Riksdagen antog under våren 1990 ett nytt program med
mål och riktlinjer för regionalpolitiken. Beslutet innebar,
att man på företagsstödets område slopade lokaliseringslån,
investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt
utvecklingskapital. Det som återstår är lokaliserings- och
utvecklingsbidrag och sysselsättningsbidrag vid sidan av
sänkta arbetsgivaravgifter.
Det föreligger en bred och samstämd uppfattning om att
regionalpolitiskt stöd bör koncentreras till de geografiska
områden som bedöms ha de svåraste problemen.
Även om industrins lönsamhet och soliditet har
förbättrats under senare år generellt i Sverige, så finns det
en klar skillnad mellan de expansiva områdena i södra och
mellersta Sverige och norra Sverige. Företagen inom det
regionalpolitiska stödområdet har med sina långa avstånd
till sina marknader större kostnader och därmed sämre
marginaler att arbeta med. I den snabbt försämrade
internationella konjunkturen förstärkt av våra egna
inhemska balansproblem har lönsamheten hos företagen i
stödområdet sjunkit på grund av en allt hårdare
konkurrens. Förutsättningarna är idag helt annorlunda än
de som låg till grund för den regionalpolitik, som riksdagen
fastställde under våren 1990. Det finns därför anledning att
granska det regionalpolitiska stöd som står näringslivet till
buds och se om dessa tillgodoser företagens behov i den så
påtagligt förändrade ekonomiska situation, vi har idag och
uppenbarligen under några år framöver.
Det nya skattesystemet på företagsområdet har av
naturliga skäl med dess strävan att vidga skattebasen lett till
förskjutningar mellan olika komponenters värde i
balansräkningen för ett företag. Sänkningen av
bolagsskatten och slopandet av investeringsfonderna leder
sannolikt fram till ändrade principer när det gäller
företagens vinstdispositioner.
Avskrivningsreglerna för inventarier behålls
oförändrade i det nya skattesystemet. Investeringar i
inventarier behandlas förhållandevis generöst i förhållande
till investeringar i byggnader. Ett av de motiv som anförs
som försvar för detta är att värdenedgången hos inventarier
och maskiner på grund av en accelererad teknisk utveckling
har förkortat den ekonomiska livslängden och därmed ställt
större krav på större och snabbare nedskrivningar av dessa
tillgångar.
De skattemässiga avskrivningsreglerna för byggnader
och för den maskinella utrustning som ingår i själva
byggnaden har däremot legat i fas med den ekonomiska
värdeminskningen. Men det finns starka skäl, som talar för
att den tekniska utvecklingen och kraven på bättre miljö
och arbetsmiljö också gör industribyggnader fortare
obsoleta än tidigare och att detta rimligen borde leda till
mera generösa skattemässiga avskrivningsregler för
byggnader och att därför de skattemässiga avskrivningarna
borde vara större.
Till bilden hör också att vi idag har en lång rad
immateriella investeringar i form av FoU, marknadsföring,
utbildning m.m. som omedelbart kostnadsbokförs.
I Sveriges inland och speciellt då i de norra länen
föreligger i många avseenden helt andra förutsättningar, när
det gäller att driva företag. Det är därför som det också
finns regionalpolitiska stöd att tillgå. Byggnader, som
uppförs inom stödområdet för en viss industriell
verksamhet, har knappast något värde utöver det som
föreligger så länge som aktuell produktion bedrivs i
byggnaden. Det är vanligtvis svårt att finna alternativ
produktion om och när nuvarande tillverkning läggs ned.
Den skattemässiga avskrivningstakten är därför för långsam
för de företag som bedriver verksamhet inom stora delar av
stödområdet.
En snabbare avskrivning av byggnader och
markanläggningar kan således vara motiverad. Det finns
starka regionalpolitiska skäl, som talar för att de företag
som är verksamma inom stödområde l och 2 får avskriva så
mycket som är möjligt inom ramen för den vinst som
företagen redovisar. De för det norrländska inlandet så
värdefulla arbetsplatserna behöver då inte frånhända sig
medel i form av bolagsskatt. Lönsamhet och soliditet
förbättras och därmed möjligheten till överlevnad under
varierande konjunkturer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att frågan
om möjligheterna till en snabbare skattemässig avskrivning
av företagens tillgångar i form av byggnader,
markanläggningar, maskinell utrustning och inventarier blir
föremål för en regionalpolitisk utredning.
Stockholm den 25 januari 1991
Britta Bjelle (fp)
Ulla Orring (fp)