I denna motion tvingas vi återkomma med ett krav som
vi hade anledning tro skulle beaktas i samband med
skattereformen.
Det gäller möjligheterna till avdrag för arbetsresor och
deras koppling till barnomsorgen.
Vi har åberopat de fall där en förvärvsarbetande
småbarnsförälder, för att kunna utnyttja sin
barnomsorgsplats och därmed ha möjlighet att arbeta,
måste använda den egna bilen.
Situationen, som inte är ovanlig, inträffar när allmänna
kommunikationsmedel inte står till buds. Vid bedömning av
ansökningar om avdrag för egen bil för arbetsresor, har
endast beaktats de resetider och resemöjligheter som
föreligger från bostaden till arbetsplatsen. Någon hänsyn till
förekommande barn och deras behov av omsorg, tas inte i
dessa sammanhang. Det kan exempelvis vara så att
föräldern inte har möjlighet att använda tåget eller bussen
därför att den enda turen går innan daghemmet har öppnat,
vilket alltså lämnas utan beaktande från
skattemyndigheterna, under hänvisning till gällande regler.
I ett annat exempel måste barnet skjutsas i bil till
daghemmet, vilket ligger i den riktning som arbetsplatsen
ligger. För både barnet och den vuxna vore det givetvis bäst
om dagisresan och arbetsresan kunde företas samtidigt i den
egna bilen. Enligt skattemyndigheternas bedömning skall
emellertid föräldern först skjutsa barnet och därefter
återvända till bostadsorten för att sätta sig på tåget. För
både barn och förälder kan detta innebära en betydligt
förlängd ''arbetsdag''.
Vi kan nu konstatera att de märkliga och orättvisa regler,
som vi påtalat, fortfarande gäller. Man kan t.o.m. med fog
hävda att reglernas negativa effekter ytterligare förstärkts
genom den kraftiga höjningen av resekostnaderna.
Riksdagen har i stor enighet beslutat om de
övergripande regler som skall gälla för barnomsorgen.
Enligt dessa regler har barn till förvärvsarbetande eller
studerande föräldrar rätt till barnomsorg i familjedaghem,
daghem eller liknande. Det betyder alltså att den
nödvändiga kopplingen mellan förvärvsarbete och
barnomsorg har slagits fast.
Detta borde, logiskt sett, innebära att alla
förvärvsarbetande föräldrar skall ha likvärdiga möjligheter
att utnyttja en plats i barnomsorgen. Så är det alltså inte på
grund av de regler som gäller beträffande avdrag för
arbetsresor, och som inte tar hänsyn till människors faktiska
behov.
När vår motion tidigare behandlats i skatteutskottet har
den avslagits med motiveringen att frågan borde bedömas i
samband med skattereformen.
Skattereformen är nu ett faktum utan att frågan fått
någon lösning. De starkt ökade resekostnaderna har särskilt
försämrat situationen för många förvärvsarbetande
föräldrar. De som framför allt drabbas är kvinnor, ofta
ensamstående och lågavlönade.
Det är tänkbart att de fall vi åberopat räknas till de
''särintressen'' som enligt skattereformens mest intensiva
försvarare skall lämnas utan beaktande. För vår del kan vi
inte se några godtagbara skäl till att avstå från att undanröja
de regler som måste uppfattas som både ojämlika och
diskriminerande för arbetstagare och som därtill onödigtvis
förlänger barns vistelse på daghem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att reglerna för
bilavdrag ändras så att vid beräkning av tidsvinst också
beaktas den tid det tar att lämna och hämta barn på daghem
eller annan barnomsorg.
Stockholm den 22 januari 1991
Rosa Östh (c)
Ulla Tillander (c)