Den nuvarande tjänstebilsbeskattningen har två betydande brister. För det första är det endast lönsamt för den enskilde att ha tjänstebil om han kör mycket privat. För det andra utgår förmånsvärdet ifrån den fulla förmånen av att ha en tjänstebil i stället för en privat dito.
En beskattning av en förmån måste utgå ifrån att det som är ekonomiskt förmånligt för den enskilde också skall vara det för samhället. Detta uppfyller inte alls nuvarande och föreslagna tjänstebilsbeskattning.
Det fulla förmånsvärdet
Om en person använder sin tjänstebil både privat och i tjänsten -- i stället för att ha både en privatbil och en firmabil -- minskas de fasta kostnaderna genom att endast en bil behövs. Detta är förmånligt för samhällsekonomin och arbetsgivaren men inte för förmånstagaren.
Förmånstagaren upptaxeras för hela den fasta kostnaden för bilen. Detta är orimligt. Det som är bra för både samhället och arbetsgivaren bör naturligtvis göras förmånligt för mottagaren också. Den samhällsekonomiska vinsten bör delas lika. Förmånsvärdet bör följaktligen anpassas därefter.
Detta är en direkt parallell till den pågående debatten om nivån på den skattefria milersättningen.
Tjänstemil/privatmil
Ett system där tjänstebilar främst innehas av personer, som inte använder dem i tjänsten måste vara fundamentalt felaktigt. Systemet för beskattning av förmån av fri bil har förvisso blivit enkelt -- efter den senaste ''reformen'' -- men orättfärdigt.
Förmånsvärdet bör inte gynna främst privat körning. En möjlig lösning vore att bryta ut bensinkostnaderna ur förmånsvärdet och beskatta dem till verklig kostnad (givetvis med skattefri ersättning för faktiska tjänstemil).
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt system för beskattning av förmån av fri bil i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 16 januari 1991 Per Westerberg (m)