Folkpartiet liberalerna anser, att alla skall ha rätt till en
bra bostad till rimlig kostnad.
För att kunna uppnå det målet krävs att den boende dels
har råd att betala boendekostnaden, dels har råd att flytta
till en annan bostad om denna bättre skulle motsvara hans
behov.
Realisationsvinstbeskattningen av bostäder är ett av
skälen till att omflyttningen på bostadsmarknaden inte är så
hög som den skulle kunna vara.
Ur rent principiell synpunkt är det en något underlig
tanke att beskatta människor för att de måste byta bostad.
Knappast någon önskar flytta om det inte är nödvändigt.
Oftast är motivet att man behöver en större eller mindre
bostad.
Det ter sig därför märkligt, att man nu ytterligare har
skärpt beskattningen vid realisation av bostaden och
dessutom gjort reglerna synnerligen svåra att förstå.
Grunden för den nya reavinstbeskattningen för
bostadsrätter består också av ett felaktigt synsätt på
bostaden.
Reavinstbeskattningen av bostadsrätter infördes för
första gången 1982. Beräkningen av skatten var då
förhållandevis enkel. Skatten baserades på
realisationsvinsten i förhållande till innehavstiden. Denna
regel var gällande till utgången av 1990.
I samband med skattereformens ikraftträdande har nu
reglerna för reavinstbeskattningen ändrats totalt.
Fortfarande gäller att reavinsten är utgångspunkten.
Men därtill har kommit ett helt nytt och dessutom felaktigt
tänkande. Förutom reavinsten skall nu den skattskyldige ta
hänsyn till föreningens skulder. Bostadsrättshavaren skall
av dessa skulder ta sin andel och lägga till vinsten, varefter
skatt utgår på det sammanlagda beloppet.
Rent civilrättsligt sett är detta en omöjlig konstruktion.
En bostadsrättshavare har nyttjanderätt till sin lägenhet --
han äger den inte. Det är bostadsrättsföreningen som äger
fastigheten och det är föreningen som tar upp lån för
reparationer och andra åtgärder på fastigheten.
Det nya synsättet innebär att bostadsrättshavaren
beskattas för annans skulder.
Redan det faktum att skulder inte brukar beskattas,
tvärtom får man ju göra ett visst avdrag för räntan på lånet,
gör resonemanget orimligt. Att man sedan beskattas för
annans skuld är ett begrepp som tidigare inte har
förekommit. I det här fallet har bostadsrättshavaren ej
heller avdragsrätt för föreningens skuldräntor.
Den nya beskattningen kommer att försvåra
omflyttningen i samhället. Människor som har behov av en
annan bostad kommer inte att få tillgång till detta, eftersom
de inte har råd att flytta.
Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att införa en
skatt som motverkar omflyttning inom bostadsbeståndet.
Genom en minskad omflyttning tvingas många ställa sig i
olika bostadsköer, vilket innebär att kommunerna kan
komma att få planera för en nyproduktion av bostäder som
i efterhand till viss del kan visa sig ha varit onödig.
Statens inkomster från reavinstskatten är dessutom
små.
En jämförelse visar, att begreppet reavinstskatt på
bostäder är ett nästan okänt begrepp utomlands. Kan andra
länder klara sig utan en sådan skatt borde också Sverige
kunna det.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
grunderna för den nya beräkningen av
realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter.
Stockholm den 25 januari 1991
Barbro Sandberg (fp)