Skogsvårdsavgiftens syfte har varit att finansiera bidrag
som stimulerar skogsskötsel. Ett direkt samband mellan
avgiftsuttag och användningen av avgiftsmedlen finns inte
längre. En mycket ringa del av skogsvårdsavgiften går idag
tillbaka till skogsägarna för skogsvårdande åtgärder. I södra
Sverige återförs mindre än 10 procent av skogsvårdsavgiften
till skogsnäringen. Allt större andel av skogsvårdsavgiften
går nu till myndighetsuppgifter och även till statskassan.
Skogsvårdsavgiften har blivit en direkt skatt, som läggs
särskilt på skogsnäringen. En sådan särbeskattning saknar
motsvarighet i andra näringar och upplevs av skogsnäringen
som en direkt straffskatt.
Skogsvårdsavgiftens karaktär av särbeskattning har
skärpts genom att avgiftsprocenten successivt har höjts.
Avgiften har blivit uppemot 30 gånger dyrare på tio år. Det
finns exempel på enskilda skogsägare i Skåne, som fått
avgiften höjd från omkring 300 kr till 15 000
kr på mindre än tio år.
Skåne har de mest produktiva skogarna i landet och
därmed de högsta skogsvårdsavgifterna per ha. Den
skogsägare som sköter sin skog väl har små eller inga
möjligheter att få något bidrag för skötseln. Istället är det
idag så att ju bättre man sköter sin skog desto högre
taxeringsvärden blir det och därmed högre
skogsvårdsavgift. En del av avgiftsmedlen utgår till att i
efterhand reparera eftersatta åtgärder. På det sättet innebär
bidragssystemet en överföring av medel från skötsamma till
mindre skötsamma skogsägare. Avgiften har förlorat sitt
syfte och bör avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avskaffa skogsvårdsavgiften.
Stockholm den 25 januari 1991
Karl Erik Olsson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Ulla Tillander (c)
Håkan Hansson (c)