och
kommunala (skattefinansierade) insatserna minska.
Förutom att det leder till lägre skattetryck medför det större
valfrihet och effektivare användning av resurserna. Man får
mer för pengarna. Självfallet får besparingarna inte
utformas på sådant sätt att medborgarnas trygghet
urholkas.
De totala transfereringarna uppgår till nästa 420
miljarder kronor. Av detta avser cirka 325 miljarder kronor
transfereringar till hushållen. Till viss del är självfallet detta
belopp en omfördelning mellan olika hushåll. Till stor del
är det emellertid fråga om ren rundgång -- det vill säga
hushållen betalar själva sina transfereringar med högre
skatt, omvänt kan det sägas att de måste få bidrag för att ha
råd att betala den höga skatten. Om transfereringarna kan
minska med bara en tjugondel innebär det att skatteuttaget
kan sänkas med cirka 20 miljarder kronor.
7.3 Rättvis inkomstbeskattning
Uttaget av statlig inkomstskatt har minskat väsentligt i
samband med att den av oss moderater sedan länge
förespråkade marginalskattereformen nu genomförts. De
kommunala inkomstskatterna, till landsting,
primärkommuner och kyrkliga kommuner, blir relativt sett
ännu tyngre. Flertalet inkomsttagare kommer enbart att
erlägga kommunal inkomstskatt.
7.3.1 Kommunalskatten
Genomsnittligt för hela landet uppgår kommunalskatten
till drygt 31 kronor per skattekrona (100 kronor), det vill
säga drygt 31 procent av inkomsten. Landsting och
primärkommuner svarar för större delen av verksamheten
inom sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg med mera.
Genom att dessa verksamheter i princip drivs i
monopolform utan konkurrens har de blivit mindre
effektiva samtidigt som valfriheten för medborgarna starkt
begränsats.
Produktiviteten i den offentliga sektorn har, som tidigare
redovisats, inte ens varit oförändrad utan minskat under de
senare decennierna. Genom att bryta upp de offentliga
monopolen och tillåta och stimulera konkurrens kan
valfriheten och effektiviteten öka väsentligt. Därmed kan
också det kommunala skatteuttaget sänkas. En uppgift för
staten är således att genom avregleringar och uppbrytande
av offentliga monopol skapa förutsättningar för kommunala
skattesänkningar.
7.3.2 Grundavdrag för barn
En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk
princip är att skatteuttaget skall ske med hänsyn till
bärkraft. Detta innebär bland annat att
inkomstbeskattningen måste utformas på ett sådant sätt att
skatteuttaget relateras till inkomsttagarnas
försörjningsbörda. Familjer med olika antal barn har
självfallet olika stor förmåga att betala skatt, eftersom
familjens totala kostnader varierar med antalet barn.
Inkomstbeskattningen måste därför reformeras i syfte att
skapa rättvisa för barnfamiljerna.
För att hänsyn till försörjningsbördan skall tas vid
beskattningen bör ett grundavdrag för barn vid den
kommunala beskattningen införas. Storleken beräknas med
utgångspunkt i att nödvändiga kostnader för barnens
konsumtion (med avräkning för direkta bidrag) skall
undantas från beskattning.
7.3.3 Justeringar av den statliga inkomstskatten
Som tidigare nämnts kommer det stora flertalet
inkomsttagare i fortsättningen enbart att erlägga kommunal
inkomstskatt. Över en beskattningsbar inkomst på 170 000
kronor år 1991 betalas en statlig skatt på 20 procent.
Gränsen för uttag av statlig inkomstskatt bör successivt
justeras uppåt så att allt fler undantas från statlig skatt.
Skattesatsen bör efter hand justeras ned till tio
procentenheter i syfte att undvika alltför stora skillnader
mellan olika skattesatser i inkomstskattesystemet. Därmed
minskar intresset för fortsatt överdriven skatteanpassning
och behovet av särskilda spärregler för exempelvis
fåmansföretagare.
7.3.4 Bilförmån och reseavdrag
De nya skattereglerna har vad beträffar beskattning av
bilförmåner och avdrag för bilresor kommit att utformas på
ett principvidrigt sätt.
Reglerna är orättvisa och uppmuntrar i vissa fall till mera
körning, vilket leder till onödiga miljöpåfrestningar. De bör
därför ändras så att faktiskt utnyttjande ligger till grund för
förmånsbeskattning och faktiska kostnader ligger till grund
för avdrag.
7.4 Slopade löneskatter och individuella socialavgifter
De skatter som tas ut på löntagarnas bruttolöner,
arbetsgivaravgifterna, uppgick till knappt fyra procent 1960
och till närmare 40 procent innevarande år. De har således
mer än tiodubblats under 30 år. I diagram 7 på föregående
sidavisas löneskatternas utveckling sedan 1950.u8o8Diagram 7 e
Av
diagrammet framgår den nästan explosionsartade
utvecklingen mellan 1970 och 1975. Höjningen av
arbetsgivaravgifterna till följd av Haga-uppgörelserna var
en viktig orsak till den kraftiga kostnadskris som drabbade
Sverige under den senare delen av 1970-talet.
Ursprungligen var arbetsgivaravgifterna ägnade att helt
eller delvis finansiera vissa socialförsäkringar som
exempelvis sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och
den 1958 beslutade allmänna tjänstepensioneringen. Sedan
dess har ytterligare arbetsgivaravgifter av vilka en del haft
ren skattekaraktär införts. Av tabell 2 nedan framgår de
lagstadgade arbetsgivaravgifterna 1990 och 1991.u9o9Tabell 2
Avgifter
p10Procentuellt uttag för avgiftsåret
1990
1991
Folkpensionsavgift
7,45
7,45
Sjukförsäkringsavgift
10,10
10,10
Barnomsorgsavgift
2,20
2,20
Vuxenutbildningsavgift
0,27
0,27
Arbetsmarknadsavgift
2,16
2,16
Arbetsskadeavgift
0,90
0,90
Lönegarantiavgift
0,20
0,20
Arbetarskyddsavgift
0,35
0,35
Delpensionsavgift
0,50
0,50
Tilläggspensionsavgift
13,001
13,001
Arbetsmiljöavgift2
1,50
Allmän löneavgift
0,34
0,343
Summa
38,97
37,47 1
Inkl 0,2 procentenheter till löntagarfonderna 2
Från och med den 1 september 1989 till och med
december 1990 3
Från och med den 1 januari till och med den 30
juni 1,64 procent
e
Vissa av avgifterna, som till exempel barnomsorgs- och
vuxenutbildningsavgiften, är otvetydigt rena skatter. De är
avsedda att finansiera offentlig verksamhet och har inget
som helst samband med förmåner för den som erlägger
avgiften (eller för den för vilkens räkning avgiften erläggs).
Eftersom alla är berättigade till folkpension, oavsett om
någon avgift betalats, kan även denna sägas vara av
skattekaraktär. ATP-avgiften är däremot för
avgiftsunderlag mellan 1 och 7,5 basbelopp, att betrakta
som en försäkringsavgift. För denna del av underlaget utgår
nämligen en förmån som relateras till avgiftens storlek.
Skillnaden mellan en skatt och en avgift är vad gäller det
ekonomiska beteendet stort. En ren skatt medför alla de
negativa verkningar av skatter som redovisats tidigare i
motionen. Det finns hos den enskilde skattebetalaren inget
personligt intresse av att erlägga skatten. Vad beträffar en
avgift som medför en förmån som är relaterad till avgiftens
storlek är självfallet intresset större att verkligen betala
avgiften. Den leder således inte till samma negativa
verkningar som rena skatter eller avgifter av skattekaraktär.
I samband med skatteomläggningen beräknades den så
kallade skattedelen av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna
uppgå till 22,2 procent. Riksdagsmajoriteten beslöt att
införa en särskild löneskatt på sådana inkomster som inte
berättigade till förmåner och därför inte dittills belastats
med avgifter. De skulle beläggas med en särskild löneskatt
på 22,2 procent. Den skall således tas ut på inkomster för
pensionärer över 65 års ålder och vid så kallad passiv
näringsverksamhet. Den skall dessutom belasta
arbetsgivarens premiebetalningar för
avtalspensionsförsäkringar. Genom att den särskilda
löneskatten införs försämras förmånsanknytningen i
socialförsäkringssystemet ytterligare. Den bör därför
successivt slopas.
Enligt vår mening måste en reformering av
skattesystemet i samband med att skattetrycket sänks
innebära en förändring i rakt motsatt riktning. De egentliga
socialförsäkringsavgifterna ATP och
sjukförsäkringsavgifterna, bör så långt möjligt
förmånsrelateras. Av kvarstående avgifter,
folkpensionsavgifter på 7,45 procent och ett flertal mindre
avgifter på sammanlagt 6,92 procentenheter, bör de senare
avskaffas snarast.
Bortfallet av skatteintäkter för denna åtgärd blir --
netto -- cirka 30 miljarder kronor.
Det bör övervägas att, samtidigt som bruttolönen för en
löntagare höjs med motsvarande belopp, överföra
betalningsansvaret för de tre återstående avgifterna till de
enskilda löntagarna (med avdragsrätt). Därigenom
försvinner det direkta samband mellan förändringar av
avgiftsuttaget och löneförhandlingarna som i vart fall gjorts
gällande tidigare. Därmed bör de framtida
avtalsförhandlingarna underlättas.
7.5 Lägre skatt på sparande
Som framgår av bytesbalansens negativa utveckling är
det totala sparandet i Sverige alltför lågt.
Hushållssparandets utveckling har varit mycket oroande.
Efter ett hushållssparande på den i och för sig låga nivån
cirka 4 procent av den disponibla inkomsten under 1970-
talet har sparkvoten sjunkit kraftigt sedan 1980. 1986 blev
den till och med negativ och har så förblivit under resten av
1980-talet. Nu sker en viss uppgång men till en fortfarande
alltför låg nivå. Utvecklingen framgår av diagram
8.u10o10Diagram 8 e
För
att hushållssparandet skall kunna öka krävs dels att
utrymmet för sparande ökar genom sänkta skatter, dels att
motiven för sparande upplevs tillräckligt meningsfulla. Som
tidigare utvecklats krävs därför en sänkning av det totala
skattetrycket i syfte att skapa utrymme för ökat
hushållssparande. Till detta kommer att den ekonomiska
politiken måste utformas så att viljan och intresset för att
spara ökar. De sänkta marginalskatterna har härvidlag stor
betydelse.
Det gäller emellertid att också förbättra hushållens
incitament att spara. För de flesta torde de viktigaste
kvarvarande sparmotiven vara inför ålderdomen och till och
i en egen bostad. Det är mot den bakgrunden allvarligt att
en väsentlig del av finansieringen av
marginalskattesänkningarna skedde genom kraftigt höjd
bostadsbeskattning och en ny permanent beskattning av
pensionssparandet. På bägge dessa områden krävs
lindrigare beskattning.
7.5.1 Ny syn på bostadsbeskattningen
Beskattningen av bostäder generellt och av ägda
bostäder i synnerhet har skärpts väsentligt från och med
1991 genom främst den kraftigt höjda fastighetsskatten. Det
finns ingen principiell anledning att beskatta en fastighets
förmögenhetsvärde på något annat sätt än annan
förmögenhet. Det saknas skäl såväl för en separat
fastighetsskatt utöver förmögenhetsskatten som för en
lindrigare beskattning än för annan förmögenhet. Å andra
sidan finns det skäl för statsmakterna att stimulera
långsiktigt bundet sparande i en egen bostad.
Beskattningen skall inte utformas efter vem som äger en
fastighet. Oavsett om en enskild person eller någon form av
företag eller förening är ägare bör beskattningen var
neutral.
Det saknas bärande motiv för att beskatta boendet i sig.
Denna principiella uppfattning framstår som än klarare när
man, som i vårt land, tvingas motivera utökade
boendesuventioner med hänvisning till den höga
boendebeskattningen. Av statfinansiella skäl är det inte
möjligt att omedelbart avskaffa all fastighetsskatt.
Färdriktningen måste emellertid vara klar och entydig. Den
bör successivt avskaffas. Skattebortfallet blir totalt 8,6
miljarder kronor.
Underlaget för uttag av fastighetsskatt bör, i avvaktan på
att den avskaffas, reformeras. De nuvarande
fastighetstaxeringsvärdena avspeglar en regional obalans på
bostadsmarknaden. Som underlag för
fastighetsbeskattningen leder detta till orimligt hög
beskattning i främst attraktiva fritidsområden och
expansiva storstadsområden. Vi har tidigare lagt fram
förslag om frysning av skatteuttaget under föregående
kalenderår. Detta förslag har inte fått stöd av övriga partier
i riksdagen. Vi har vidare föreslagit att
taxeringsvärdeshöjningar överstigande 50 procent inte
skulle få läggas till grund för uttag av fastighetsskatt. Vi
vidhåller detta förslag.
Den kraftigt skärpta realisationsvinstbeskattningen av
bostäder måste också lindras och närmas till vad som gäller
i flertalet övriga länder. Det innebär att formerna för en
tidsbegränsad realisationsvinstbeskattning av bostäder (och
andra förmögenhetstillgångar) bör utredas skyndsamt. I
avvaktan på detta bör realisationsvinstbeskattningen
justeras så att anskaffningsvärdena indexuppräknas vid
beräkning av reavinsten och rätt till uppskov återinförs och
vidgas till att gälla även för bostadsrätt.
7.5.2 Slopad pensionsskatt
Skatteomläggningen innebär att från och med 1991 läggs
en avkastningsskatt på allt pensionssparande. Till detta
kommer att den särskilda löneskatten är avsedd belasta
också de pensionsförsäkringspremier företagen betalar eller
andra avsättningar de gör för sina anställdas pensionering.
De införda skatterna kommer att innebära försämringar
för nuvarande och blivande pensionstagare. Genom
avkastningsskatten minskar framtida pensionsutbetalningar
eller också måste premierna öka för bibehållen
pensionsutbetalning. Kostnaderna för den särskilda
premieskatten för arbetsgivare kommer också att få betalas
av löntagarna. Detta framgår av propositionen om
reformerad inkomstbeskattning som säger:
Beskattningen av pensionsfonder bör beräknas ge en
över tiden sjunkande budgeteffekt då skatteuttaget i
fonderna leder till en allt större reduktion av underlaget för
inkomstskatt som en följd av övervältring i form av i första
hand lägre löner.
Avkastningsskatten på pensionssparandet bör slopas
successivt.
7.6 Beskattning av kapitalavkastning och
kapitaltillgångar
Beskattningen av kapital är extremt hög i Sverige
jämfört med andra länder i den industrialiserade världen.
Det gäller såväl beskattning av kapitalinkomster och
kapitalvinster som förmögenhetsbeskattningen och de
transaktionsskatter som införts på senare år. Självfallet
leder den höga beskattningen av kapital till lägre
kapitalbildning genom bristande sparande och låg
riskbenägenhet. En starkt bidragande orsak till den
negativa investeringsutvecklingen för Sverige jämfört med
övriga Europa är den höga beskattningen.
I syfte att vända den negativa investeringsströmmen,
öka sparande och kapitalbildning måste den svenska
beskattningen av kapital reformeras. Med tanke på
kapitalets lättrörlighet är det nödvändigt att successivt
genomföra en anpassning till i första hand de regler som
gäller för övriga Europa.
7.6.1 Reformerad kapitalinkomstbeskattning
Sedan den första januari innevarande år beskattas
kapitalinkomst och kapitalavkastning i ett särskilt
inkomstslag skilt från inkomst av förvärvsarbete och
näringsverksamhet. Beskattningen är helt nominell och
proportionell. Skattesatsen är 30 procent. Underskott i
inkomstslaget berättigar till en skattereduktion på 30
procent mot den skatt som skall erläggas för
förvärvsinkomster.
Med ett renodlat teoretiskt perspektiv skulle den ideala
beskattningen av kapitalinkomster vara real. Den del av
avkastningen som endast är ersättning för att inflationen
urholkat det ursprungliga kapitalbeloppet bör inte
beskattas. Det finns emellertid flera motiv för att inte införa
reala moment i beskattningen. Dels kompliceras
skattesystemet, dels leder alltför många inslag av indexering
till bristande intresse för inflationsbekämpning.
Den skattesats på 30 procent som gäller i nuvarande
nominella system förutsätter emellertid en låg
inflationstakt. Vid dagens inflationstakt är en skattesats på
30 procent alltför hög. Vad beträffar
kapitalvinstbeskattningen är skattesatsen, oavsett
inflationens storlek, alltför hög. Skattesatsen för
kapitalinkomster bör justeras ned kraftigt om inte den
ekonomiska politiken utformas så att den leder till
väsentligt lägre inflation.
I det nya regelsystemet finns inslag som omedelbart
måste justeras. Ett sådant är att underskott som
uppkommer till följd av att ränteutgifterna överstiger
ränteinkomster med mer än 100 000 kronor bara medför
avdragsrätt till 70 procent. En rätt att i vart fall kvitta
realisationsförluster fullt ut mot realisationsvinster måste
införas. Förslag om detta återfinns i vår partimotion om
finansiella marknader.
7.6.2 Europaanpassad kapitalvinstbeskattning
Särskilt beskattningen av kapitalvinster är extremt hög i
Sverige. Detta påverkar självfallet tillgången till riskvilligt
kapital för investeringar i såväl etablerade som nya
verksamheter. Kapitalvinster beskattas från årsskiftet
nominellt, med samma skattesats som gäller för
kapitalinkomster. Motiveringen för detta är den felaktiga
ståndpunkten att kapitalvinster är jämställda med
kapitalinkomster. Medan kapitalinkomster uppkommer
under (vanligen) begränsat risktagande och normalt med
utbetalning av avkastningen årligen, uppkommer
kapitalvinster regelmässigt under risk och över en längre
tidsperiod.
Det är bland annat dessa förhållanden som har medfört
att beskattningen av kapitalvinster i flertalet andra länder
är låg samtidigt som den helt upphör efter en begränsad
tidsperiod på några månader eller på något år. I Danmark
och Norge uppkommer skattefrihet efter ett innehav på tre
år, i Tyskland är tidsgränsen sex månader och i länder som
Holland och Belgien beskattas realisationsvinster
överhuvud taget inte.
Det är nödvändigt för Sverige att genomföra en
någorlunda god anpassning till övriga Europa i detta
avseende. En första åtgärd som bör genomföras omedelbart
är att endera genomföra en indexering av
anskaffningsvärdena för såväl aktier som fastigheter
kombinerat eller en motsvarande sänkning av den
nominella skattesatsen till högst 15 procentenheter. I bägge
fallen bör schablonregler som alternativ till de faktiska
anskaffningsvärdena införas. I ett andra steg bör det
övervägas om inte Sverige också skall införa skattefrihet
efter en viss innehavstid.
7.6.3 Slopad dubbelbeskattning
I den nya bolagsbeskattningen bibehålls
dubbelbeskattningen av aktieutdelningar. Det finns enligt
vår mening inga sakliga motiv för att beskatta just
inkomster som uppstår i ett aktiebolag dubbelt. Det har
dessutom allvarliga negativa verkningar genom de
inlåsningseffekter som uppstår och genom att det för
bolagen blir mindre kostsamt att skaffa nytt kapital genom
lån än genom ökning av det egna kapitalet. Detta minskar
soliditeten.
Det är mot denna bakgrund som den riksdagsmajoritet
som beslöt att i princip bibehålla dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar också bibehöll de Anellavdrag som
innebär att utdelningar på nyemitterat kapital under vissa
förutsättningar undantas från dubbelbeskattning. De
generella problem vi tidigare redovisat gäller emellertid
även tidigare emitterat kapital.
Dubbelbeskattningen vid aktieutdelningar bör således
slopas successivt. Den teknik som bör väljas är den som
kommer att gälla eller redan gäller i flertalet europeiska
länder. Den erlagda bolagsskatten får räknas av vid
beskattningen av utdelningen hos aktieägaren. Slopandet
av dubbelbeskattningen bör genomföras successivt.
7.6.4 Successivt slopad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten motiveras oftast med att
förmögenhetstillgångar kan anses ha en särskilt hög
skattekraft. Några sakliga skäl för denna uppfattning finns
emellertid inte. Ofta uppkommer förmögenhetstillgångar
genom sparade förvärvsinkomster som således redan
beskattats en gång. Visserligen beräknas
förmögenhetsskatten som en andel av tillgångens värde,
men den kan i realiteten betecknas som en extra skatt på
avkastningen.
Den svenska förmögenhetsskatten är i förhållande till
andra länder extremt hög. Tillsammans med den höga
kapitalinkomstoch kapitalvinstbeskattningen leder
förmögenhetsskatten till alltför lågt enskilt sparande och
därmed alltför låg kapitalbildning. Särskilt beskattningen av
tillgångar som lagts ner i företag av olika slag, så kallat
arbetande kapital, ger kraftigt negativa effekter för Sveriges
ekonomi.
Finansdepartementet har i en promemoria (Ds 1990:91),
som för närvarande remissbehandlas, lagt fram förslag om
reformerad förmögenhetsbeskattning. Utgångspunkten är i
stort sett oförändrade intäkter. Principerna bakom de olika
förslag som redovisas är breddat underlag genom bland
annat slopade reduktionsregler och sänkt skattesats.
De nuvarande reglerna, som innebär att
skatteunderlaget för arbetande kapital i rörelser och
jordbruk reduceras till 30 procent, har införts därför att fullt
uttag av förmögenhetsskatt inte skulle kunna bäras av
flertalet företag. Finansdepartementets olika förslag
innebär att skatten, inom ramen för ett oförändrat
förmögenhetsskatteuttag, skärps för direkt produktivt
kapital och sänks för övriga tillgångar. Detta är
uppenbarligen en felaktig politik. Förslagen måste därför
avvisas.
Det leder emellertid till snedvridningar, som bland annat
påverkar prisutvecklingen för olika tillgångar, att ha olika
underlag för beskattning av olika förmögenhetstillgångar.
Enklast löses detta problem genom att
förmögenhetsskatten helt slopas. Det får ske successivt
under en tidsperiod på fyra år. Risken för snedvridningar
under denna period med fortsatt olika beskattningsunderlag
blir väsentligt mindre eftersom det blir känt att
förmögenhetsbeskattningen kommer att slopas helt inom
några år.
7.7 Europaanpassad mervärdeskatt
Mervärdeskatten i Sverige uppgår 1991 till 25 procent
räknat som pålägg på varans pris före moms. Under en del
av 1990 och hela innevarande år är mervärdeskattesatsen
förhöjd med 1,54 procent genom en uppgörelse i riksdagen
mellan folkpartiet och socialdemokraterna.
1991 års skatteomläggning finansierades till stor del
genom en breddning av uttaget av mervärdeskatt så att den
också kom att gälla för flertalet tjänster. De tidigare
gällande reduceringsreglerna för hotell- och
serveringstjänster och för byggande togs bort.
Jämfört med övriga länder har Sverige världens högsta
mervärdeskatt. Det finns visserligen länder med högre
skattesatser, men det är i så fall i ett differentierat system
där vissa varor och tjänster är helt undantagna från moms
eller denna tas ut med en betydligt lägre skattesats.
Det kommer att bli nödvändigt för Sverige att
genomföra en långtgående harmonisering av
mervärdeskattereglerna med vad som kommer att gälla för
EG-länderna. EG-kommissionen har tidigare redovisat två
''band'' inom vilka mervärdeskattesatserna för olika typer
av varor och tjänster bör ligga. Det ena bandet är 14 till 20
procent medan det andra, som är tänkt att omfatta vissa
varor och tjänster som i dag beskattas lägre, ligger på 4 till
9 procent. Några formella krav på anpassade
mervärdeskattesatser kommer sannolikt inte att ställas på
medlemsländerna i EG och de länder som avser ansöka om
medlemskap. Till följd av det fria varu- och tjänsteflödet
över gränserna krävs emellertid att
mervärdeskattesatserna, särskilt mellan grannländer, får
någorlunda lika nivå.
Inför deltagandet i den inre marknaden från den 1
januari 1993 måste Sveriges mervärdeskatteuttag anpassas
nedåt. Enligt vår mening bör målet vara att under första
hälften av 1990-talet nå ned till en generell
mervärdeskattesats på 18 procent, räknat som pålägg.
Skattebortfallet -- netto -- kan beräknas till cirka 25
miljarder kronor.
Sänkningen från en mervärdeskattesats 1991 på 25
procent till en på 18 procent bör också ses som ett inslag i
en politik som syftar till väsentligt lägre inflationstakt.
Resultatet av en successiv momssänkning blir att KPI
(konsumentprisindex) sänks.
Den breddning av mervärdeskattebasen som
genomfördes som finansiering av skatteomläggningen
innebar främst att flera tjänster som tidigare varit momsfria
nu blev belagda med skatt. Med tanke på den höga
skattesatsen försämras därigenom villkoren för
tjänstesektorn. Tjänsteföretagens produktion kan ofta
ersättas med egna insatser från konsumenterna genom
successivt sänkt uttag.
7.8 Företagsbeskattning för tillväxt
Den genomförda omläggningen av bolagsbeskattningen
bygger på principer som förordades i moderata
partimotioner i mitten av 1980-talet. Omläggningen
kommer att ha stor betydelse för näringslivets framtida
expansion. Vissa förändringar, främst i enlighet med det
ursprungliga förslaget från företagsskatteutredningen, bör
emellertid vidtas. Rätt till nuvärdeavskrivning och
avsättning till periodiseringsfonder bör således införas. Som
utvecklas i följande avsnitt bör dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar successivt slopas.
Reglerna för mindre och medelstora företag, inte minst
för egenföretagare, bör förändras så att nyföretagande och
expansion stimuleras. Skatten på arbetande kapital bör,
som utvecklas i följande avsnitt, slopas, spärreglerna för
fåmansföretagare omprövas, rätten till resultatutjämning
och konsolideringsmöjligheterna förbättras för
egenföretagarna. Rätten till kvittning av underskott i en
förvärvskälla mot inkomst av tjänst eller överskott i annan
förvärvskälla bör återinföras. Samtidigt bör vissa
restriktioner beträffande vilka kostnader som får leda till
kvittningsbara underskott införas.
7.9 Slopa transaktionsskatterna
Den 1 januari 1984 infördes en omsättningsskatt på en
procent på handel med aktier i Sverige. Skatten
fördubblades två och ett halvt år senare. Skatten har
sedermera utvidgats till att gälla också fondhandelns egna
lagertransaktioner. Skatten kom också att omfatta
penningmarknaden.
Effekterna av skatten blev de som kunde förväntas.
Penningmarknaden punkterades och aktiemarknaden kom
att fungera mycket dåligt med låg omsättning och en
utflyttning av handeln med svenska aktier till utlandet som
följd. Detta har i sin tur lett till negativa statsfinansiella
konsekvenser. Enligt statsrådet Odd Engström kan statens
förluster uppskattas till några hundra miljoner kronor.
Aktiemarknadens likviditet har försämrats kraftigt vilket
medför att många mindre företags aktier ställts utanför
aktiemarknaden. Kapitalförsörjningen blir självfallet inte
tillfredsställande.
Regeringen lade mot denna bakgrund fram förslag om
att avskaffa skatten på penningmarknaden och att halvera
den för andra värdepapper, vilket också har genomförts.
Detta är emellertid inte tillräckligt. Omsättningsskatten bör
slopas från den 1/4 1991.
7.10 Energiskatter och miljöavgifter
Den reformering av energibeskattningen som till en del
inleddes i samband med skatteomläggningen bör fullföljas.
En sådan förändring får emellertid inte innebära höjt totalt
skatteuttag. Inom ramen för nuvarande uttag bör
återstående punktskatter på energiområdet ersättas med en
högre koldioxidskatt. Genom den miljörelatering
skatteuttaget på energisektorn därmed får blir det
lönsammare att producera energi i sådana former som inte
leder till för miljön negativa utsläpp av koldioxid.
De rena miljöavgifter som i övrigt har eller kommer att
införas måste utformas på ett väsentligt annorlunda sätt.
Syftet får inte vara att finansiera offentlig verksamhet.
Förutsättningen för att det skall vara fråga om ren avgift är
att de medel som kommer in återgår till den verksamhet
som belastas eller till åtgärder som syftar till att undanröja
uppkomna miljöeffekter. Ett exempel är att svavelavgiften
bör användas för att finansiera bland annat
skogsmarkskalkning. Det är viktigt att vid införandet av
miljöavgifter komma ihåg att Sverige är en öppen ekonomi
vars näringsliv har att konkurrera med andra länders.
Miljöavgifter bör således utformas så att konkurrenskraften
inte försämras.
Som tidigare nämnts bör alla punktskatter utom på den
på bensin slopas vid införandet av koldioxidskatt.
Bensinskatten bör emellertid också reduceras så att det
svenska bensinpriset på sikt kommer i nivå med övriga
Europas. I syfte att minska miljöbelastningen bör
skillnaden i skatteuttag mellan blyad och oblyad bensin öka.
Som ett första steg bör skatten på oblyad bensin sänkas
med 50 öre från den 1 januari 1992. Genom sänkningen
kommer relationen mellan blyad och oblyad bensin att
förändras så det blir än mer lönsamt att välja det
miljövänligare alternativet. Samtidigt minskar
bilkostnaderna.
8. Skatteförslag för 1992
I det följande redovisas våra konkreta skatteförslag för
beskattningsåret 1992. De har utformats så att de blir steg
på vägen mot de skattepolitiska mål som ovan redovisats för
de olika skatteformerna. Förslagen har utformats med
utgångspunkt i de krav en harmonisering med övriga
Europa ställer på Sverige.
Sammantaget innebär våra förslag en sänkning av
skattekvoten 1992 med cirka 2,2 procentenheter. Av detta
motsvarar en procentenhet avvecklingen under 1992 av de
medel som togs ut genom den tillfälliga arbetsmiljöavgiften.
Räknat per hushåll i genomsnitt uppgår skattesänkningen
1992 till ungefär 7 200 kronor.
8.1 Reserv för skattesänkningar
I det följande föreslås ett antal skattesänkningar från den
1 januari 1992 (i vissa fall föreslås ett tidigare
ikraftträdande). Utöver dessa återstår ett
skattesänkningsutrymme på 7 miljarder kr. Med tanke på
den stora osäkerhet som finns i fråga om den ekonomiska
utvecklingen har vi valt att nu reservera detta utrymme i en
särskild budgetpost (''Avsett för skattesänkningar'') för att
återkomma med förslag, som bättre kan anpassas till det
ekonomiska läget. Det utrymme som reserveras skulle
exempelvis motsvara en momssänkning med 1,5
procentenheter eller en sänkning av löneskatterna med 1,5
procentenheter.
8.2 Sänkta arbetsgivaravgifter
I andra parti- och kommittémotioner läggs förslag som
innebär att arbetsgivaravgifterna sänks med 2,09
procentenheter 1992. Av detta är 1,5 procentenheter en
tillfällig sänkning i syfte att återbetala merparten av de
medel som influtit till följd av den ''arbetsmiljöavgift'', som
togs ut under 1990 och en del av 1989. Ambitionen är att
skapa sådant utrymme för skattesänkningar 1993 att denna
sänkning blir permanent.
Till detta kommer en permanent sänkning av
arbetsgivaravgifterna med 2,5--3,0 procentenheter till följd
av att en arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen.
Sammantaget sänks således arbetsgivaravgifterna
genom våra förslag med minst 4,5 procentenheter 1992.
Förutom detta bör den särskilda löneskatten för
pensionärers förvärvsinkomster slopas den 1/1 1992.
Skattebortfallet kan beräknas till 0,5 miljarder kronor.
8.3 Sänkt fastighetsskatt
Vi föreslår att den statliga fastighetsskatten minskas med
en tredjedel den 1 januari 1992. Till detta kommer att
realisationsvinstbeskattningen av bostäder måste lindras i
syfte att öka rörligheten på bostadsmarknaden. Med verkan
från den 1 januari 1991 bör därför uppskovsreglerna
återinföras och vidgas till att gälla även för bostadsrätter.
Vid beräkning av realisationsvinstens storlek skall
anskaffningsvärdet indexuppräknas och de gällande
takreglerna reduceras i motsvarande mån. Underlaget för
fastighetsskatt bör dessutom förändras så att
taxeringsvärdeshöjningar 1990 utöver 50 procent inte utgör
sådant underlag. Skattebortfallet blir sammanlagt cirka 4,4
miljarder kronor.
8.4 Sänkt skatt på pensionssparande
Den permanenta pensionsskatten bör successivt slopas.
Från den 1 januari 1992 bör den särskilda
avkastningsskatten för pensionsfonder sänkas med en
tredjedel. Den särskilda löneskatten som är avsedd att
belasta arbets- och företagarinkomster för pensionärer över
65 års ålder bör också slopas med verkan från den 1 januari
1992. Sammantaget blir skattebortfallet cirka 2,2 miljarder
kronor.
I syfte att från miljösynpunkt få en bättre relation på
priset mellan blyad och oblyad bensin och för att minska de
kraftigt höjda kostnaderna för hushåll som är starkt
beroende av bilen för sina transporter bör skatten på oblyad
bensin sänkas med 50 öre från den 1 januari 1992.
Skattebortfallet kan beräknas till cirka 1,2 miljarder kronor.
8.5 Sänkt moms
För att Sverige skall kunna delta i den gränslösa
marknad som öppnas i Europa den 1 januari 1993 måste
mervärdesskatteuttaget sänkas till en nivå som motsvarar
övriga Europa. Räknat som pålägg utgår mervärdeskatt
under 1991 med 25 procent. 1,54 procentenheter är en
tillfällig höjning som upphör med utgången av innevarande
år. Enligt vår mening har konjunkturutsikterna, som
egentligen aldrig motiverade höjningen, nu förändrats så
markant sedan beslutet om att höja mervärdeskatten togs
att den tillfälliga höjningen bör slopas redan den 1 juli 1991.
Skattebortfallet för budgetåret 1991/92 kan beräknas till
cirka 3,5 miljarder kronor.
Genom sänkt momsuttag lindras de negativa effekter
som den breddade basen för uttaget leder till bland annat
för tjänstesektorn. I två avseenden finns det emellertid skäl
att nu göra förändringar.
De slopade reduceringsreglerna för hotell- och
serveringstjänster har lett till försämringar av bytesbalansen
genom att svenskar i flera fall valt att förlägga sin semester
utomlands och utlänningar i mindre utsträckning än vad
som annars skulle varit fallet valt att förlägga sin semester
till Sverige. Sannolikt har bytesbalansens försämring varit
större än de skatteintäkter som uppkommit till följd av de
slopade reduceringsreglerna. Den utveckling som redovisas
av branschen visar också på kraftiga försämringar vilket
också minskat skatteintäkterna. Mellan 1989 och 1990
försämrades ''turistbalansen'' med sex miljarder kronor.
Branschens omsättning minskade med 4,3 miljarder kronor
vilket medför minskade skatteintäkter på cirka 2,4
miljarder kronor.
Det skattebortfall som skulle uppkomma om
reduceringsreglerna återinförs blir synnerligen marginellt
och kan beräknas till cirka 0,1 miljarder kronor.
Återgången till de gamla reglerna bör ske så snart som
möjligt för att bryta den negativa utvecklingen på
turistområdet. Ikraftträdandet bör sättas till den 1 maj
1991.
Den införda mervärdebeskattningen av inrikes
persontransporter medför orimliga konsekvenser. Ett
exempel är att det har blivit billigare att köpa biljett till
Helsingör för en resa Stockholm--Helsingborg. Effekterna
av momsbeläggningen bör enligt vår mening snarast
utvärderas. I avvaktan på detta bör skatten på
persontransporter sänkas till samma uttagsnivå -- 60
procent -- som bör gälla för hotell- och serveringstjänster.
Skattebortfallet kan beräknas till cirka 0,8 miljarder kronor.
8.6 Lägre skatt för investeringar med mera
En viktigt förutsättning för ökade investeringar i Sverige
och en tillfredsställande kapitalförsörjning är en
harmonisering av de svenska kapitalskattereglerna med vad
som gäller i övriga Europa. Från den 1 januari 1992 bör
kapitalvinstbeskattningen för aktier och motsvarande
värdepapper sänkas genom att anskaffningsvärdena
indexuppräknas vid beräkning av skattepliktig reavinst.
Alternativt kan en sänkning av skattesatsen på en nominellt
beräknad reavinst till 15 procent övervägas.
Schablonreglerna för beräkning av anskaffningsvärdet
måste förbättras. Den statliga förmögenhetsskatten bör
reduceras med en fjärdedel den 1 januari 1992. En del av
sänkningen skall vara att skatten på arbetande kapital
slopas helt, liksom sambeskattningen. Omsättningsskatten
på aktiemarknaden bör också slopas i sin helhet från den 1
januari 1992.
8.7 Slopad dubbelbeskattning med mera
Ett första steg i slopandet av dubbelbeskattningen för
aktieutdelningar, inom ramen för ett skattebortfall på cirka
0,5 miljarder, bör tas den 1 januari 1992. Rätten till
kvittning av underskott i näringsverksamhet mot överskott
i andra förvärvskällor i samma inkomstslag eller mot
inkomst av tjänst bör återinföras. Vissa justeringar i tidigare
gällande regler kan övervägas i syfte att endast verkliga
rörelseunderskott skall få grunda rätt till kvittning. Den nu
införda ränteavdragsbegränsningen till 70 procent vid
ränteutgifter som netto överstiger 100 000 kronor slopas per
den 1 januari 1992.
8.8 Grundavdrag för barn
I ett första steg införs 1992 ett grundavdrag för barn vid
den kommunala beskattningen på 3 500 kronor per barn.
Avdraget ersätter den föreslagna bidragshöjningen. För den
som inte kan utnyttja grundavdraget -- helt eller delvis --
utgår motsvarande belopp efter skatt som bidrag. De
aviserade höjningarna av flerbarnstilläggen ersättes av
motsvarande förhöjda grundavdrag för barn.
Dessa förslag leder till ett skattebortfall på sammanlagt
cirka 2,2 miljarder kronor.
8.9 Slopad skattereduktion för fackföreningsavgift 1983
infördes en rätt till skattereduktion för
fackföreningsavgift. Det huvudsakliga skälet var att skapa
skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivares och
löntagares kostnader för respektive fackliga
organisationsverksamhet.
Det har rått bred enighet i riksdagen om att en
skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivare och
arbetstagare skall införas. Inkomstskatteutredningen
utarbetade ett förslag som innebar att skattereduktionen för
fackföreningsavgifter slopades samtidigt som avdragsrätten
för den del av arbetsgivarens avgift som motsvarar
organisationskostnader tas bort.
Enligt vår mening bör inkomstskatteutredningens, av
majoriteten förkastade, förslag genomföras från den 1
januari 1992. Det medför att skatteintäkterna ökar med
cirka 1,7 miljarder kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett successivt sänkt skattetryck,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov och former för
finansiering av de planmässiga sänkningarna av
skattetrycket,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om successivt sänkta
arbetsgivaravgifter,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökad förmånsrelatering av
socialförsäkringsavgifterna,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattningen av sparande,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
avkastningsskatt för pensionssparande i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningar för kommunala
skattesänkningar,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
grundavdrag för barn i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om justeringar av det statliga
inkomstskatteuttaget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambandet mellan skattesatsen
för kapitalinkomster och inflationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en successiv sänkning av
mervärdeskatteuttaget,
10. att riksdagen beslutar avskaffa den tillfälliga
höjningen av mervärdeskatten från den 1 juni 1991,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
nuvärdeavskrivning och rätt till avsättning till
periodiseringsfonder i enlighet med vad som i motionen
anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt i motionen anförts om företagsbeskattningen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
omläggning av energibeskattning i enlighet med vad som
anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av miljöavgifter,
15. att riksdagen beslutar sänka skatten på oblyad bensin
med 50 öre från den 1 januari 1992,
16. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
Skattesänkningsreserv (nytt anslag) anvisar 7 000 000 000
kr.,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
reducerat uttag av mervärdeskatt på inrikes
persontransporter i enlighet med vad som anförts i
motionen,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
återinförande av uppskovsreglerna vid reavinstbeskattning
i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
innebär att taxeringsvärdehöjningar vid 1990 års
fastighetstaxering överstigande 50 % inte leder till uttag av
fastighetsskatt,
20. att riksdagen beslutar slopa den särskilda löneskatten
för förvärvsinkomster för pensionärer med verkan från den
1 januari 1992,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
skattereduktion för fackföreningsavgift m.m. i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1991
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Sonja Rembo (m)