Bostadsbeskattningen måste liksom skattesystemet som
helhet uppfylla flera delvis svårförenliga krav.
Beskattningen bör bl.a. vara likformig vilket talar för att
beskattning bör ske av kapital som är nedlagt i bostäder,
liksom sker av annat kapital.
Det finns principiella skäl för att ha en
reavinstbeskattning som är real och där uppskov medges för
köp av ny bostad. En real beskattning blir dock
komplicerad, och det är inte rimligt att belasta människor
med latenta skatteskulder över långa perioder.
Vidare bör bostadsbeskattningen vara ordnad så, att
boendekostnaderna blir rimliga och att omflyttningen på
bostadsmarknaden inte försvåras.
Reavinstbeskattningen på bostäder måste alltså med
nödvändighet bli en kompromiss av motsägelsefulla krav.
De nya reavinstregler för bostadsrätter som gäller från 1991
innebär att skatten, i likhet med reavinstskatten på småhus,
är 30 %
av reavinsten. Reavinstskatten är maximerad till 9 %
av försäljningssumman. Bostadsrättsföreningens
nettoskuld behandlas på samma sätt som ett lån som följer
med en villafastighet vid ägarbyte, d.v.s. den anses ingå som
en del av den totala köpeskillingen.
Folkpartiet liberalerna accepterade den nya
reavinstbeskattningen på bostäder som en del av
skattereformen. Detta trots att den ibland kan ge upphov
till mindre önskvärda effekter. Nya problem med
beskattningen har därefter tillkommit på grund av det nya
bostadsfinansieringssystemet som genomförts efter beslut
av socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Räntelånen innebär att fastigheternas nominella
värdetillväxt tas i anspråk för löpande ränteutgifter. En
bostadsrättsinnehavare vars lägenhets värde stiger i takt
med ränteskuldens ökning blir beskattad för vinst trots att
hela försäljningsintäkten behövs för att täcka
räntelåneskulden. Det är uppenbart orimligt att kombinera
en nominell reavinstbeskattning med en real
bostadsfinansieringsform. Riksdagen har därför av
regeringen begärt förslag till hur detta problem kan lösas.
Folkpartiet liberalerna anser att beslutet om ny
bostadsfinansiering bör rivas upp, varvid just detta problem
skulle bortfalla. Men om riksdagsmajoriteten inte skulle
medge detta, kvarstår riksdagens nämnda krav på översyn
av reavinstreglerna.
En mindre önskvärd effekt av de nuvarande reglerna är
att människors legitima behov att byta bostad i vissa fall
motverkas. Ett exempel på detta är att en person som vill
flytta från en bostadsrättslägenhet till en annan likvärdig
under vissa omständigheter kommer att få betala
reavinstskatt även då detta förefaller mindre befogat.
Det kan t.ex. röra sig om en person som vill flytta från
en lägenhet i en fastighet utan hiss till en fastighet med hiss,
eller till en lägenhet på nedre botten, därför att trapporna
är alltför besvärande. Även i det fall lägenheterna i övrigt är
likvärdiga, kan med dagens regler en realisationsvinstskatt
krävas som försvårar eller t.o.m. förhindrar flyttningen.
Liknande effekter kan uppstå när någon tvingas byta bostad
utan att ha valt det -- t.ex. vid skilsmässa, olycka eller
dödsfall.
En näraliggande fråga, nämligen angående
taxeringsvärden på bostadsrättslägenheter, är för
närvarande under utredning. Eventuella förändringar i
reavinstreglerna måste samordnas med de förslag denna
utredning kan komma att lägga fram.
Det är vidare angeläget att effekterna av eventuella
förslag sätts in i sitt samhällsekonomiska perspektiv.
Slutligen vill vi framhålla betydelsen av att reglerna om
realisationsvinstbeskattning är begripliga för de människor
som skall tillämpa dem. Det har framkommit i den
allmänna debatten att så inte alltid är fallet för närvarande.
Vi anser av dessa skäl att en översyn av reglerna för
reavinstbeskattning av bostadsrättslägenheter är
motiverad.
Hemställan
Med anledning av det ovan anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
realisationsvinstbeskattningen på bostadsrätter i enlighet
med vad i motionen anförts.