Omställningen av det svenska jordbruket syftar till att
produktionen av livsmedel skall minska. Många
lantbrukare kommer därför att driva sina gårdar extensivt.
Intäkterna och därmed inkomsterna sjunker. Många
företag kommer att gå med förlust.
Detta gör att åtskilliga lantbrukare tvingas ut på den
öppna arbetsmarknaden för att på detta sätt få en rimlig
inkomst.
I beslutet av den stora s.k. skattereformen ingick som en
del borttagandet av den s.k. kvittningsrätten, d.v.s. rätten
att kvitta inkomst av tjänst mot underskott av
näringsverksamhet.
Denna rätt har hittills inneburit att många jordbruk
kunnat leva vidare trots att verksamheten gått med förlust.
Många gårdar har rustats upp och betydande investeringar
har gjorts i glesbygden genom att kvittningsrätten funnits.
Bosättningen på landsbygden främjas genom att familjer
kunnat leva kvar på gårdar som annars skulle ha övergivits.
För enskilda lantbrukare är borttagandet av
kvittningsrätten förödande ur ekonomisk synvinkel. De
tvingas i hägn av omställningen av jordbruket ta annat
arbete för sin försörjning, men kommer ändå att äventyra
sin ekonomi i de fall jordbruket går med förlust, eftersom
arbetsinkomsten inte kan kvittas mot underskottet.
För landbygdens del innebär detta att bygderna avfolkas
i rask takt. Underhållet av lantbrukets byggnader uteblir i
många fall, och många fina gamla mangårdsbyggnader
förfaller. Kulturarvet förödes.
Borttagandet av kvittningsrätten är i sig olyckligt och
skadligt, men att ta bort den samtidigt som jordbrukets
omställning genomförs är ett dubbelt slag mot bönderna.
Kvittningsrätten måste återinföras omgående för att
göra det möjligt för de lantbrukare som också arbetar
utanför sin egen gård att leva på en rimlig ekonomisk nivå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att besluta återinföra
kvittningsrätten mellan inkomst av tjänst och underskott av
näringsverksamhet.
Stockholm den 25 januari 1991
Bertil Danielsson (m)